Fira och dekorera, ta avstånd och ta ställning: om bruket av flaggor i hem och offentlighet

I maj 2024 lade vi ut en frågelista om bruket av flaggor på vår hemsida. När den i februari i år togs ned hade 215 personer svarat. Tack alla ni! Med frågelistan ville vi öka kunskapen om bruket av Sveriges flagga och andra flaggor i samband med traditioner, ritualer och evenemang. Den flagga som stod i fokus för majoriteten av svaren var Sveriges flagga, även kallad den svenska flaggan.

På bordet och på matchen, i julgranen och i telefonen

Av svaren framgår att den svenska flaggan används i många olika sammanhang och även om bruket är kringgärdat med ett officiellt regelverk styrs det också av seder och bruk. Några som svarat har flaggstång i trädgården eller på sitt landställe, där de flaggar på midsommarafton, födelsedagar och andra familjehögtider, samt i de flesta fall på officiella flaggdagar. Majoriteten av alla de som svarat har en bordsflagga i trä eller mässing som de ställer fram på födelsedagar, studentfirande, midsommar och nationaldagar. Det är också flera av dem som vid dessa tillfällen använder tandpetare med pappersflaggor, servetter, ballonger och annan dekoration i svenska flaggans färger. Några berättar även hur de tidigare brukade dekorera julgranen med ”girlanger med små svenska flaggor”.

Att det varit vanligt att dekorera julgranen med flaggor framkommer i våra äldre arkivsamlingar. Ännu vanligare var det att midsommarstången hade en svensk flagga i toppen. Även om ingen av de som svarat på frågelistan beskriver en maj- eller midsommarstång med den svenska flaggan i topp blir det uppenbart att Sveriges flagga inte enbart används i hemmen utan att den brukas och förekommer i många sammanhang, speciellt i samband med midsommarfirande och andra sammankomster utomhus. En kvinna, född 1974, som varit scoutledare och deltagit i svenska kyrkans lägerverksamhet, skriver att Sveriges flagga alltid hissades ”under ganska högtidliga former”. En annan person berättar att han dagligen bär en svensk flagga på sin uniform och en tredje person skriver att han vill ha Sveriges flagga som dekoration på sin kista under begravningsgudstjänsten.

Andra tillfällen när den svenska flaggan brukas är i samband med kungliga bröllop och besök. En kvinna, född 1995, berättar till exempel att hon viftat med svenska flaggan när ”kungen och drottningen åkte förbi utanför oss i kortegen under länsbesöket”. En kvinna, född 1999, berättar att hon hade svenska flaggan på sitt studentflak och en kvinna, född 1995, skriver att den ”vanligaste användning av svenska flaggan är som emoji i mejl”. När någon fyller år och hon skickar en hälsning så lägger hon alltid till en flagga.

En person berättar hur hon gärna viftar med svenska flaggan vid fotbollsmatcher och skriver att hon klär sig i svenska fotbollströjan om Sverige spelar match. Att svepa sig själv i en flagga är dock något som flera av de som svarat vänder sig emot. En kvinna, född 1954, tycker att det är ”ovärdigt” och en man, född 1967, skriver att det är ”helt stillöst”.

Andra, som en man från Malmö, berättar att de har svenska flaggor med "ärmar" som de bär om de går på ”någon landskamp och i samband med Eurovision Song Contest”. Han anser att Sveriges flagga i första hand är en ”symbol för fest”. Susanne, som är född 1966, betonar också festtemat och berättar att de i hennes familj använder ”flaggor och servetter med svenska flaggans färger om någon har ’åstadkommit’ något stort, ett skolår, en student, en muck från militären, men också jämna år, 20, 40, 50, 65 (pension) osv”. Susanne ordnar också ”välkommen till Sverige-fester” då hon dekorerar med den svenska flaggan. Dessutom har hon fleece-filtar och handdukar med svenska flaggan, en vimpel på utedasset och på kontoret har de en bordsflagga i konferensrummet.

En känsloladdad och ambivalent symbol

Flera personer visar på en känslomässig inställning till den svenska flaggan. Anna-Karin, som är född 1972, skriver till exempel att hon uppskattar flaggning vid kommunhus, arenor och kyrkor och blir ”rörd varje år när bussbolaget sätter vimplar på bussarna på studentdagen. Så att de som åker kollektivt till sitt firande får ett pyntat fordon”, skriver hon. Ett annat exempel är från Sarah, som är uppvuxen i England och berättar om när hon fick sitt andra barn i Sverige. Hon ”hade hört talas om förlossningsfrukosten med flagga” och såg mycket fram emot det. Hon skriver att hon blev så glad när hon fick den vid sonens födsel. ”Det var verkligen något speciellt och fint!”.

Som nämnts associerar flera den svenska flaggan med fest, medan den för andra är en mer ambivalent symbol. En person skriver att hon undviker att använda emojin med svenska flaggan såvida det inte är någons födelsedag, eftersom hon inte vill riskera att uppfattas som överdrivet stolt över Sverige. Samtidigt gillar hon inte hur ”högerextremister tar flaggan från folket”. En annan kvinna, född 1987, skriver att hon har en keps med en sverigeflagga, som hon använder ibland när hon joggar. Men den känns fel att använda, påpekar hon, eftersom hon är orolig att andra ska uppfatta henne som sverigedemokrat.

Som för de här kvinnorna handlar det ofta om vad den svenska flaggan kan signalera för andra. Anna-Lena, född 1956, påpekar till exempel att hon knappt vågar säga att hon är stolt som bor i Sverige, därför har hon aldrig svenska flaggan utomhus, ”bara hemma vid firanden”. Susanne, född 1966, frågar sig varför det skulle vara en provokation att betrakta sig som svensk, och ”stolt över vårt land”. För henne är ”patriotism en positiv kraft som kan bygga gemenskaper och stabilitet”. Hon påpekar att det är ”fint att kunna samlas kring något som för oss tillsammans oavsett kön, ursprung, blod, ätt eller namn, något man valt att hedra”. Fredrik, som citerades ovan, skriver istället att han tycker att ”nationen som konstruktion är ganska problematisk” och han har inga behov av att ”manifestera den solidariteten”.

För flertalet av de som svarat på frågelistan signalerar den svenska flaggan nationalism, både en positiv och en negativ sådan. En kvinna, född 1975, konstaterar till exempel att ”svenska flaggan tagits över av natonalister” och därför vill hon inte längre fira genom att hissa flaggan. Linda, född 1978, undviker också den svenska flaggan, eftersom ”nynazisterna kidnappade den” på 1990-talet. Det gör henne ledsen.

En student, född 1997, berättar att han ”blev starkt avrådd” av sin familj att hänga en svensk flagga i fönstret till studentrummet eftersom det kunde ge ”fel signaler”. Sara född 1987, flaggar inte från balkongen eftersom hon inte vill bli förknippad med grupper ”som SD eller NMR” och ”deras rasism”.

Maja, född 2003, skriver att hon skulle nog känna sig ganska obekväm om hon gick runt med ”en tröja med en stor svensk flagga på oavsett om det var i Sverige eller utomlands”. Hon uttrycker hellre sin svenskhet på andra sätt. Även en kvinna, född 1963, undviker den svenska flaggan ”dels för att inte uppfattas som nationalist, dels för att inte utomlands kunna identifieras som svensk”. Det senare menar hon är en gammal vana som kommer av ”hur svenska kvinnor förut uppfattades i medelhavsområdet”.

Att älska och hedra Sveriges flagga

Några av de som svarat på frågelistan uttrycker en odelad förtjusning för Sveriges flagga. En kvinna, född 1963, skriver att hon ”älskar flaggor”. Hon dekorerar med girlanger i taket, bordsflaggor, sevetter, fasadflaggor och tandpetare med flaggor till tårtan. En man, född 1955, beskriver hur han minns sin barndom och hur fantastiskt det var när de ”hissade flaggan och den vecklade ut sig i vinden”. Ulrika, född 1981, tycker att ”vår flagga är vacker och använder den gärna i samband med tillfällen som är värda att fira!”. Likaså Birgitta, född 1957 tycker att den svenska flaggan är vacker och för Berit, född 1954, symboliserar flaggan ”Sverige och frihet”.

De som tycker om den svenska flaggan skriver ofta att de vill hedra den och att de stör sig på personer som använder den i fel sammanhang eller på fel sätt. En man, född 1955, skriver att det skulle aldrig falla honom in att svepa sig i flaggan. Han är inte heller ”speciellt förtjust i den moderna tidens studenttjosan med skrik, musik, fylla och flaggviftande”, eftersom han menar att det hör till ”den här moderna tidens extrema nationalism”. Däremot tycker han ”förstås om när svenska flaggan hissas vid offentliga evenemang” såsom midsommarfirande eller en lokal fotbollsmatch. Elias, född 1990, tycker att ”flaggan ska ha hedersplats” och han skulle inte äta på papptallrikar med flaggan, men däremot gärna dekorera med den. En person skriver att den svenska flaggan är fantastisk och att det är synd att det inte finns påföljder för brott mot flagglagen. Ulla, född 1945, tycker att det ”borde vara straffbart med flaggbränning i hela världen”.

Jonas, född 1965, kan bli riktigt irriterad när folk gör fel, ”t.ex när grannen låter flaggan hänga uppe över natten, hissar den ryckigt eller lägger den på marken”. Han skriver att när Sverige gick med i Nato fick han se en flagga hissas i TV med ”distinkta ryck” och han ”skämdes något fruktansvärt. Det var så pinsamt att man inte kunde göra det ordentligt ens vid ett så symboliskt tillfälle”, konstaterar han.

En annan man, född 1968, skriver att han flaggar på allmänna flaggdagar och följer ”Försvarsmaktens normer för hantering, tider och övrigt” och avskyr ”de där korsvimplarna som inte följer lag om svensk flagga”. Även Peder, född 1970, påpekar att han behandlar alltid svenska flaggan med ”största respekt”.

Karin, som är född samma år, bryr sig inte särskilt mycket om flaggor men är ändå lite lättirriterad över att flaggregler inte följs. ”Har man flaggstång och vill flagga, får man väl för sjutton ta reda på hur man ska göra”, påpekar hon. För en man, född 1961, är den svenska flaggan i första hand en symbol för ”landet som självständig, demokratisk stat och för dess myndigheter”. Han betraktar inte flaggan som sin och har ingen relation till den, men vill gärna att den behandlas med ”viss respekt”. Han skriver att den bör halas vid solnedgången och helst bara hissas på officiella flaggdagar och vid speciella tillfällen.

Symbolvärde och kampvilja

Andra som svarat på frågelistan bryr sig inte om Sveriges flagga. Peter, född 1958, skriver att han är ”ingen flaggare och har inte varit”, och en man, född 1955 skriver att han skulle utan tvekan snyta sig i en flagga om han inte hade näsduk att tillgå. Andra uttrycker sig inte lika drastiskt men anser att det är ”väldigt osvenskt (i den dåliga bemärkelsen) att vifta med flaggor”. Lina, som är född 1984, menar att hon vet vem hon är och vilket land hon kommer ifrån och ”att visa upp en flagga gör ingen skillnad”. En annan kvinna född 1968, noterar att hon använder hellre bygdens folkdräkt än ”smyckar sig med den blågula flaggan”.

För andra har relationen till den svenska flaggan förändrats över tid. Lena, född 1957, skriver till exempel att när hon var barn ”var det många restriktioner och ritualer” runt den svenska flaggan. Den skulle halas och upp och ner på ett speciellt sätt och vid rätt tid och den fick inte röra marken. Det fanns många regler kring hur den inte fick användas. De var en ”viktig patriotisk symbol”. Numera har den ”tappat det mesta av sitt symbolvärde” för henne.

Andra vägrar att överge den svenska flaggan, som Ulla, född 1953, skriver ska ”inga onda makter få monopol på flaggan”. Den är ”allas vår symbol, som vi inte ska ta avstånd från av rädsla för att förknippas med dem vi inte sympatiserar med”, anser hon. Även Maria, född 1996, påpekar att ”när högernationalister försöker ta monopol på flaggan känns det viktigare att använda den som en symbol för vårt lands demokratiska och mångkulturella tradition utan att stödja rojalistisk konservatism”.

Tove, född 1987, anser att ”det är viktigt att det finns plats för användning av svenska flaggan utan negativa konnotationer” och Tess, född 1964, tycker att vi ska flagga i så många sammanhang som möjligt för att ”inte låta extremistgrupper kidnappa den och göra den till sin egen symbol.” Julie skriver att sedan ”nazister och andra organisationer och rörelser till höger börjat använda flaggan” har hon funderat på att själv börja använda den, eftersom den är en symbol för ”Sverige när det är som bäst med demokrati och jämnställdhet!”.

Catharina, född 1960, har en liknande hållning och skriver att ”det är av största vikt att vi behåller rätten och traditionen att flagga med svenska flaggan” utan att bli tagna för extrema nationalister. ”Nazisterna kan sitta med sina fula flaggor i sina grottor!”, skriver hon. Johan, som är född 1981, införde som elevrådsordförande ”firande med flagghissning”. Då var det ”lite kontroversiellt med flaggning och nationalsång”, skriver han och syftet var att återta dessa symboler till den goda sidan som symbol för frihet och demokrati.

Att markera till- och hemmahörighet

Den svenska flaggan används också utomlands, inte minst på fritidsbåtar och i sammanhang där svenskar möts, som vid sammankomster i svenska kyrkan i utlandet och på svenska ambassader och konsulat. Det finns också en tradition av att överlämna den svenska flaggan som gåva till personer och organisationer utomlands. Detta omnämns dock inte i svaren på frågelistan. Anna-Karin, född 1972, noterar däremot att när hennes familj bodde utomlands hade de ett större ”svenskbehov” än i Sverige och kunde duka med servetter och miniflaggor och ”någon hade en dekal på bilen”. Andra som svarat på frågelistan berättar att de haft en tygflagga fastsatt på sin ryggsäck när de tågluffat i sin ungdom. En kvinna, född 1963, berättar till exempel att hennes mamma satte en flagga på hennes ryggsäck när hon tågluffade på 1970-talet. Hon tyckte om flaggan och ”var stolt över den” men nu skulle hon inte visa sig med den. Liksom en annan kvinna, född 1978, noterar ”är att vara svensk i utlandet inte en trygghet numera, utan kan utgöra säkerhetsrisk”.

Fredrik, född 1974, berättar också att när han reste utomlands som scout på 90-talet sydde han fast ett märke med svenska flaggan på ryggsäcken. Han påpekar att då kändes det relevant, i internationella sammanhang med scouter från många länder, men i Sverige har det ”aldrig känts meningsfullt eller aptitligt att använda den”.

Anne, född 1995 i Finland och boende i Sverige, använder dock den svenska och andra flaggor i Sverige. Hon skriver att flaggor är viktiga för henne. Hennes utländska kompisar ”är likasinnade” och välkomnar henne med flaggor när hon hälsar på dem. Hon tycker också att det är vackert med flaggor och fotograferar ofta flaggor när hon besöker olika länder.

Flera av de som svarat använder alltså inte enbart den svenska flaggan utan kombinerar den med andra flaggor beroende på sammanhang och vilka grupper de identifierar sig med. Anna-Lena, född 1956, skriver till exempel att hemma är det ”finska flaggan jämt” men vid svenska högtider utomhus, t ex vid skolavslutningar och studentfirande, flaggar hon med Sveriges flagga eftersom svenska skolan givit dem möjligheten till utbildning.

En annan kvinna, född 1949, skriver att de har Sveriges flagga på bordet vid studenten och födelsedagar och nationaldagar och eftersom hon ”har estniskt påbrå” så har de även den estniska flaggan när de firar någonting. Anne-Britt, som är född 1959, skriver att när hennes söner växte upp hade de flaggspel i julgranen med både svenska och isländska flaggan ”eftersom deras pappa kommer från Island”. Nu har ena sonen tagit över flaggspelet och bor med sin familj i Japan, berättar hon.

Folke, som är född 1940, berättar att i hans familj har de istället undvikit allt flaggande just på grund av att de i familjen har ”två olika födelseländer” och dessutom ”en son med svenskt medborgarskap, gift med en thailändska och boende i Thailand”. Malin, som är född 1970, skriver däremot att hon tycker det är ”kul med alla länders olika identitet”. Hon tycker absolut att man ska använda flaggor, men reagerade på studenten 2023 ”då en del hade andra flaggor än den svenska”. Hon tycker att man borde ha både den svenska och den från det ”land man härrör”. Malin menar alltså att i Sverige samband med studentfirande bör andra länders flaggor kombineras med den svenska.

Blågult, rödsvart och regnbågens färger

Andra personer framhåller att den svenska flaggan inte kan kombineras med vilka flaggor som helst och ibland tycks en flagga utesluta en annan. Så skriver till exempel Bibi, född 1952, att under hennes uppväxt var det många som ”inte gillade att det flaggades blå-gult” men som gärna viftade med den röda flaggan. Gunilla, född 1942, skriver att hennes make är ”politiskt ganska röd och har ogillat blågult”.

Hanna, som är född 1976, skriver att hon aldrig varit särskilt intresserad av nationsflaggor men nog ”viftat med en eller annan rödsvart fana på första maj”. En gång var hon med och brände amerikanska flaggan i samband med att en hög amerikansk militär var på officiellt besök. Hannas mamma, som är amerikanska och ”uppvuxen med att svära trohet till flaggan”, blev väldigt upprörd, skriver Hanna.

Några av de som svarat undviker alltså vissa flaggor och inte andra. Linda, född 1978, skriver till exempel att hon inte flaggar med ”förtryckarstaters flaggor” på sin flaggstång. Hon skulle aldrig flagga med den amerikanska flaggan, den iranska flaggan eller den israeliska flaggan. Hon har dock en palestinsk flagga, som hon brukar hissa under Ship to Gaza, eftersom det är ett viktigt politisk ställningstagande för henne. Hon har även en östtysk flagga med den flaggar hon inte med eftersom ”det gamla kommunistiska förtrycket är svårhanterligt”, särskilt för henne som har fått ”släktingar mördade av sovjetregimen”.

Andra personer skriver att de flaggar med andra flaggor än just nationsflaggor. Pamela, född 1963, brukar den första torsdagen i mars (fössta tossdan i mass) dekorera med Smålands flagga på tårtan på jobbet och en kvinna, född 1999, skriver att hon visserligen hade svenska flaggan på sitt studentflak, men att hon främst viftat med sin ”prideflagga” (även kallad regnbågsflaggan) vilken hon till vardags har i fönstret hemma. Likaså skriver en kvinna, född 1987, att hon viftar med prideflaggan under prideparaden varje sommar.

Tyra, som är född 1960, tycker att det är viktigt att prideflaggan syns, eftersom många ”(främst på högerkanten) är emot den”. Hon vill att prideflaggan ska upplevas som ”inkluderande för alla”. Lena, född 1965, skriver att hon är ”helt icke-nationalistisk” och därför har den svenska flaggan inget särskilt känslomässigt värde för henne. Regnbågsflaggan, däremot, viftar hon gärna med. Kanske upplever hon den som positiv och inkluderande på samma sätt som Tyra gör.

Ann-Christin, född 1951, använder den samiska flaggan på ett liknande sätt, för att ”göra ett personligt statement” eftersom ”vi har behandlat och behandlar samerna dåligt”. Även en annan kvinna, född 1965, använder flaggor för att aktivt ta ställning. Hon skriver att hon använt en palestinsk flagga i samband med demonstrationer och att hon förra året använde en ”kurdisk flagga för att visa solidaritet”.

Flagga för fest och protest

Andra unviker istället flaggor. Karina, född 1974, skriver till exempel att hon inte tar aktivt avstånd från flaggor men hon använder dem inte heller som en del av sin vardag eller vid festligheter. Hon skriver att hon förstått att flaggor för många andra kan vara viktiga och hon ”förstår också vikten av att ha något tydligt att samlas runt”, exempelvis regnbågsflaggan eller den samiska flaggan. Personligen har hon inte ett sådant behov och reflekterar över om det kanske beror det på att hon ”till stora delar kan betraktas som en del av en majoritetskultur”.

Även Edvin, född 1990, använder inte flaggor. Han anser att det är ”något med det samtidigt storvulna och banala i flaggsymboliken som känns frånstötande”. Det gäller både nationsflaggor och andra flaggor, exempelvis ”hbtq-flaggan, röda fanor etc”. Enligt honom är det för enkelt att vifta med vimpel eller hissa en flagga, medan en banderoll med text är en annan sak, för då har personen ”fattat ett aktivt beslut att stå bakom ett formulerat budskap”. Bibbi, född 1951, har en liknande hållning och skriver att nynazisterna gjort svenska flaggan obrukbar för att skapa solidaritet och sammanhållning.

Flera av de som svarat är dock inte så entydigt för eller emot flaggor och poängterar istället att deras förhållningssätt förändrats över tid. Så skriver till exempel Maria, som är född 1980, att när hon var barn var den svenska flaggan viktig. Hon hjälpte sin pappa att hissa och hala. Han lärde henne att flaggan ”aldrig får släpa i marken och inte får sitta uppe på natten”. I tonåren blev Maria syndikalist och viftade istället med rödsvarta flaggor. Det lade sig med tiden och på senare år har hon ”mest viftat med regnbågsflaggan”.

Även Hanna, född 1980, beskriver hur hennes förhållande till flaggor förändrats över tid. När hon var liten förknippade hon svenska flaggan med ”högtidlighet, att det var nån fest, firande eller stort på gång” och hon tyckte det var härligt med flaggandet. Hon kände ”nån typ av stolthet” över Sverige och svenska flaggan. Runt 2010 ändrades detta och ”det var påtagligt” när hon gick på högstadiet, att svenska flaggan blivit en ”halvnazistisk symbol”, ”korrumperad av SD och deras anhängare och vad de stod för”. Då kändes det ”lite äckligt, skamligt och motbjudande med svenska flaggan” för henne.

För Kristina, som är född 1961, har det dock inte gått så långt att hon tar avstånd från svenska flaggan. Hon skriver att hon redan som ung tyckte att ”flaggviftande kändes gammalt och mossigt” och ”påminde om gamla kungligheter”. Hon demonstrerade ibland på första maj då det bars röda fanor, som kändes ”mer politiskt viktiga” för Kristina än den svenska flaggan, eftersom hon är från en arbetarfamilj och alla gick ut på första maj ”på den tiden de verkligen hade något att kämpa för”. Numera är hon mer neutral till svenska flaggan och kan använda den till midsommar och student eller när barnbarnen fyller år. Det är inte lika laddat för henne längre. Hon tror att det beror på att hon är äldre och kopplar flaggan till barndomens ”flaggor i granen och på skolbänken”, alltså situationer och tillfällen som enligt henne är ”mer privata” än politiska.

Kristinas svar får avsluta texten eftersom det illustrerar centrala teman i svaren som helhet. Ett sådant tema är att de som svarat har ett personligt och ofta känslomässigt baserat förhållande till flaggor och då speciellt till den svenska flaggan. Ett annat tema är att det personliga förhållandet till flaggor för de allra flesta förändras under livet och att detta i sin tur är relaterat till politiska och samhälleliga omsvängningar. Det framkommer också i de flesta svaren att den svenska flaggan och andra flaggor oftast används i hemmet i samband med familjehögtider såsom födelsdagar och studentfirande och vid årshögtider som jul och midsommar, tillfällen som till sin karaktär är privata snarare än politiska. Samtidigt, och slutligen, är flaggor för många en viktig del av politiska ställningstagande och ett sätt att visa solidaritet och tillhörighet.