”Jag minns vad farfar sa…”: Äldre och barnbarn i arkivet

”Hade jag vetat att det var så roligt med barnbarn så hade jag skaffat dem först”, står det på magneter, kuddar och förkläden hemma hos många mor- och farföräldrar. Relationen mellan barnbarn och de äldre kan upplevas som lite speciell. Över generationsgränserna delas minnen och färdigheter, och ofta uppstår en speciell tillgivenhet. Men har det alltid varit så? Nedan får vi bekanta oss med några röster ur folkminnesarkivet i Uppsala.

I ett hem hade den gamle farfadern fått en träskål att äta ur borta vid dörren. Så satt den lille sonsonen på golvet och täljde på en träbit.
”Vad gör du,” frågade farfadern.
Den lille svarade: ”Jag gör en skål, som pappa skall äta ur, då han blir gammal!”
Då fadern hörde detta brast han i gråt, och ifrån den dagen fick farfadern äta med vid bordet.Berättat av E. Danielsson, Forserum, Småland 1934 (ULMA 6681) Länk till annan webbplats.

År 1932 skickade Institutet för språk och folkminnen ut frågelistan M18: ”De gamla.” Mellan 1932 och 1991 lämnades över 60 handskrivna svar in av varierande längd, från några enstaka sidor till över hundra sidor. Genom svaren får vi ta del av röster från ett Sverige som såg mycket annorlunda ut jämfört med idag. Frågelistans material berör främst minnen från 1800-talets gamla bondesamhälle, en tid då ordentliga ålderdomshem inte kom på fråga för befolkningen på landsbygden. I den här bloggtexten delar Maja Jaresund några utvalda svar på dessa minnen ur Isofs arkiv i Uppsala.

Gemenskapen i byn, och framför allt inom familjen och släkten, var avgörande för att ålderns höst skulle kännas bekväm eller vara så respektabel som möjligt. Alternativet för de äldre som inte hade det gott ställt var att gå mellan de olika gårdarna och tigga, eller flytta in i byns fruktade fattigstuga. Fattigstugan, där de bygdebor som inte kunde försörja sig själva riskerade att hamna, målas ofta upp som trång, smutsig och fylld av sjukdomar.

Många äldre bönder sålde sin gård till en son eller måg (dotterns man) som skulle föra jordbruket vidare. Ofta flyttade äldre in hos en gift dotter och hennes familj, eller så kunde de bo på gården – i många fall i en så kallad undantagsstuga. Att vara en ”undantagsgubbe” eller ”undantagsgumma” innebar att de gamla i fråga hade rätten att behålla en mindre bostad, samt en odlingslott eller en bit mark på gården. Dessa hade gårdens nya ägare inte rätt att bestämma över, utan de gamla kunde hushålla i fred.

På vinterqvällarna var det vanligt att familjen satt samlad omkring den öppna spiseln och slöjdade, Männen med att tillvärka matskedar av trä, några andra användes ej. Hade man inget annatt jobb gjorde man sopqvastar, qvinnorna satt vid spinnrocken eller kardade ull, samtidigt berättades sagor för barnen av de älldre, dessa rörde sig mestadels om Näcken i form av en stor häst. Vidare berättade man om tomtar och troll, Livet var i högsta grad arbetsfult ock tungt bittida ock sent.Berättat av Lars Månsson, Sturkö, Blekinge. Insamlat av E. Åkesson 1937 (ULMA 10948) Länk till annan webbplats.

Att vara fysiskt stark och frisk för att klara av hårt arbete var avgörande om man levde på en gård. Men även de äldre som inte längre kunde bidra som arbetskraft kunde vara till nytta. Att ha äldre släktingar nära till hands var en god tillgång, inte minst då familjen på gården hade små barn! När fadern och modern var upptagna med sitt arbete – att plöja och så, laga mat, sköta om boskap och så vidare – var det tryggt att överlåta barnen till de gamla.

En ljuspunkt i ålderns höst

I arkivmaterialet delas fina minnen från gårdarnas barnbarn som spenderat tid tillsammans med sina far- och morföräldrar. Barnen på gårdar där det fanns äldre personer i närheten tillbringade mycket tid med dem under dagarna. Både gubbar och gummor fick vara barnvakter, och många berättar hur de små barnen blev ordentligt bortskämda av mor- och farföräldrar. Från Gustav Adolfs socken i Värmland berättar Sten Larsson: ”Vad farfar, morfar, farmor eller mormor gjorde och sade, ansågs av barnen många gånger vara klokare och rättare än vad föräldrarna gjorde och sade” (ULMA 21622). När barnen började skolan eller blev stora nog att delta i arbetet på gården, berättas det att barnen spenderade mer tid med sina föräldrar. När de lärde känna fler jämnåriga lekkamrater kunde de rentav bli blyga inför deras tidigare närmaste bundsförvanter, far- och morföräldrarna.

Barnen brukade ofta ty sig till de gamla. Jag minns att vi på 1870-talet hade en gammal moster, som vi kallade gam-moster. Hon hade födoråd hos pappa. Vi brukade ofta vara hos henne. Hon berättade då för oss hur hon hade haft det då hon var barn. Hur hon hade fått ha kläder av skinn, som räckt flera år. Hon berättade sagor och sägner för oss, men nu minns jag inte så mycket om allt detta. Berättat av Nils Eriksson, Arjeplog, Lappland 1943 (ULMA 16254) Länk till annan webbplats.

De äldre släktingarna, som främst slöjdande och utförde mindre krävande uppgifter i hushållet, hade mer tid att umgås med barnen och lyssna på dem. Från Sollerön i Dalarna berättas om hur de gamla i gården ofta hade ”barnbarnens förtroende i större utsträckning än föräldrarna hade det. Barnet vände sig sålunda ofta hellre till mormor med sina bekymmer än till mor.” (ULMA 15141). Upptecknaren Alma Nilssons mor, född 1834 i Västra Torsås i Småland, menar att barnbarnen nog får särskilt mycket uppmärksamhet och ömhet av sin farfar eller morfar, just eftersom de äldre bönderna inte hade haft tid att leka med sina egna småbarn då de var i ”sin krafts dagar” (ULMA 14456). De gamla lärde gärna ut hantverk till de små, exempelvis att tälja eller att sticka, färdigheter som kom till nytta för hela hushållet.

Därför att far och mor voro strängt upptagna av dagliga bestyr var det ofta de gamla, särskilt farmor och mormor, som ägnade sig åt barnen i gården. Detta märker man av meddelarna, ty som regel börja de sin redogörelse med inledningsfrasen: ”ja, farmor min hon sade sig ha sett..”, ”när jag var liten då talade mormor om…”Berättat av Algot Lundberg, Nederluleå, Norrbotten 1939 (ULMA 13432)

De gamla var ju liksom barnbarnen mest hemma vid gården, under det barnens föräldrar ofta var strängt upptagna med arbete på annat håll, t.ex. med slåtterarbete vid något utskifte, i skogsarbete (där ibland även husmor fick lov att deltaga), plöjningsarbete, dagsverken i granngårdarna o.s.v. Barnen kom därigenom att ty sej till de gamla, och i regel blev förhållandet mellan dessa 2 grupper av familjemedlemmar mycket gott. Men naturligtvis blev det här och där ibland åtskilligt trassel. En del föräldrar sökte påverka sina barn till att tycka illa om far- eller morföräldrarna, beroende på att föräldrarna själva hyste agg till de gamla för t.ex. vissa försörjningsplikter, som de kanske mot sin vilja påtagit sej vid regimskiftet på gården, eller beroende på någon sorts avundsjuka mot andra barn till de gamla, som av de gamla priviligerats på något sätt, etc. etc. Berättat av Egon Lundberg, Norrfjärden, Norrbotten 1965 (ULMA 26030)

För många gamla har nog barnbarnen varit en ljuspunkt i ålderns höst. Om samvaron mellan föräldrar och barn någon gång varit vad det inte borde vara, har barnbarnen många gånger kunnat förgylla upp ledsamheterna. Alla barn tycker mycket bra om att vara hos farfars eller morfars. E.J Dahlberg, Högsjö, Ångermanland 1960 (ULMA 24506)

I de gårdar som saknade gamla släktingar eller äldre inneboende personer fick barnen istället sådana vänner i form av de äldre i granngårdarna, eller backstugusittare. Backstugusittare var fattiga personer som likt ”undantagsfolket” bodde i en liten stuga på någon annans mark, men som saknade rätten att beställa över jorden och sin stuga. Från Medåker i Västmanland berättas hur kvinnorna i backstugorna ofta anlitades som barnvakt (ULMA 33789).

Det var inte alltid som barnbarnen och de äldre kom överens. Från Östervåla i Uppland berättas om hur barnbarn var elaka mot de gamla och gav dem öknamn, medan de gamla i sin tur tyckte att barnbarnen var bortskämda och att föräldrarna inte var stränga nog (ULMA 16541). Även insamlaren Eva Limburg berättar om att det i uppländska Bälinge fanns hem, ”där de gamla alltid klanka på barnbarnen, att de äro tråkiga, ostyriga, höftsamma” (ULMA 20584). En del äldre uppmuntrade stryk och agade barnbarnen. Från Vingåker i Södermanland berättas om hur det ofta kunde bli till en jakt i hemmet, där barnen sprang före och de gamla efter – ”men benen var svagare än humöret” hos de gamla (ULMA 5157).

”Freda mig, morfar!”

Av en del svar framgår det att de gamla hade varit stränga mot sina egna barn när de var yngre, men att de blev mildare och mjukare med åren. Det beskrivs hur de gamla i ålderdomen ”blev barn på nytt” och på så vis glömde bort hur stränga de själva en gång varit. När barnbarnen hotades med stryk och straff sökte de i en del fall gärna skydd hos far- eller morföräldrar, som försvarade dem och försökte medla.

Barnen gingo gärna till farmor och mormor med sina bekymmer. Hade de gjort något galet så var det i allmänhet säkert att de togo dem i försvar ehuru de varit mycket stränga mot sina egna barn enligt vad dessa sade.Berättat av Maria Aronsson, Råggärd, Dalsland 1941 (ULMA 14511) Länk till annan webbplats.

Pellhans gubben i Boda, född på 1830-talet, var så sträng mot sina barn att samtliga flyktade ur hemmet vid vuxen ålder. Äldsta flickan gifte sig med en soldat och fadern förbannade dem båda två. I 40-årsåldern dogo dock båda makarna och efterlämnade tre barn. Morfadern togo dessa till sig, och sällan ha några barn blivit så bortskämda. De fingo göra allt vad de ville för gubben.Berättat av E.H Nord, Boda, Dalarna 1932 (ULMA 5220)

Från Mora i Dalarna berättas om hur barnbarnen kunde vara mer kärleksfulla gentemot de äldre än sina föräldrar. Om en liten pojke gjort ett busstreck och riskerade stryk, ”att vidjan vankades”, var det till morfar eller farfar som han sökte sin tillflykt med ropet ”fridä mi, möfä!”, det vill säga ”freda mig, morfar”. Eftersom de äldre tog barnen i försvar benämnde barnets föräldrar dem ”fridåkröka” eller ”fred-koka”. Benämningen syftar på en gammal person som skyddar, det vill säga fredar, barnbarnen (ULMA 4936). De äldre blev till trygga punkter i barnbarnens vardag. Personer som de alltid kunde vända sig till. Undantagsstugan eller de gamlas famn var trygga tillflyktsorter för busiga eller olydiga småttingar.

De äldre kunde även försöka medla när barnen gjort misstag eller ställt till med hyss. Enligt en uppteckning från Forserum får vi höra att när en mor ville aga sitt barn som slagit sönder något kunde farmor eller mormor utbrista: ”Dä va’ inte så fa’lit! Koppen han va’ sprucken förut!” (ULMA 6681).

En del gamla ville gärna taga barnen i försvar, män de var ej alltid så bra, ty barnen fingo kvickt dän föreställning, att Farfar eller Morfar kunde göra allt, till deras fördel, hurdant de än uppförde sig, mot far eller mor, i synnerhet vad som angick lydigheten till däm. Berättat av Gotthard Sjöman, Ventlinge, Öland (ULMA 19680) Länk till annan webbplats.

Från Misterhult i Småland beskriver folkminnesinsamlaren Gunnar Skogsmark om hur en äldre man vid namn Alfred, född 1842 i en grannsocken, till och med hjälpt sina sondöttrar att smyga ut om natten. I sin ungdom hade Alfred själv varit mycket förtjust i att dansa, och han fortsatte att dansa ända upp i åttioårsåldern. Hans son brukade aga flickorna, som börjat gå ut och dansa på vardagskvällarna. Alfred påpekade att hans son själv inte var ”Guds bästa barn” när han var yngre. När flickorna senare ville ut och dansa utspelade sig följande:

Då kom farfar till dem och sade lågmält: ”Smyg er ut ni vare, flecker! ja’ ha’ vatt å krite ett kryss på alle trappsteg, som knarrer, å som ni ska akte er för å trampe på, n8r ni ska gå opp å lägge er i natt n8r ni kommer hem. Då hör inte Oskar er.”

När flickorna fingo se till, så fanns det ett litet, litet kritkryss på en del trappsteg, som farfar i förväg visste knarrade och de trappstegen kunde de sedan hoppa över, när de gick upp och lade sig på natten.Berättat av Gunnar Skogsmark, Misterhult, Småland 1959 (ULMA 24088)

Alfreds son, det vill säga flickornas far, fick enligt uppteckningen aldrig vetskap om händelsen.

Meddelaren Viktor Hagström (född 1866) från Torpa i Östergötland konstaterar: ”För det mesta så blir de [gamla] litet fjantiga med barnbarnen och mer rädda om dem, än de var om sina egna” (ULMA 21481).

Skvallersmörgås, ”Sudden”, och andra godsaker

Barnbarnen kunde få belöningar av de äldre om de uppförde sig väl. Från Eds socken i Ångermanland berättar Märta Kihlgren om hur barnen i bygden kunde gå ärenden åt de gamla eller på andra sätt hjälpa till med sådant som de inte längre orkade utföra själva. Som betalning för tjänsten kunde de erbjudas en smörgås, eller kaffe och två sockerbitar, något som var mycket uppskattat av barnen. Även hyss kunde leda till godsaker. Enligt Kihlgren kunde ensambarn som var på väg att få skäll av sina föräldrar springa och skvallra för farmor och mormor. Som tröst fick de sig då en ”skvallersmörgås” (ULMA 30984). Barnens föräldrar kunde bestämma att godis och snask inte var tillåtet, för att värna om tänder och mage. Egon Lundberg berättar att far- och morföräldrarna i Norrfjärden i Norrbotten därför kunde tycka så synd om barnen att de ”nästan överöste dem med godsaker”, en del gånger helt utan föräldrarnas vetskap (ULMA 26030).

En något mindre hygienisk godsak som barnen fick av de gamla är ”suddar”. En sudd var en bit blött bröd knutet i en trasa. I uppteckningar av Vivi Wendin från Valbo i Gästrikland berättas om hur spädbarn fick sådana att suga på (ULMA 15442). Det var inte alltid lätt för barnets mor att säga ifrån om hon inte höll med om att barnet skulle få en sådan.

De gamla såg ofta efter barnen men det var inte så hygieniskt alla gånger. De gamla brukade tugga maten så att den var alldeles genomtuggad och lös som en välling, när det var gjort lade de tuggan i en trasa ”sudden” som de kallade den, i munnen på barnet. När barnet bara var några månader var tuggan en skorpa och socker som det skulle ligga i sudden. Men när barnet var större och skulle börja äta litet av varje tuggade antingen föräldrarna eller mormor el. farmor och stoppade i munnen på barnet, och när barnet skulle sova fick det alltid en sudd att suga på, när det somnat tog man ut sudden och lade den på ett bord och då kom flugorna och sög på den och när barnet vaknade sög det på sudden ett tag igen efter flugorna. Det är klart att många av de äldre inte var så friska och tuggan de lade i sudden eller som de stoppade direkt i munnen på barnet nog var bra full med baciller. Berättat av Marin Nilsson, Oviken, Jämtland. Insamlat av Märta Sandberg 1963 (ULMA 25302 )

Från Valla i Bohuslän berättar Astrid Karlsson att gamla kvinnor ibland tuggade maten åt små barn som de sedan matade barnen med (ULMA 36337). Jag kan tycka att en skvallersmörgås eller en kopp kaffe definitivt låter trevligare än allt det här!

Tuppen som skulle värpa

Med lydnaden gent emot de gamla, var det litet olika. En del släkter höllo styft på, att de gamla skulle värderas och äras, andra läto sina barn ”göra spektakel” åt de gamla. Sådana egenskaper, som hängde fast vid vissa hem, kallades och kallas än idag gåsch-màtàn (gårdsegenskap). Berättat av H. Johansson, Bjurholm, Ångermanland 1934 (ULMA 7665a)

I det gamla bondesamhället var det inte alla som var läskunniga. Folkskolan blev lagstadgad först år 1842. Även om det ansågs vara föräldrarnas plikt att lära barnen att läsa var det många som inte lärde sig mer än delar av katekesen och andra kristna skrifter. Från Sturkö socken har vi en meddelare som berättat att det under far- och morföräldrarnas barndom under 1700-talet kunde förekomma ambulerande skolmästare i form av en äldre knekt (ULMA 10948). I många gårdar föll även uppgiften att lära barnen läsa på de gamla, eftersom de ofta hade tid och kanske till och med var mer pedagogiska än föräldrarna. En meddelare berättar om de gamla som läromästare att ”de voro i regel lugna och rofyllda och tålmodiga” (ULMA 24088).

I materialet från frågelistan skiljer sig beskrivningar om läskunnighet från varandra. Många berättar att det var långt ifrån givet att de gamla själva kunde läsa och skriva, och därmed inte kunde lära ut sådant till de små barnen. Dålig syn kunde vara en annan faktor som hindrade de äldre från att kunna hjälpa till.

Det var ej så vanligt att de gamla lärde barnbarnen läsa. Detta berodde till stor del på att många gamla själv ej var läskunniga. Det fanns dock exempel på att farfar lärde barnbarnen både läsa, skriva och räkna. När barnbarnen kommo i skolåldern och lärt sig läsa och skriva, brukade de få hjälpa de gamla tillrätta; läsa brev för dem, som de fingo från släktingar i Amerika och skriva brev åt dem som de dikterade o.s.v.Berättat av Håll N. Mattsson, Sollerön, Dalarna 1941 (ULMA 15141) Länk till annan webbplats.

Andra säger istället att de gamla på gården, oftast farmor eller mormor, hjälpte till med förberedelserna inför skolstarten. Bristande förkunskaper var inget hinder för att hjälpa barnbarnen. I alla ordentliga hem förväntades att man lärt sig åtminstone tyda alfabetet innan första lektionen i skolan.

Gammelmoster lärde oss att läsa. Då var hon sträng med oss, om vi inte lärde oss ordentligt. Hon brukade t.o.m. luva (lugga) oss, då vi inte kunde läxan ordentligt. Men hon var rädd om oss på samma gång. Om pappa och mamma skulle ge oss stryk för något litet spratt, som vi gjort, då sprang vi ofta till gammelmoster och hon försvarade oss, så att vi ibland inte behövde få stryk.Berättat av Nils Eriksson, Arjeplog, Lappland 1943 (ULMA 16254) Länk till annan webbplats.

Övningarna i att läsa och skriva skedde på gården eller i stugorna. Det ledde till att de äldre fick använda vad man hade till förfogande i undervisningen. Från Mora i Dalarna berättas om hur en äldre person hjälpt barnet att läsa med hjälp av en bakpinne, en liten omsorgsfullt gjord pekpinne av trä, vilken användes för att peka på bokstäverna (ULMA 4936). Lektionerna skedde enligt många meddelare framför den varma öppna spisen och det i kombination med att de gamla slöjdade, kardade eller spann. Spinnrocken är en plats som återkommer i materialet. Barnen fick stå omkring sin farmor och titta medan hon pekade i exempelvis psalmböcker eller Bibeln. De gamla valde ofta att utgå från morgon-, afton- och bordsbönen när barnen skulle lära sig läsa.

Även ABC-böckerna var ett viktigt redskap i undervisningen på gården. Dessa läroböcker hade en speciell komponent i form av en mycket speciell tupp:

Det var mycket vanligt att de gamla lärde barnbarnen att läsa. Barnen var mycket roade av att lära sig läsa, särskilt om tuppen var flitig att värpa. På a, b, c, bokens sista sida var det en plansch som föreställde en tupp som stod på en låda. Det var i den lådan tuppen skulle värpa om barnet varit flitig att vilja lära sig läsa. Barnet fick gå avsides, då tog farmor eller mormor, en kaka, en sockerbit eller något annat gott och lade det mellan personen och sista bladet där tuppen stod, slog näven i bordet och låtsades därmed slå igen locket med en smäll, och så hade tuppen värpt. Med förväntansfulla ögon öppnades boken, och se där låg det som tuppen värpt. Berättat av E.J Dahlberg, Högsjö, Ångermanland 1960 (ULMA 24506)

Stuga eller sagoslott?

Ofta när det var brottom med arbetet sade modern till barnen: nu få ni bli hos farmor ett bet (en stund) så få ni si hur grant hon har, åsa tala hon om nått roligt för er. Detta talet gjorde att barnen till sist ansågo unnantaksstuan som någon slags sagoslott, ty ingenstans mer fans så mycke lustiga leksaker eller hördes så roliga berättelser om djur och blommor, som just där. Berättat av Alma Nilsson, Västra Torsås, Småland 1941 (ULMA 14456) Länk till annan webbplats.

Stunderna med de gamla var på många sätt magiska och lekfulla. Under tiden som de slöjdade och umgicks med barnbarnen berättade de mer än gärna sägner, folksagor och sjöng sånger. Materialet berättar att de små lärde sig om traditioner och folktro av de gamla. Berättelserna kunde handla om allt från troll, de underjordiska, till spågummor och påskkärringar. ”En del sagor var nog kusliga så barnen blev rädda men de ville höra dem i alla fall,” menar Sigrid Persson från Oviken i Jämtland (ULMA 25302).

Jag minns själv, hur glada vi barn, jag och mina syskon, blev, när det var våra föräldrars tur att ta emot morföräldrarna. De hade så mycket att berätta från gamla tider, men man var då för ung att taga reda på sakerna av dem, i annat fall hade man nu vetat mycket mera. Min morfar var en god berättare, hans minne var fenomenalt.Berättat av Arvid Ernvik, Älgå, Värmland 1945 ULMA (17302)

Från Misterhult i Småland berättar Gunnar Skogsmark hur hans farfars visor fortfarande lever kvar i hans minne, och berättar hur hans morfar ofta lekte med honom:

Min morfar, som före min far var ägare till godset, följde jag ständigt bl.a. minns jag, hur jag ofta fick följa med honom, då han gick ner till bäcken för att vittja ålhuset. I detta lågo alltid av vattnet svarvade barkar, som jag fick plocka upp och leka med. Jag tydde mig mycket mera till min morfar än till min far. När han tände sin cigarr tillvaratog han avbrända tändstickor och så gingo vi ut i skogen efter tall- och grankottar. Med en syl borrade han fyra håk i kottarna och satte dit tändstickorna till ben och så hade jag både får och kor. Berättat av Gunnar Skogsmark, Misterhult, Småland 1959 ULMA (24088)

Många meddelare, som själva var gamla och hade barnbarn, beundrade och saknade sina gamla släktingar och äldre grannar. Men minnet av dem lever vidare i deras svar: ”Än idag, när det blir tal om övernaturliga ting, brukar de gamla referera vad farfar eller mormor berättade. Sällan, vad far och mor hade sagt. ‘Jag minns va farfar sa’”, berättar Sten Larsson från Gustav Adolfs socken i Värmland (ULMA 21622).

Farfar var mästare i att berätta sagor och gåtor. Jag ångrar att jag inte skrev upp dem. För det var mycket som var värdefullt, sagor och sägner som ingen kommer ihåg nu.Berättat av Sivert Olsson, Klovsjö, Jämtland. Insamlat av Märta Sandberg 1963 (ULMA 25304)

De gamla berättade gärna om gamla tiders levnadssätt, om traktens historia eller anekdoter om kungar och krig. Barnen lyssnade även gärna till deras egna levnadshistorier: berättelser om björnjakt, arbetet med flottning och möten med personer från andra delar av samhället.

Sångerna som sjöngs var i regel visor och psalmer. P-E Persson från Oviken i Jämtland, född 1886, minns en visa som hans farfar brukade sjunga: ”Jag minns att en började ro ro och sedan handlade den om en sjöman som inte fick vara rädd om det blev storm på havet. Ibland somnade vi medans han sjöng” (ULMA 25302).

I svaren på frågelistan beskrivs de gamla som uppskattade och talangfulla sagoberättare vars sånger barnbarnen minns många år senare. Berättelserna om arbetet i skog och på fält, långfärder i vintertid, jakt och fiske levde länge kvar hos barnbarnen. När de själva blivit gamla förde de mer än gärna vidare vad de själva hört av de gamla till sina egna barn och barnbarn.

Om de fortfarande hade energi och var krya kunde de gamla vara goda lekkamrater för barnen. Det sägs i svaren att barnbarnens glada närvaro gjorde att tiden rann iväg, vilket uppskattades av de gamla som oftast inte hade många sysslor att utföra. Eftersom de gamla och de små inte utförde större arbetsuppgifter och hade mycket tid över, befann de sig på flera sätt i samma värld. Här rådde ett annat tempo, ett annat perspektiv, än hos de arbetsföra i gården. Hos barnbarnen och de gamla fanns utrymme för sagor och lekar. De gamla blev ”nästan som barn på nytt”. Förståelsen mellan de små och de gamla kunde därför bli större än den mellan barn och deras föräldrar. Från Ugglum i Västergötland berättas om hur gamla deltog i barnens lekar och samtidigt pratade mycket med dem (ULMA 16631). Man förstod varandra. Den ”skrock” som barnbarnen fick höra från de gamla var de mer benägna att ta till sig än sådant som deras mor eller far berättade.

Vanligen var det mycket gott förhållande mellan de gamla och deras barnbarn. Det var ju så att de gamla hade mera tid att ägna sig åt barnen än de som stod mitt uppe i arbetsåldern. Så är det en sak till som jag själv på äldre dagar kommit underfund med. När man blir äldre så förstår man barnen bättre. Man gör sig besvär att sätta sig in i deras tankeliv och intressen.Berättat av J.W. Lindström, Tensta, Uppland 1950 (ULMA 20620)

Sammanfattningsvis är de gamla, då som nu, för det mesta en trygg punkt i barnens tillvaro. Samtidigt är barnen en ljusglimt för de gamla. I varandra finner de lekkamrater, lärare, en tröst, men i vissa fall även ovänner – relationen formar barnbarnen livet ut. Berättelserna ur frågelistan är varma och ger inblick i en gemenskap där familjen tillsammans tar hand om varandra, något som sker över generationsgränser.

När jag genom att titta på arkivmaterialet får ta del av människors minnen av de gamla tänker jag på mina egna far- och morföräldrar. Att vara ett barnbarn är en speciell position, med många olika associationer. Jag har inte lärt mig om en tupp som värper, och tack och lov aldrig smakat på en ”sudd”, men jag har andra minnen. För mig är de äldre omkring mig istället kopplade till stickade raggsockor, doften av bullar samt fotoalbum eller tidningsurklipp med tillhörande historier. För många av oss är nog far- och morföräldrar fortfarande förknippade med en trygg punkt i tillvaron. Har du några bästa minnen av dina äldre nära och kära?

/Maja Jaresund