Folkminnesbloggen

Allhelgonahelgen – då umgås vi med de döda

Nu närmar vi oss allhelgonahelgen. Det är höst och det är mörkt, det regnar och blåser. Kanske är det inte så konstigt att människor, när naturen tycks tömmas på liv, vill tända ljus och minnas döda familjemedlemmar, släktingar och vänner.

Skogskyrkogården i Stockholm under allhelgonahelgen.

Skogskyrkogården i Stockholm under allhelgonahelgen. Foto: Mostphotos.

Vi har under de tre senaste åren undersökt vad som sker på begravningsplatser i Göteborg under allhelgona. Vi har gjort observationer, fotograferat gravplatser och intervjuat människor på begravningsplatserna. Förra året fick vi även möjlighet att med hjälp av Isof samla in svar på en frågelista om vad människor gör i samband med allhelgona. Att det är en högtid som engagerar många är helt klart, men den gör så på många olika sätt. Dessutom är det många som inte alls besöker en begravningsplats under helgen; av dem som svarade på frågelistan var det närmare var fjärde som svarade att de inte gjorde det och generellt i Sverige är det ungefär hälften som inte gör det. Även när vi besökt begravningsplatser i Göteborg under allhelgona har vi kommit i kontakt med människor, som visserligen är där, men som inte alltid känner till att det är allhelgona.

Ljusen och andra ting

För de som besöker begravningsplatser under allhelgona finns det ett flertal orsaker till att de gör det, men allra mest framförs att det handlar om att minnas de döda och en önskan om att till denna åminnelse utföra någon sorts handling. Att besöka en begravningsplats är en sådan handling och den eller de personer som man vill påminna sig om behöver inte alltid vara begravda på just den begravningsplatsen. Man tänder ett ljus på minneslundarna i den stad där man befinner sig och tänker på, eller som någon skriver: ”umgås” med genom ”varma tankar” eller ”säger hej” till; någon annan för fram att hen pratar med dem, en annan sjunger en sång, till den eller de som är begravda där eller någon annanstans. Några nämner att de i samband med besöket fikar eller äter något på eller i närheten av begravningsplatsen.

Just ljuständning är en mycket vanlig handling vid besöken på begravningsplatserna och för många verkar det vara viktigt att det finns ett tänt ljus på anhörigs grav. Att själv tända ljuset, eller att någon i sällskapet gör det, tycks i de flesta fall vara att föredra och stearinljus uppfattas överlag som mer passande än elektriska som primärt används av praktiska skäl. Om man själv inte kan besöka en grav eller minnesplatser är det vanligt att man låter någon annan tända ett ljus. Ljuständning är en handling som historiskt har en starkt kristen koppling, men som i dag är mycket spridd i de bredare folklagren. Sett till våra observationer i Göteborg förefaller ljuständning också ha blivit frekvent förekommande även på judiska och muslimska gravfält i samband med allhelgona, om än inte i tillnärmelsevis samma omfattning som på andra delar. Människor tar förutom ljusen även med sig olika växter till begravningsplatserna där kransar, granris och ljung är vanligt förekommande, men även rökelse, blommor, stenar, snäckor, änglar, mossa, vårlökar (som grävs ner), ”pynt” och ”pyssel” förekommer. Ibland bjuds den döde på godis, bullar eller läsk. En person berättar att hen också passar på att ”skänka en slant till kyrkans verksamhet”.

Att ta med sig dessa ting till gravarna eller minneslunder verkar för många vara en form av omsorgshandling; man vill ”ta hand om” och göra fint för de döda; en person skriver att de ”dekorerar” för personen som är begravd där, en annan ”smugglar” med sig hunden för att den döde tyckte mycket om deras hundar. En del ombesörjer även för gravar för människor som de inte har någon relation till. ”Jag har alltid med mig extraljus och tänder på ensamma gravar” skriver en person medan en annan framför följande:

Runt om ligger flera gravar som ingen besöker under Allhelgona så jag brukar alltid ha med extraljus och tända hos dem också.

Men, eller kanske just för att det är en omsorgshandling, framkommer det i svaren på frågelistan en del intressekonflikter när det gäller dessa handlingar och ting. För vissa kopplas ljuständning på gravar till katolsk sed och ska därför inte utföras. För andra handlar det om att det ska vara fint vid graven och minneslunden och att inte allt för mycket växter och saker ska finnas där. För vissa personer spelar estetiska preferenser, smak, roll, och dessa kan variera mellan de som placerar objekt vid gravar. En person beskriver det så här:

Mina syskonbarn tycker om att sätta dit små billiga keramikhjärtan och änglar och bjäfs vid det som blir deras farmor och farfars grav (mina föräldrars). Det ser trashigt ut. Jag vill att det ska se stilrent och vackert ut vid en grav. Sånt billigt bjäfs blir ju bara fult när det står ute i ur och skur. Jag kan dock inte med att ta bort det för ingen äger ju rätten att ta bort sånt som andra sörjande vill pynta med, i alla fall inte inom familjen.

En annan gör det på följande sätt:

Jag gillar inte att lägga saker/föremål på gravplatser. I min värld är det just blommor och ljus som hör till. Mina tankar om detta med saker, är att jag sett blöta nallebjörnar liggandes på gravar och då blir jag väldigt ledsen och illa till mods. Tycker inte alls om den signalen det ger!

Även bland dem som inte besöker begravningsplatser under allhelgona uppmärksammas i flera fall dagen. Man tänder även i dessa fall ljus och tänker på de som gått bort. Några tar upp att de även relaterar till de döda genom att skåla med dem eller ta fram foton på dem och firar. En person skriver att de pratar med och ”skålar till våra döda släktingars minne”; en annan skriver: ”Så tänder jag ett ljus, och dricker en smutt vin för var och en av dem, medan jag minns dem”. Någon tar upp att hen i samband med allhelgona tänt ett digitalt ljus och skrivit en dikt till den döde och konstaterar att det ”kändes fint”. En person berättar följande:

På alla helgons dag brukar jag tända gravljus i en cirkel på min tomt för att minnas alla släktingar och vänner som gått bort genom åren. De flesta är begravda långt från min hemort och på detta sätt har jag möjlighet att hedra dem alla.

Orsaker till besöken och upplevelser av dem

I frågelistan fanns ingen fråga om varför man besöker begravningsplatser vid allhelgona eller upplevelsen av det. I vissa svar framkommer det ändå och i de kortare intervjuer vi gjort på begravningsplatser i Göteborg under de senaste tre åren har det varit en del av intervjun. Som nämndes tidigare är en omsorg om de döda en viktig orsak att besöka begravningsplatserna vid allhelgona. Många lyfter också fram att det är en tradition som man vill, och vissa fall känner sig pressad att, upprätthålla. Bland de som uppskattar traditionen verkar besöken vara och ses som en möjlighet att samla de levande och göra något tillsammans och det är vanligt att man samlas över generationsgränser.

En viktig anledning till besök är även att man tycker att begravningsplatserna är vackra:

Den (begravningsplatsen) är så fantastiskt vacker, i synnerhet med alla de ljus som tänds i samband med allhelgona. Jag brukar ta dagen efter för att inte behöva trängas med så mycket folk, och de flesta ljus som tänds brinner fortfarande, så det är ändå en otroligt vacker upplevelse.

Upplevelserna av begravningsplatserna under allhelgona är, som framkommer i citatet ovan, att det är vackert med alla ljus i novembermörkret och att detta skapar en fin, känslosam och rofylld stämning. Andra nämner att det är mysigt och positivt och det skapas en känsla av ”folkfest” och gemenskap med de döda, såväl med andra levande som är där. I ett fall tas en känsla av kärlek upp.

…jag alldeles bredvid så det är fint med alla som kommer till vårt område. Det är vackert, stillsamt och oftast träffar jag någon man känner. Om det inte är släktingar vid graven, så grannar eller andra vänner som besöker sina anhöriga.

För vissa skapar besöken vid gravplatserna inga speciella upplevelser och för andra är det, även om det är vackert och många är där, en upplevelse av vemod och sorg. Någon menar att tända ljus vid gravarna till allhelgona är meningslöst och andra har starkt negativa upplevelser. En annan tar upp känslan av att det är en börda att gå och tända ljus och en annan att hen är glad över att slippa göra det och av en person kallas helgen för ”masshysteridagen”. Av en annan person ges följande beskrivning som betonar vikten av lugn och ro som centralt för den rätta stämningen:

Jag åker gärna någon gång mitt i veckan för att kunna tända mina ljus i lugn och ro. På helgen brukar det bli trafikkaos och det förtar lite av stämningen. Man vill ju inte trängas och behöva stressa när man hälsar på sina föräldrar. Min gravplats är stor men med väldigt få P-platser.

Avslutningsvis finns även upplevelser av vad det innebär att vara utomhus i november i Sverige:

Sen är vi stelfrusna och åker hem till mig och min man och äter mat och umgås.

Är de döda för långt borta?

I frågelistan ställdes en fråga om hur långt i tid och distans de svarande reser för att besöka begravningsplatser under allhelgonahelgen. Bland dem som svarat ser vi att en klar majoritet har en tämligen kort resa till den eller de begravningsplatser de besöker och att det är få som reser mer än en timme, ett resultat som känns igen från intervjuerna vi tidigare gjort på begravningsplatser. Svaren i frågelistan indikerar dock även, till skillnad från de i intervjuerna, att längre resor, på nån timme, förekommer och att ett fåtal personer besöker gravar mycket långt bort. Enstaka svar anger en restid på över tre timmar och en person säger sig resa till gravar 130 mil från hemmet.

Ibland kommenteras att man besöker flera olika begravningsplatser under en och samma dag eller under helgen som helhet. En kvinna beskriver hur hon och maken, bördiga från sydvästra Sverige men bosatta strax norr om Stockholm, åker på vad som omnämns som en ”ljuständarturné”. De besöker tre begravningsplatser där släktingar vilar, vilket beskrivs som ”en självklar och varm tradition för oss båda”. Den uppskattade turnén är emellertid inte en händelse som endast involverar paret i fråga. Under resan har de kontakt med släktingar som …

… har lite för långt för att komma ner och tända ljus, men eftersom även de tycker det är viktigt, brukar jag skicka bilder till dem från kyrkogårdarna när vi är där. På samma sätt skickar de bilder till mig från XXX-kyrkogårdarna där våra gemensamma släktingar ligger. Det är ett fint sätt att hålla minnena levande tillsammans!

I detta relativt utvecklade svar blir besöken en praktik i vilken relationer till andra levande upprätthålls genom interaktion med platser som minner om de döda. De flesta svar kring hur resor går till är korta. Några personer ger dock lite matigare bilder av hur resorna ter sig och vad de menar är poänger med att besöka flera platser. En person beskriver hur hon besöker sin mammas grav och vanligen sin mormors och att de här besöken kommit att bli viktigare efter det att hon själv fick barn och inte minst flyttat närmare gravarna. Ett eller flera barn brukar hon ta med på något som blir som en ”liten utflykt” med ”fika i form av smörgåsar och kakor samt saft, te och kaffe” som ”kyrkan bjuder på”. Utflykten med dessa olika moment i form av transporter och fika erbjuder ”reflektion över livet” och en chans att berätta om ”de två kvinnorna som togs ifrån henne allt för tidigt”.

Som antyds just ovan påverkar närheten till gravarna möjligheten och kanske viljan att besöka dem, och att besök främst sker till gravar som endast ligger en kortare resa, upp till 30 minuter från hemmet, stärker den bilden. Att besök till begravningsplatser som de svarande skulle vilja besöka uteblir, på grund av avstånd, ser vi även talrika exempel på. På den direkta frågan i frågelistan om man avstår från besök anger ungefär en tredjedel att de gör det med hänvisning till att det skulle ta för lång tid och att längre resor kostar för mycket pengar.

Lysnatta i Söderhamns skärgård 2015.

Rum för relationer

Som vi tidigare berört handlar en central del av allhelgonafirandet i dag om relationer. Kanske kan man säga helgen skapar ett utrymme där vissa relationer mer eller mindre medvetet kommer i förgrunden och de relationerna är till både levande och döda, men också till platser. Genom besök på begravningsplatser och minnespraktiker i hemmet upprätthålls och ”görs” relationer till de döda. De hålls vid liv genom att människor minns dem. Med tanke på att flertalet beskriver hur de beger sig till gravar tillsammans med andra och att man exempelvis skickar bilder på tända ljus och iordningsställda gravar kan vi också anta att besöken spelar roll för relationer levande emellan. Vanligast som vi uppfattar det är att släkt- och familjerelationer står i fokus, och på så vis kan besök och praktiker fungerar som ett av många sätt att göra dessa band både påtagliga och starkare.

Det är även rimligt att anta besöken vid gravar kultiverar en form av relation till platsen. Det är inte säkert att minnet av de döda överskuggar känslor och tankar där ute i höstmörkret utan besöken kan också handla om andra saker. Det kan exempelvis handla om skönheten i alla tända ljus i höstmörkret, minnen bundna till de platser man väljer att besöka, men även om begravningsplatser och gravar som platser man besöker som del i en årscykel. Under alla omständigheter verkar platserna vara betydelsefulla för de allra flesta som svarat att de besöker dessa och vi bör inte anta att besök har blott en funktion för de besökande.

Allhelgonafirandet verkar ge rum för upplevelser, känslor och handlingar som inte enkelt ryms i vardagen men det äger också rum någonstans; framför allt på begravningsplatser och i hem och ibland på bådadera och med olika objekt starkt knutna till helgen. Ljusen tycks här spela en central, snudd på magisk roll. För de allra flesta verkar besöken inte vara fullbordade om ett ljus inte tänts och det tycks också som att det är ljusen som ska fångas på bild. Självfallet finns det många anledningar till det. Att tända ljus är ett vanligt sätt skapa såväl mys- som feststämning men ingår också i många kyrkliga praktiker och allhelgona kan kanske förstås som en höstlig gryta kokt på ingredienser som dessa. Det ska kännas lite högtidligt annorlunda, men samtidigt mysigt, familjärt och för årstiden passande. Vad är väl då bättre än ett objekt som har flera av dessa betydelser till skillnad från ”änglar och bjäfs” som i varje fall av en person uppfattades opassande.

Hem och begravningsplatser är två olika typer av platser och ger med det olika förutsättningar och bjuder in till olika former av handlande. Människor använder olika saker på olika platser och genomför olika handlingar. Sådant som att skåla till de döda, titta på gamla foton och skriva brev till de som gått bort nämns bara i relation till hemmet. Det är inte så märkligt med tanke på årstiden, men säger också något intressant om handlandets rumsliga förankring. Var olika handlingar sker formas av hela det sammanhang där människor befinner sig. Väder och vind spelar då en viktig roll tillsammans med mer uppenbart kulturella uppdelningar i vad som uppfattas offentligt och privat.

/Magdalena Nordin och Karl Wilhelm Kardemark

Lästips

Kardemark, Wilhelm & Magdalena Nordin (2024). Vad gör alla på begravningsplatserna under alla helgonahelgen? En allmän praktik i föreställd gemenskap, i Dödens geografi, Roger Marjavaara (red.), Ymer, årsbok, s. 75-95.

Moberg, Jessica & Wilhelm Kardemark (2021). It is After All a Churchyard: Orthodox and Heterodox Spatial Embodiments at Three Cemeteries in Gothenburg, Sweden, i Elisabeth Punzi, Christoph Singer & Cornelia Wächter (red.). Negotiating Institutional Heritage and Wellbeing, Brill Academic Publishers Leiden, s. 21-46.

Moberg, Jessica & Wilhelm Kardemark (2021) Kött på benen: om kulturella former för att leva med de döda, i Reinhold, Emelie & Wandery, Oscar (red.) På tal om döden: essäer. Makadam: Göteborg.

Rehnberg, Mats (1965). Ljusen på gravarna och andra ljusseder: nya traditioner under 1900-talet, doktorsavhandling, Nordiska museet, Stockholm.