De äter våra djur!
I bloggtexten diskuterar Tommy Kuusela vandringssägner och ryktesspridning om sällskapsdjur som hamnar på menyn hos främlingar.
Nyligen har de amerikanska folkloristerna Andrea Kitta och Merrill Kaplan var för sig kommenterat påståendet om att immigranter från Haiti skulle stjäla och äta folks sällskapsdjur i Ohio. Vad det rör sig om är motiv som ingår i ett större mönster av etnocentriska vandringssägner. Sådana sägner som går att finna från flera håll i världen, inklusive i Sverige. I den här bloggtexten diskuteras detta. Den som gjort ämnet sägner bekant i Sverige för en större allmänhet är utan tvekan Bengt af Klintberg. I Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala förvaras det material som Bengt af Klintberg använde när han skrev sina samlingar av svenska vandringssägner: ”Råttan i pizzan” (1986), ”Den stulna njuren” (1994) och ”Glitterspray” (2005).
Någon gång år 1980 spreds en berättelse om en kvinna i North Stockton i Kalifornien som upptäckte att hennes dyrbara hund saknades. En pojke i hennes grannskap menade sig ha sett att en vietnamesisk familj – som bodde en bit längre ned på deras gata – hade ätit hunden. Pojken skulle ha meddelat kvinnan vad han sett. Det berättas sedan att sophämtare något senare hade hittat hundens huvud och päls när de hämtade sopor från den vietnamesiska familjens hem.
Från Eau Claire, Wisconsin, hör vi något som meddelats från en vän till berättarens bror från någon som arbetar i en matbutik [dvs. en vän till en vän]. Han ska då ha berättat för brodern att något hemskt skett utanför butiken.
En man hade lämnat sin fina hund i sin bil medan han gick in i butiken för att handla. Det var en stor schäfer. Helt plötsligt hade en bil med Hmong [flyktingar från Laos] kört fram. De gick ut från sin bil och omringade bilen med hunden. Sen stal de hunden och körde snabbt därifrån. Tydligen hade någon sett det hela och larmat polisen. När polisen kom till Hmong-hemmet visade det sig att hunden var halshuggen, flådd och tömd på inälvor. Allt hade skett inom tio minuter. Hunden huvud hittades sedan i en soptunna i närheten.
En tredje berättelse är intressant i sammanhanget, inte minst eftersom den kommer från vårt grannland, Danmark. Det kan vara av intresse att återge den som ett citat:
I heard the story [in Denmark] of the dog that was stolen and eaten by Turks about four years ago. It was in a circle of reasonable people, but the teller knew the people it happened to. These people took a walk with their dachshund when all of a sudden a couple of Turks snatched the leash out of their hands and disappeared with the dog. When the police found the culprits, dinner was just finished. The entire family of Turks sat around the table and only gnawed bones were left [Brunvand 2014, s. 389].
Historierna är sannerligen hårresande och det är inte svårt att förstå hur de kan ha fått ett eget liv och traderats från mun till mun. Blir en berättelse tillräckligt spridd och bygger den på tillräckligt stark grogrund av rädslor, xenofobi eller liknande, är det sannolikt att personer som hör om detta vänder sig till myndigheter, media eller andra instanser för att försäkra sig om att någon måste sätta stopp för dessa rysligheter. De äter våra älskade sällskapsdjur! Kan ingen stoppa dem!?
Den som är källkritisk kanske frågar sig var mina tre inledande exempel är hämtade från. Redan nu kan jag avslöja att alla tre är hämtade från folkloristen Jan Harold Brunvands bok ”Too Good to be True. The Colossal Book of Urban Legends” (1999/2014). Alla tre berättelser står att finna under rubriken ”The Eaten Pets”.
Vår tids etnocentriska sägner
I flera böcker har Jan Brunvand samlat liknande berättelser, vår tids vandringssägner, där en stor del handlar om hur ett djur serverats på en restaurang som oftast drivs av en etnisk minoritet eller en grupp som upplevs som främmande av majoritetssamhället. I vissa fall är det något annat som upplevs som äckligt, det kan vara delar av en människa eller liknande. Det senare finns det exempel på där tyska slaktare som invandrat till USA sägs servera korvar i sina restauranger, men dessa korvar visar sig sedan komma från hundar, katter eller människor! Alla dessa historier ingår i en större kategori av vandringssägner som kan sammanföras under rubriken ”sägner om motbjudande mat”, dvs. om sådan mat som framkallar äckel på grund av att den innehåller sådant som betraktas som vidrigt och olämpligt. På engelska kallas detta inom folkloristiken för ”food-contamination legends”.
Från vårt land är historien om råttan i pizzan ett klassiskt exempel där det både rörde sig om historier som gått från mun till mun och om historier som förmedlades i dagspressen. Oftast är det (för den som återger historien) främmande restauranger och snabbmatskedjor som är föremål för dessa negativa traditioner. Samtidigt berättas historierna på ett sätt som gör att de känns trovärdiga och något som en själv mycket väl skulle kunna råka ut för.
Vi börjar med att se närmare på min inledande historia – den kidnappade hunden vars huvud återfanns i en soptunna. Finns det exempel i Sverige? Ja, det ingår som nummer 19 (”Schäferhuvuden i soptunnor”) i Bengt af Klintbergs ”Råttan i pizzan”. Han citerar där en historia som han hört 1975 i Torsby, Värmland:
Jag hörde en historia av en kvinnlig bekant, två år yngre än mej, och jag är 24 år. Hon berättade att i Göteborg, tror jag det var, så var det några som hade schäferhuvuden i soptunnor på bakgården bakom en kinarestaurang. Dom hade tydligen inte kunnat användas vid matlagningen. Det var väl hela historien. Det var för omkring två år sen som hon berättade den (Klintberg 1986, s. 71).
Klintberg skriver att denna sägen är förhållandevis ovanlig i Sverige. Det finns jämförbara berättelser från England som satts i förbindelse med kinarestauranger men där är det hälsovårdsmyndigheten som sägs hitta styckad schäfer i restaurangens kylskåp. Rör vi oss över Atlanten, till USA, blir det lättare att finna fler paralleller. Folkloristen Florence E. Baer har i en artikel undersökt ämnet. Hon menar att sägnen fick liv och spridning år 1980 i och med att 3000 flyktingar från Sydostasien kom med båt till Stockton. Det berättades redan från början om hur dessa flyktingar åt både hundar och katter och att det ska ses som en del av ett större mönster av anti-vietnamesisk främlingsfientlighet. Bengt af Klintberg skriver om det hela på ett sätt som känns kusligt aktuellt i dagsläget, där vi bara behöver byta ut sydostasiatiska flyktningar mot haitiska flyktingar:
Den verkliga anledningen till fientligheten mot de sydostasiatiska flyktingarna är att de är fattiga främlingar som får ta emot socialhjälp. De uppfattas som ett hot mot lokalbefolkningens välfärd, deras blotta närvaro känns som ett intrång. Men de känslorna kan vara svåra att artikulera. Här tillhandahåller den etnocentriska folkloren en handfull stereotypa sägenmotiv som på samma gång ger uttryck för de aggressiva känslorna och rättfärdigar diskriminerande handlingar (Klintberg 1986, s. 72).
Eftersom historier som berör ämnen som chockerar, upprör och hotar sådant som ligger oss varmt om hjärtat (t.ex. rädslan för att sällskapsdjur stjäls, dödas och äts upp) är det vanligt att sådana historier får en stor spridning, bland annat på internet. I många fall når historierna media och när de rapporteras i sådana forum sipprar deras förmedling tillbaka in i och förstärker historierna och gör att de får en ännu större spridning och upplevs som trovärdiga. Det är en del av den process med vilken folklore traderas och cirkulerar inom en mindre eller större grupp.
Råttkött i maten
Historien om oönskat råttkött i mat är välkänd i Europa. Den europeiska traditionen tros ha givit upphov till motsvarande historier i USA där särskilt typen ”The Kentucky Fried Rat” utmärker sig. I Storbritannien är det exempelvis tal om råttben som serveras på kinesiska restauranger, stundtals sägs det även vara rester av hundar (ofta schäfrar). I Sverige är det så klart råttan i pizzan som många känner till. Historien ska ha fått bärkraft av att den publicerades i morgontidningen Dagens Nyheter (5 september 1973) under rubriken ”Storlarm om råttfilé – Hälsovården rycker ut”. En man ska då ha besökt en restaurang och fått något som fastnat i en tand. När tandläkaren avlägsnade föremålet visade det sig vara en råttand. Enligt artikeln ska sedan hälsovårdsförvaltningen ha inspekterat och funnit rader av flådda råttor och skator i restaurangens frysboxar. Som Klintberg påpekar har varken journalisten eller en intervjuad hälsovårdsinspektör förstått att det rör sig om en vandringssägen.
Den 30 oktober samma år rapporterade samma tidning att en svensk man hade rest till Rhodos och att han där ätit vad han trodde var kycklingsallad. Han fick något i halsen och när han hemma i Sverige lät analysera föremålet visade det sig, enligt tidningen, inte vara kyckling, utan råttben. Även här står det att hälsovårdsmyndigheter i båda länderna kopplades in och att en razzia på den aktuella restaurangen i Grekland ledde till att man fann en frysbox med kilovis av styckade råttor.
I sammanhanget kan det vara av intresse att här nämna att folkloristen Donald Ward gjort en jämförande studie av västtyska med amerikanska varianter av historien. I Tyskland visade den sig främst röra mindre, privatägda jugoslaviska restauranger, där det motbjudande djurköttet sades vara medvetet ditplacerad av illvilja. I USA är det istället vanligare att historien berör större kedjor och att det är någon anställd som av en slump upptäcker det motbjudande. Här är det alltså två olika bakomliggande faktorer som går att utläsa av historierna: i de tyska är det en rasistisk varning som vänder sig mot invandrare som anses osanitära och oärliga, i USA är det istället en kritik riktad mot den vårdslöshet som präglar storföretagen (exempelvis McDonalds eller KFC).
Råttans föregångare
Bengt af Klintberg har funnit en föregångare till råttan i pizzan i England i en historia från 1960. Då var det en person som sades ha ätit på en kinesisk restaurang i London och som fick ett ben i halsen, vilket visade sig vara ett kattben. Att det senare blev mer och mer råtta som tog över ger Klintberg många exempel på från runt om i Europa. I dag är det väl knappast någon som fruktar för att bli serverad råttkött, hundkött eller kattkött på en restaurang. Det är väldigt tydligt att det rört sig om en ryktesspridning som senare lett till att det blivit vandringssägner. I sin bok ”Råttan i pizzan” funderar Klintberg över hur det kan komma sig att kanske så många som miljontals människor i västra och norra Europa kan ha trott på detta. Hans förklaring är att det sannolikt rör sig om latenta fördomar om asiater och sydeuropéer och att det därmed är ”ett uttryck för en etnocentrisk misstro mot och rädsla för det som är främmande”. Dessutom ligger denna sägen i tiden med ett annat fenomen – nämligen det att det under början av 1970-talet blev en enorm ökning av billiga utländska restauranger i Sverige. Nu kunde vem som helst ha råd att besöka en sådan restaurang och det var inte längre något som bara var förbehållet storstäderna. Sägnen knöts alltså till det främmande, det vill säga den typ av utländsk restaurang som dominerat stadsbilden där den traderades.
Men det är inte bara historierna om döda råttor i maten som cirkulerat i Sverige. Klintberg har många exempel. I hans första samlingsbok av nutida vandringssägner Råttan i pizzan finns minst åtta sägner som har att göra med misstro gentemot främmande restauranger eller vad etniska grupper äter. I Den stulna njuren och i Glitterspray finns ett par till. Skulle vi räkna in alla sägner som på ett eller annat sätt tar utgångspunkt i främmande och sådant som majoritetssamhället anser vara oacceptabla handlingar bland främlingar blir siffran betydligt högre. Till det senare hör sägnen om att olika invandrargrupper river upp sina parkettgolv för att odla potatis. Sägnen kan handla om exempelvis finnar, jugoslaver, greker, turkar, romer. Fast från Visby på Gotland har den i stället berättats om folk från Fårö, medan Luleåborna berättar samma historier om familjer i utkanten av staden och Uppsalaborna berättar den om hippies.
Sägnerna har lång historia
Det finns även ett äldre skikt bakom de sägner som handlar om olämplig mat som serveras på restauranger som drivs av invandrare. Under kristiden på 1940-talet spreds rykten om att inhemska restauranger serverade hundar, katter, rävar och andra djur som ansågs motbjudande. Under industrisamhällets framväxt riktades kritiken mot industriellt framställd mat. Den skilde sig väsentligt från bondesamhällets självhushållning, men samtidigt är det intressant att i det senare tog man tillvara det mesta och gjorde sig inte av med något i onödan – hade en råtta drunknat i mjölken var det inte hela världen, man plockade bort den och använde mjölken ändå (Klintberg 2007, s. 26).
Faktum är att det finns många gamla historier på temat ”främlingar äter sällskapsdjur”. Från England kan nämnas en berättelse av den engelska författaren Charles Dickens. I ”Pickwick Papers” (1836–37, kapitel 19) kan vi läsa om hur Sam Weller berättar för Mr. Pickwick om köttpajer som han köpt av en samvetslös pajförsäljare. Den köttpajen bestod av inget mindre än kattungar. När vi ändå lyfter exempel från England så kan jag inte låta bli att nämna en historia hämtad från ”British Medical Journal” (12 januari 1885). Där berättas om en skotsk kvinna, Ann Little, 54 år, som i England dömdes till tre månaders fängelse för att ha stulit en tupp och två katter. Hon anklagas för att ha stulit katter, flått dem och sålt till sina grannar som skotskt harskinn. Det står vidare att när polisen undersökte hennes hem fann de runt fyrtio kattskinn. Flera katter kunde senare identifieras av sina ägare. När hon förhördes sade hon att hon sålt flera, och att hon och hennes kumpaner dessutom hade ätit flera av katterna, samt att katterna smakat som kyckling när de kokades (Brunvand 1986, s. 101–102). Det som framgår här är historien riktas från engelskt håll mot en kvinna (med familj) från Skottland.
Skillnader mellan sägner och rykten
Många människor har svårt att skilja på sägner och rykten. Den största skillnaden står att finna i formen. I en sägen är intrigen tämligen fast medan personer och platser är utbytbara. Den kan alltså lätt spridas från land till land. Ett rykte är i stället ofta ett påstående som fokuserar på något specifikt, som en person, ett företag eller en produkt. En del läsare kanske ändå ställer sig frågan om det som tagits upp ovan inte kan ha ett korn av sanning – har det inte hänt i verkligheten? Folk i olika kulturer har ätit – och äter –saker som inte är acceptabla i andra kulturer. Att många svenskar äter kräftor eller surströmming kan upplevas som motbjudande av människor med annan bakgrund. Ett djur som är hett omdebatterat som föda är hästen. I samband med kristnandet av Skandinavien övergick hästen från att vara acceptabel att äta till att bli något som människan inte skulle förtära (Egardt 1962). Att hundar och katter inte anses lämpliga som föda har att göra med att dessa betraktas som sällskapsdjur. Vi har i dag starka djurskyddslagar och även om det fortfarande går att köpa katt- och hundkött på marknader på en del håll i världen, tyder inget på att det kan få fäste i vårt land. Det hör ju till saken att dessa sägner är skenbart realistiska med ett innehåll och en intrig som är lätt att komma ihåg. Dessutom är de tillräckligt visuella för att fastna i minnet. Det kan vara klokt att fundera över om en otäck historia kan bygga på ryktesspridning – eller om den till och med är en gammal sägen i ny form.
Humor är också en del av folklore
För många är humor ett sätt att hantera uppgifter om att sällskapsdjur jagas och äts av minoriteter eller invandrargrupper. Det låter ju som ett stort skämt och därför är det inte värt att ta på allvar. Folkloren kan på så vis motsäga sig själv. Där sägnerna tar uppgifterna på allvar och spär på rädslor, gör skämten (ofta) det motsatta. Ett exempel är det amerikanska skämtet, apropå vietnameser som äter hundar: ”Have you heard of the new Vietnamese cookbook? It’s called ’101 Ways to Wok Your Dog’” (se Brunvand 1984, s. 126). Liknande skämt finns i dag på internet, och det i mängder. Mest talande är nog det senaste påståendet om att invandrare från Haiti äter katter och hundar. Jag vet inte hur många reels eller memes jag sett på temat där man gör sig lustig över det hela. En av de senaste var ett klipp med artisten David Scott som går under artistnamnet ”The Kiffness”, känd för att mixa och sätta musik till katt- och hundklipp, som nyss gjort låten ”Eating the Cats ft. Donald Trump”. Den sprider sig snabbt över internet och bemöter därmed den amerikanska ex-presidentens obehagliga uttalande med humor.
I denna text har det inte funnits utrymme till att analysera varje berättelse på djupet, men vi får nog utgå från att sägner och vandringssägner utgår från en latent social oro och skenbart bekräftar, förändrar eller förstärker människors föreställningar och världsbilder. Många vandringssägner kan snabbt färdas från mun till mun och uppröra. De kan livaktigt debatteras som verkliga händelser på internet, de kan lyftas in i medierna som nyheter och de kan lyftas fram av politiker eller andra makthavare som chockerande uppgifter. Någonstans på vägen borde någon kanske ha stannat upp och funderat över om det verkligen är sant, är det inte för bra för att vara sant? Det är för att medvetandegöra om just sådant som vi folklorister behövs.
Lästips
Baer, Florence E. 1973. “Give Me... Your Huddled Masses”: Anti-Vietnamese Refugee Lore and the “Image of Limited Good” I: Western Folklore (vol. 41), s. 275–291.
Brunvand, Jan Harold. 1981. The Vanishing Hitchhiker. American Urban Legends and their Meanings. W. W. Norton.
Brunvand, Jan Harold. 1984. The Choking Doberman and Other “New” Urban Legends. W. W. Norton.
Brunvand, Jan Harold. 1986. The Mexican Pet. More “New” Urban Legends and Some Old Favorites. W. W. Norton.
Brunvand, Jan Harold. 2014 [1999]. Too Good to Be True. The Colossal Book of Urban Legends. W. W. Norton.
Donald Ward. 1976. ”American and European Narratives as Socio-Psychological Indicators”. I: Folk Narrative Research: Some Papers Presented at the VI Congress od the International Society for Folk Narrative Research, red. Juha Pentikäinen & Tuula Juuvikka (Studia Fennica, 20), s. 348–353.
Egardt, Brita. 1962. Hästslakt och rackarskam. En etnologisk undersökning av folkliga fördomar. Nordiska museets handlingar, 57.
Klintberg, Bengt af. 1986. Råttan i pizzan. Folksägner i vår tid. Norstedts.
Klintberg, Bengt af. 1994. Den stulna njuren. Sägner och rykten i vår tid. Norstedts.
Klintberg, Bengt af. 2005. Glitterspray och 99 andra klintbergare. Atlantis.
Klintberg, Bengt af. 2007. “Folksägner i dag”, I: Vår tids folkkultur, red. Bengt af Klintberg och Ulf Palmenfelt. Carlssons. S. 15–52.