Anders Gustav Bördh och kampen för Dalsland
”Dals egen apostel” Anders Gustav Bördh vigde en stor del av sitt liv åt hembygdsforskning och i Isofs arkiv finns ett stort folkminnesmaterial som han samlade in. Vem var Bördh och hur arbetade han? Utifrån Bördh och hans verksamhet tecknar Fredrik Skott här en bild av det tidiga 1900-talets folkminnesinsamling, dess koppling både till dåtidens politiska strömningar och hembygdsrörelsens eldsjälar.
År 1927 publicerade folkminnesarkivet i Göteborg ett upprop i flera dalsländska tidningar. En pristävling med syfte att rädda folklig tro, sed och dikt undan glömskan utlystes. Kraftigt underströks att det var fråga om ett ”fosterländskt räddningsarbete” som alla kunde delta i. För åtminstone en av deltagarna, Anders Gustav Bördh i Bolstad, var dock nationen Sverige av mindre betydelse – istället var landskapet Dalsland föremålet för hans primära kärlek.
Rotad i Bolstad
Anders Gustav Bördh, eller A. G. B som han ofta undertecknade sina artiklar och uppteckningar, var son till småbrukarna Gustav och Carolina. Efter genomgången små- och folkskola flyttade Bördh år 1913 till Uppsala för att studera till präst vid Fjellstedtska skolan. Tre år senare avbröt han studierna på grund av överansträngning i kombination med ekonomiska bekymmer. Efter att ha återvänt till Bolstad blev han föräldrahemmet Aritsholmen trogen; även efter föräldrarnas död bodde han kvar på den lilla gården tillsammans med sin syster och fosterdotter. Även om Bördh alltså tvingats lämna prästbanan bakom sig förblev han kyrkligt aktiv, bland annat som ledamot i Bolstads kyrkoråd i nära tre decennier. Han försörjde sig delvis på att bruka den lilla gården Aritsholmens jord. Bördh tycks dock inte ha varit särskilt engagerad i jordbruket. I en tidningsintervju berättade han att han visserligen ibland skämdes för att han inte orkade ”hålla den gamla fädernesgården i kultur” men att han samtidigt varken hade tid eller lust därtill. Istället prioriterade han forskandet och skrivandet.
Bördh och hembygdsarbetet
Under det tidiga 1920-talet var A. G. Bördh platsredaktör för Bondeförbundets tidning Landsbygden samtidigt som han också var en flitig skribent i flera andra tidningar. Liksom det tidiga Bondeförbundet tog Bördh ofta ”småfolkets” parti i sina skildringar av Dalboslätten. Han tycks dock inte ha varit partipolitiskt aktiv, istället upptog Dalsland och hembygdsforskningen stora delar av Bördhs liv. Inte utan fog kallas han i en minnesruna ”Dals egen apostel”, i en annan runa konstateras att praktiskt ”taget hela hans medvetna handlande, hela hans tankevärld rörde sig om hemprovinsen”.
Bördh var aktiv inom Dalslands hembygdsförbund (senare Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund, DFH). Han anslöt sig till förbundet vid dess bildande år 1918, fyra år senare valdes han in i dess styrelse. Bördh blev snart också ordförande i förbundets södra krets och medlem i redaktionskommittén för Hembygden, förbundets tidskrift som fortfarande årligen ges ut. ”Förkortningen DFH och AGB kunde ibland uppfattas som synonymer”, konstaterade hans vän och forskarkollega Olle Enbågen; det ligger en hel del i påståendet.
Vid sidan av det stora engagemanget inom hembygdsförbundet var Bördh även aktiv inom en rad andra områden i den kulturhistoriska sfären. Han var till exempel Riksantikvarieämbetets ombud för Bolstads pastorat och även en av grundarna till och kassör inom Föreningen för dalsländsk kulturforskning (senare Föreningen för dalslandsforskning), vilken hade som målsättning att dels främja samarbetet mellan dalsländska kulturforskare, dels ge ut skriftserien Ur Dalslands forntid och nutid. Bördh var också en av initiativtagarna till och ordförande för Dalslands släktforskarförening. Under 1930- och 1940-talen var Bördh även redaktör för tidskriften Dalsländsk jul som gavs ut av Dals konst- och litteraturklubb (som han också varit med och grundat). Vidare publicerade Bördh regelbundet tidnings- och tidskriftsartiklar av hembygdskulturell och litterär art. I lokaltidningarna trycktes hans egna dikter. Härutöver var han också en flitig skribent i både Färgelanda och Dalsländsk hembygd. Ett antal större verk bär också Bördhs namn. År 1936 blev han färdig med en bok om bygdepoeten Johannes Olsson i Brånas liv och leverne. År 1960 gav Bördh även ut ett urval av Brånasmedens dikter. Resultatet av decenniers bibliografiska studier tryckte han i förteckningen Dalslandslitteratur (1964). Som om inte det ovanstående räckte var A. G. Bördh dessutom en flitig föredragshållare och ofta anlitad som släktforskare.
Bördh kom tidigt i kontakt med Västsvenska folkminnesarkivet i Göteborg. Arkivet bestod av två organisationers samlingar: Västsvenska folkminnesföreningen (VFF, grundat 1919) och Institutet för folkminnesforskning vid Göteborgs högskola (IFGH, grundat 1926). Båda organisationerna hade som syfte att tillvarata och forska om allmogens genom muntlig tradition nedärvda kultur, ofta preciserat som folklig tro, sed och dikt. Redan 1920 skickade Bördh in sina första uppteckningar till arkivet och samma år deltog han också i en instruktionskurs för ”bygdeforskare”, alltså lokalt arbetande folkminnesupptecknare. Vid sidan av bibliografi, genealogi och litteraturvetenskap kom folkminnesforskning med tiden att bli ett av Bördhs stora intressen. Med framgång deltog han i ett antal av Göteborgsarkivets pristävlingar, bland annat ”Sägen och sång i västra Sverige” (1922) och ”Skämt och gamman i gamla tider” (1929). I slutet av 1930-talet fick han till uppgift att dokumentera folkminnen i Sundals härad, ett arbete som finansierades gemensamt av hembygdsförbundet och folkminnesarkivet. Som upptecknare arbetade han tidvis även för Nordiska museet och Landsmålsarkivet i Uppsala. Som medlem av hembygdsförbundets kulturminneskommitté var Bördh dessutom en av de ansvariga för förbundets egna dokumentationsverksamhet.
Bevarandet av det dalsländska
A. G. Bördhs intresse för hembygdsforskning väcktes i samband med bildandet av Dalslands hembygdsförbund år 1918. Men redan innan detta hade han enligt egen utsago fått klart för sig ”att något måste göras för att Dalsland skulle få den plats i solen som det förtjänade”. Under sin studietid i Uppsala hade han upplevt att Dalsland och dess invånare var diskriminerade. Knappast några dalslänningar fanns bland Uppsalastudenterna, inga tidningar från landskapet fanns att tillgå och föraktet för provinsen var utbrett. ”Sa man inget ofördelaktigt om Dalsland, så teg man. Överallt betraktades Dalsland som ett ingen mans land, x-et i ekvationen, som man alltid spottade på”, påpekade Bördh i en tidningsintervju. I sitt författarskap återkom Bördh också gång på gång till hur landskapet hade åsidosatts. Uppsala universitets nation benämndes exempelvis Värmlands nation fastän det bland såväl grundarna som medlemmarna fanns flera dalslänningar. Kyrkligt var landskapet en del av Karlstads stift och administrativt av Älvsborgs län. Flera framträdande dalslänningar omnämndes dessutom som bohusläningar, värmlänningar eller västgötar i såväl tidningar som uppslagsverk, vilket Bördh gjorde allmänheten medveten om. De ”mäktigare” grannlandskapens kulturella dominans hävdade han likaså genom att påpeka att dalborummet på Nordiska museet hade färre inventarier än de andra rummen och att flera föremål typiska för Dal saknades i Göteborgs och Vänersborgs museer.
Kort sagt kom landskapspatriotismen och känslan av att Dalsland var orättfärdigt förbisett att prägla hela Bördhs verksamhet. På olika sätt försökte han synliggöra landskapet, lyfta fram dess särdrag och tydliggöra dess tillgångar för att få det att framstå som ett självständigt och originellt landskap. Genom att forska, skriva och föreläsa om landskapets historia ville Bördh få det ”jämställt med Gustav Vasas Dalarna” och ”Dackefejdens Småland”. I sitt eget diktande, kompositör- och målarskap lyfte han fram landskapet och dess natur. I artiklar och mer omfattande studier sökte Bördh dessutom lyfta fram diktare, konstnärer, forskare och politiker som härstammade ifrån eller verkade i Dalsland. Förutom ”i blodet” menade han att Dalslands egenart också låg i folkspråket: ”den dag, då bygdens barn blivit så pass radiobesmittade, att de glömt sina dalborismer har Dal förlorat det mesta av sin karaktär som hembygd.” För Dalslands storhet stod inte att finna i landskapets enda stad eller bland ”stormännen”. ”Dal är bondebygden” konstaterade Bördh och således fanns det specifikt dalsländska i allmogekulturen. Folkminnena kom för Bördh inte bara att bli ett viktigt ”kulturellt kapital” för att förbättra Dalslands position bland de regionala grannarna utan också ett sätt att stärka dalslänningarnas egna identiteter. Det är ur detta perspektiv man bör förstå hans insamlingsverksamhet och den bild av Dalsland som han tecknade.
Folkminnesinsamlingen
Som många andra folkminnesupptecknare började A. G. Bördh med att intervjua sina egna släktingar. Till exempel skickade han in uppteckningar gjorda efter intervjuer med sin far Gustav Bördh (född 1858). Utmärkande för Bördhs uppteckningar är också att de beskriver ett manligt Dalsland. Omkring 90 procent av hans uppteckningar i Västsvenska folkminnesarkivets samlingar består av intervjuer med manliga meddelare; 82 procent av hans 50 meddelare är män. I uppteckningarna är det också tydligt att han tog de mindre bemedlades parti, sådana som, liksom han själv, var relativt fattiga och som hade känt av överhetens förtryck. I en minnesruna lyfter Olle Enbågen just fram ”den höga respekten för alla små medvandrare i vår värld” som något som präglade Bördh.
I sin dokumentation av folkets minnen försökte Bördh synliggöra det specifikt dalsländska. Titeln ”Dalsländska folkminnen” på en av hans samlingar är talande. Till arkivet sände han in uppgifter om dalsländska källor och gravhögar men även om folkliga dalsländska diktare, som Brånasmeden. Det var lokala sägner, berättelser och seder som stod i fokus för insamlingsverksamheten. Ett återkommande tema i Bördhs uppteckningar är också kampen mellan dalbor och västgötar på individnivå.
Bördh förmedlade dock inte en odelat positiv bild av det dalsländska allmogesamhället. I sina uppteckningar beskrev han istället förhållandet mellan överhet och undersåtar som ansträngt, bland annat genom skildringar av klasskillnader, statare och torpare (”frälsekalvar”) under storgården Qvantenburg, fattiga skolbarn och om en orättfärdig major på Nunntorp som pryglade sina undersåtar. Även i egna kommentarer beskrev han klasskillnaderna på landsbygden och dess konsekvenser, till exempel då han 1926 besvarade en förfrågan om förekomsten om nattfrierier:
Om trolovningssed, bäddande av långbädd o.s.v. har jag inte lyckats få några uppgifter. Möjligt är att dessa bruk förekommit inom burgnare bondkretsar. Ty själv tillhör jag visserligen en gammal (åtm. sedan sekelskiftet 1600-1700 spårad) dalbosläkt, som levat i den trakt, där jag bor, men de flesta inslagen ha varit småbönder, torpare, hantverkare, backstugusittare och soldater. Vilket betyder, att den fasta tradition, som vanligen följer med de besuttne bönderna, inte alltid i mina egna förfäders liv och åtgöranden kunnat spåras. Det har varit skillnad på ”folk” och ”folk”, även bland allmogen själv.
Kort sagt koncentrerade Bördh sig på vad han uppfattade som dalsländska särdrag men även i viss mån på skillnader/konflikter mellan dalbor och andra samt mellan fattiga och rika på landsbygden. Klasskillnaderna fick honom att i en tidningsintervju konstatera: ”Jag är inte den som längtar tillbaka till ’den gamla goda tiden’ med dess många orättvisor.”
I slutet av 1930-talet sände Bördh in sina sista uppteckningar till Västsvenska folkminnesarkivet, detta delvis som ett resultat av att samarbetet mellan arkivet och Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund upphörde. Av bevarad korrespondens framgår att Bördh dessutom menade att ”traditionsnivelleringen” gjort insamlingsarbetet allt svårare:
Det kraftigare folkminnesbestånd som fanns på 1920-talet har tunnats av, att tala vid en 80-åring nu är rakt inte detsamma som att tala vid en 80-åring för 10–15 år sedan (förmodligen därför, att man själv i rask takt närmar sig denna vishetens maximigräns och följaktligen förlorar respekten för bygdeljusen...) – men i sak talat menar jag att uppgifterna blir korta. Sagesmannen tillfogar i regel, att han glömt sammanhanget.
Redan i början av 1920-talet hade Bördh även uttryckt sin ovilja mot att låta dalsländska folkminnesuppteckningar förvaras i Göteborg. ”Först må det då sägas, att vi inom förbundet inte få nöja oss med att ’VFF gäller också Dalsland’”, skrev han redan 1926 i ett brev till Emanuel Bergman, dåvarande redaktören för Hembygden. Liknande tankegångar framförde han gång på gång både i korrespondens med dalsländska hembygdsforskare och i tidningsartiklar:
Det är en formlig klappjakt forskare emellan – de rikssvenska, västsvenska, uppsalienska och hembygdens egna – efter smulor från gamla tiders Dal.
Man vinner naturligtvis på tankeutbyte, ty målet – hembygdens framhållande – ter sig inte precis på samma sätt hemma och ute. En sak hysa vi alla att kämpa emot: andra provinsers ingripande i de speciellt dalsländska angelägenheterna.
Kampen för Dalslands forntid och framtid gällde således, förutom insamling och publicering, även bevarandet av de dalsländska artefakterna och minnena. I tidningsartiklar ondgjorde sig Bördh över att äldre dalsländska föremål köptes upp för att förevisas i museer i Göteborg, Stockholm eller Vänersborg. Han var också en av de ivrigaste förespråkarna för att ett särskilt dalsländskt museum borde upprättas. När medel istället skulle avsättas för att förstärka museet i Vänersborg ifrågasatte Bördh syftet med organiseringen: ”är det möjligen att Vänersborgs stad skall få ett pampigare museum eller är det likriktning av dalsländskt och västgötskt kynne?” Föremål, liksom nedtecknade minnen, borde alltså enligt Bördh inte föras bort från landskapet utan förvaras i det. Museerna och arkiven, deras placering och samlingar, betraktades således av Bördh som en del av en symbolisk kulturkamp mellan landskapen.
Det dalsländska och det allmänmänskliga
I mitten av 1920-talet skrev Bördh i tredje person om sitt eget hembygdsintresse till Västsvenska folkminnesarkivet: ”Som bygdeforskare, litteratör och bonde, har han hittills – efter måttet av sina krafter – arbetat för höjandet av den enl. hans mening mest förbisedda provinsen, Dalsland”. Upplyftandet av Dalsland kan i Bördhs fall knappast kopplas till nationalismen som ideologi, i varje fall inte nationalismen som den framfördes av tidens konservativt sinnade. Bördh påpekade även att ”1914–18 års världshändelser ha för honom gjort satsen ’Känn dig själv’ mera levande: hembygdsrörelsen i stort, anser han, mer som en utfartsväg till internationalismen, än som en förtätad nationalism.” I en tidningsartikel från 1920-talet utvecklade Bördh sitt resonemang: ”Att se det universella, ja, ett livsverk, i hembygdsarbetet är ett stort steg framåt. Vår tids lokalpatriotism får inte vara spartansk eller vikingafärgad – den måste präglas av förståelse för det allmän-mänskliga.”
Anders Gustav Bördh avled den 28 december 1968. Hans efterlämnade handlingar förvaras på Melleruds museum och släktforskningsarkiv där de, tillsammans med hans många artiklar, böcker och folkminnesuppteckningar, fortfarande utgör ovärderliga källor till kunskap om Dalslands historia.
Ta del av Bördhs insamlingar
En del av Bördhs uppteckningar finns publicerade på Isofs digitala arkivtjänst Folke Länk till annan webbplats. – mer material kommer att läggas ut inom kort.