Folklig läkekonst

Den folkliga läkekonsten hade stor betydelse i äldre tid när läkare inte fanns tillgängliga, var betrodda eller kunde hjälpa. Vid sidan av den etablerade läkekonsten finns också idag ett stort utbud av alternativmedicin.

Folklig läkekonst, eller folkmedicin, kan beskrivas som en samling av kunskaper, praktiker och föreställningar som bygger på erfarenheter, traditioner och en nära relation till naturen. Den bygger ofta på muntlig tradition, och har använts innan och vid sidan av den etablerade och vetenskapligt baserade skolmedicinen.

Delar av den folkliga läkekonsten har med tiden förts över till den moderna sjukvården, läkemedelsindustrin och alternativmedicinen. Andra delar lever kvar och praktiseras bland människor på liknande sätt som tidigare. Nya former av folklig läkekonst har också etablerats under 1900- och 2000-talen.

Viktig funktion i äldre tid

I äldre tid var folkmedicinen viktig, och de traditionella metoderna hade en betydelsefull roll för människors hälsa och välbefinnande i en tid då sjukvård inte var allmänt tillgänglig.

Den traditionella folkliga läkekonsten förlitade sig i hög grad på kunskap om läkeväxter och ingredienser från djurriket som behandlingsmetod för olika sjukdomar och åkommor. Sjukdomar och skador kunde dessutom vara orsakade av övernaturliga krafter, vilket fordrade botemedel på magisk väg. Om den egna kunskapen var otillräcklig kunde man få hjälp av kloka eller botare, vilka ansågs besitta medicinsk kunskap (läs mer på sidan Kloka gubbar och gummor).

Den som fick ”eder” (etter) i fingrarna led svåra plågor, kunde inte sova om nätterna för smärtor utan vankade fram och åter. Man lade omslag av kokhet gröt för att dra ut det onda. Sammaledes gjorde man vid tandvärk och ryggvärk. Ibland upphettade man strandsand eller säd och lade på den värkande kroppsdelen, inknuten i en påse. (...)

Om ett barn inte hade aptit skulle man låta det äta något som en hund först fått smaka på. Hade ett barn ”sköver”, engelska sjukan, kunde det också bli bra om det fick ”sköver- pannekagor” som bakats enkom till barnet.

Fick någon ”hönsahack” i halsen hjälpte det att rista kors i vattnet av drickakruset, och sen dricka. Hade barnen mask i magen, köpte man ”sifferfrö” på apoteket, hällde på lite te och socker och så fick barnen äta det. Då gick spolmasken bort. Fick barnen hosta köptes vitlöksirap. Men den var så vedervärdig, att det var svårt att få barnen att ta in den.

Berättat år 1946 av Maria Jönsson (född 1856) i Genarps socken, Skåne (Isof, IFGH 5081) Länk till annan webbplats.

Övernaturliga förklaringar och magiska bot

Den folkliga läkekonsten hade ofta övernaturliga förklaringar till skador och sjukdomar, och olika handlingar och ritualer kunde användas för att förebygga, lindra eller bota.

Några exempel på magiska ritualer och kurer som förekommer i folkminnessamlingarna är att stämma blod (stoppa blodflöden med magiska ramsor och gester), att ”hugga bort” knarr (folklig benämning på senskideinflammation i handleden) och att ”sätta bort” värk och åkommor.

Jag såg en gång (...) när far högg bort knarren. En karl kom till honom, som fått knarren i handen. Han var ute och fick tag i tre halmstrån med tre leder på. Den sjuke lade handen på kökströskeln som vette mot norr. En brädlapp lade han bredvid handen. Han högg litet sakta i brädlappen. Den sjuke frågade då: ”Vad hugger du efter?” Far svarade då: ”Jag hugger bort knarren, den narrn ur ben (hugg) och ur led (hugg) och i trä ska han (kraftigt hugg)”. Efter sista hugget var han bra.

Berättat år 1927 av Karl Gustav Bro i Gåsborns socken, Värmland (Isof, IFGH 979) Länk till annan webbplats.

Tandvärksträd och träddragning

Träd har spelat en viktig roll i den folkliga läkekonsten. I arkivet finns många berättelser om hur exempelvis tandvärk och bölder kunde botas genom att ”sätta bort” åkomman i ett särskilt träd – vålbundet/vårdbundet träd eller smöjträd. Dessa träd kunde även ha namn som trollträd, tandvärksträd, böldträd eller smärtträd.

För att sätta bort tandvärken eller bölden petade man på den med en nål eller trästicka tills det började blöda eller vara. Stickan hamrades sedan in i trädet, ofta tillsammans med en besvärjelse. I vissa fall lämnade man även en offergåva, till exempel ett mynt.

”Bölder” borrade de in i träd också tandvärk. Helst i tall eller björk. Sådant fick man på kroppen om man kom i närheten av ett träd i vilket de borrat in sådan smörja. Ett hål borrades med en syl. Så tog man en liten sticka å tog litet var av bölden eller från tanden. Stickan stacks in i hålet, så täpptes det igen. När varet blev blandat med träsaften, så tvinade bölderna bort.

Berättat år 1933 av Emma Karlström (född 1855) i Svanskogs socken, Värmland (Isof, IFGH 3092) Länk till annan webbplats.

Ett annat botemedel kopplat till träd var så kallad smöjning, eller träddragning. Då drogs den sjuke genom ett naturligt eller skapat hål i ett träd eller under en trädrot. Detta användes till exempel för att bota barn med engelska sjukan, eller rakit.

När små barn inte ville gå, bruka di dra dom genom en ek här i Eknäs. Di sa, att de var ett vålbundet träd, det där. Jag var väl 12, 13 år, när di drog fram en flicka från Hundstugan där. Di skulle dra, så att linne fastna i hålet och förmultna. Ingen skulle få ta i det sen. Hålet i eken går i väster och öster, men nu för tiden har det växt igen. Det var en dräng dit från Malm och högg i trädet, för han ville se, om han skulle bli sjuk, men han fick inga börder [bölder]. På Lenaskogen fanns det en tall, där di också dragit fram barn genom.

Berättat år 1932 av Oskar Olsson (född 1855) i Husby-Oppunda socken i Södermanland (Isof, ULMA 4872)