Kommentar kring nationella minoriteters roll i arbetet med en kulturkanon
Den 21 oktober rapporterade Dagens Nyheter om ett möte där kommittén för en svensk kulturkanon träffade representanter för de nationella minoriteterna.
I artikeln framkom att kommitténs ordförande, Lars Trägårdh, under mötet uttryckt att minoriteterna inte skulle få inflytande över utformningen av en sådan kanon, trots att direktivet uttryckligen kräver en dialog med de nationella minoriteterna. Uttalandena väcker frågor kring hur processen för att skapa en inkluderande och representativ kulturkanon ska gå till.
Rätten till inflytande är lagbunden
Nationella minoriteters rätt till inflytande i Sverige är grundad i både internationella åtaganden och nationell lagstiftning. Det är bekymmersamt om myndigheter och offentliga utredningar frångår den ordningen. Enligt minoritetslagen (2009:724) har myndigheter en skyldighet att samråda med de nationella minoriteterna – samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar – i frågor som rör dem. Samråd ska ske tidigt i beslutsprocesser för att säkerställa att minoriteternas perspektiv beaktas i realiteten, inte bara blir en formsak.
Sverige har även åtaganden genom Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter samt den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Dessa internationella överenskommelser understryker vikten av att inkludera minoriteter i beslut som påverkar deras språk, kultur och rättigheter.
Kulturkanonens betydelse
Hur en kulturell kanon ska utformas eller vad den ska innehålla är en fråga som ska utredas av de expertgrupper som kommittén har utsett. Men om vi ser till hur direktiven är utformade och hur andra länder har arbetat, kan en kanon, utöver att vara en förteckning över viktiga kulturuttryck, också vara en symbol för vilka berättelser och vilka värden som anses centrala i ett samhälle. Om de nationella minoriteternas perspektiv inte inkluderas i denna process, riskerar deras historia och kultur att osynliggöras ytterligare. Detta skulle vara särskilt olyckligt i ljuset av de sannings- och försoningsprocesser som inletts, där målet är att ge upprättelse för hur dessa grupper blivit osynliggjorda genom historien.
En inkluderande kulturkanon
Om en kanon ska vara representativ för hela Sveriges kulturella arv behöver de nationella minoriteternas röster och erfarenheter beaktas. Det är en förutsättning för att skapa en kulturkanon som inte bara representerar majoritetens kultur utan speglar bredden och mångfalden i vår kultur och våra kulturarv. Att inkludera minoriteterna i processen är alltså inte bara en rättslig skyldighet – det är en fråga om rättvisa och erkännande av Sveriges kulturhistoria i sin helhet.
/Martin Sundin
Faktaruta
I Isofs uppdrag ingår bland annat att arbeta med språkvård och revitaliserande insatser för de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli och romani chib (Sametinget har ett motsvarande uppdrag för de samiska språken). Isof ska också följa tillämpningen av språklagen som bland annat säger att det allmänna har ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken.
%20(2)%20Gd%20Martin%20Sundin_webb1_fotograf-joachim-bago.jpg)