Språkets vikt (eller Vad ska vi med språkstudier till?)

Vad ska vi med språkstudier till? Det här skulle man kunna prata om ur ett rent utilitaristiskt perspektiv eller varför inte ett hedonistiskt, men jag vill i stället lyfta fram språkkunskaper som fundament för hur vi navigerar i en demokrati.

Jag är språkvetare och har min hemvist i ämnet tyska vid Stockholms universitet (SU). Det är jag glad över eftersom SU är ett lärosäte där det bedrivs undervisning och forskning i ett stort antal språk. Bara vid min egen institution undervisas det i nio språk, och det är en rätt cool känsla när man en vanlig kväll (för undervisningen äger oftast rum kvällstid) går förbi seminarie- och arbetsrummen i vår korridor och hör t ex ukrainska, nederländska eller finska. Men trots uppbackning från det egna lärosätet känns det som att språkstudier har lite motvind just nu. Det har att göra med språkteknologiska chattbottar som tar jobb från översättare, med sjunkande antal studenter som studerar språk på universitetsnivå och med alltför få skolelever som studerar ett främmande språk utöver engelska. Dessutom blåser det oroande vindar från politiken.

Språk som hobby eller samhällskunskap

Vår numera före detta utbildningsminister Mats Persson profilerade sig i våras med att de fristående kurserna och särskilt distanskurserna behövde reduceras i syfte att fördela om resurser. Han talade om ”hobbyliknande kurser” som sker på bekostnad av mer samhällsnyttiga utbildningar, och även om ministern inte pekade ut språken, så blir de ju måltavla för ett sådant utspel – språkstudier innebär ofta fristående kurser och det är inte ovanligt att de ges på distans.

Vi har förstås studenter som fokuserar helt på språk, som ska bli översättare, lärare, språk- eller litteraturvetare, men de allra flesta som läser språk vid universiteten gör det i kombination med andra studier såsom juridik eller ekonomi eller vid sidan av ett förvärvsarbete. De här studenterna skaffar sig kunskaper i och om språk som är användbara på många olika områden. Språket blir en tilläggsmerit. Språkstudier är med andra ord en del av det vi kallar det livslånga lärandet, och det är ju jättebra, men det finns också andra skäl att studera språk med – vad jag hävdar – ännu större betydelse för vårt samhälle.

Språkstudier tränar kritisk kompetens

När man studerar språk – och nu inkluderar jag också de större språken svenska och engelska samt andra närliggande ämnen som lingvistik och kommunikation – skaffar man sig inte bara språkfärdighet, utan även kompetens i att kritiskt granska, utvärdera och tolka olika språkliga uttryck. Man lär sig det som kallas metaspråklig kompetens. Det var lingvisten Roman Jakobson som framhöll den metaspråkliga funktionen vid sidan av bl a språkets referentiella och emotiva funktion: att språk också kan användas av språkbrukarna för att kommentera både sitt eget och andras språkbruk. Att betrakta språk inte bara som ett medel eller verktyg, utan som ett fenomen, ligger också till grund för så kallad språkkritik.

Det här med språkkritik är något som tyskarna är världsmästare på och som det har skrivits massor om i en tysk kontext. Det har att göra med nazismen och förintelsen, där språket var en viktig del i den propaganda som genomsyrade Tredje rikets totalitära styre. Efter kriget var man tvungen att ta sig en funderare på vad som hänt med språket och hur man skulle gå vidare. Borde vissa ord helt enkelt förbjudas? Var hela språket kontaminerat? En av 1900-talets viktigaste böcker handlar om det här, Victor Klemperers ”LTI: tredje rikets språk” som kom ut 1947 (i svensk översättning 2006). Klemperer, som var jude och professor i romanska språk, beskriver hur språket fungerade som ett gift som sakta sipprade in i alla tyskars språkbruk när de talade om judar och det judiska som något främmande och hotfullt. Det här fungerade ungefär som en stig som någon börjar ta i stället för den vanliga vägen, som fler och fler följer och till sist är stigen så upptrampad att det verkar konstigt att inte ta den, särskilt som det kunde vara förknippat med repressalier. Klemperer talade alltså om ett gift: ”Ingen av dem var nazist, men förgiftade var de allihopa” skrev han i LTI om en alldeles vanlig arbetsdag.

Kritisk kompetens behövs

Det kan tyckas långsökt och historiskt att prata om tredje rikets språk som fungerade inom ramen för en terrorregim. Vårt samhälle är demokratiskt och yttrandefriheten ger oss svängrum för vårt språkbruk, men just därför har vi också möjlighet att reflektera över och reagera på språkbruk.

När det påstås att tillräckliga språkkunskaper är ett villkor för att kunna delta i det demokratiska samtalet och ta del av myndighetsinformation, så håller jag helt med förstås, men jag menar att vi som språkbrukare också behöver vara utrustade med metaspråklig kompetens. Med hjälp av den kan vi tolka språkliga uttryck, vi kan ifrågasätta lögner och diskriminerande språkbruk och inte minst kan vi själva uttrycka oss inkluderande och adekvat. Språket är inte bara ett verktyg för att beskriva utan mer som en verkstad där ständigt nya utsagor kan formuleras med oändlig räckvidd och gränslös flexibilitet. Det är på många sätt fantastiskt att det är så – vi kan ju skapa vad som helst med hjälp av språket och fantasin: ”vi är fria att ändra på världen och starta något nytt i den” skrev Hannah Arendt apropå lögnens roll i politiken – men just det gör oss också skyldiga att ta ansvar för det vi yttrar och granska det som yttras.

Lika kul som vilken hobby som helst

Det var väl en hel del som tolkade Mats Perssons utspel som en nyliberal språklig manöver för att spela ut professionsutbildningar mot vad han kallade hobbyliknande kurser. Hade han i stället sagt bildningskurser så hade tankarna gått till utbildning som ger breda och samhällsnyttiga kunskaper inom ramen för det livslånga lärandet, något som kanske inte borde bortprioriteras trots allt.

Men låt oss hellre tolka generöst: Att kalla språkstudier för hobbykurser skulle förstås också kunna betyda nåt helt annat, nämligen att det är lika kul att studera språk som vilken fritidssysselsättning som helst, och något man vill ägna sig åt på varje ledig stund. Det är jag i så fall helt med på.