Säta

I våra dialekter finns ett verb säta, vars betydelser kan delas in i fem grupper: 1) ’lyda, hörsamma etc.’, 2) ’hysa tilltro till, lita på etc.’, 3) ’akta, respektera, värdera, uppskatta, bry sig om etc.’, 4) ’betyda’ och 5) ’hjälpa, förslå, löna sig etc.’.

Ursprung och utbredning

Det dialektala säta återgår på fornnordiskans sæta, belagt i såväl väst som öst. Ordet antas vara bildat till stammen i ett substantiv som i fornvästnordiskan lydde sát och betydde ’försåt, bakhåll’. Detta substantiv antas i sin tur vara besläktat med verbet sitja (= nusvenskt sitta). Grundbetydelsen hos verbet sæta ska ha varit ’ge akt på, lurpassa på’. I fornvästnordiskan förekommer detta verb även i ett antal andra betydelser, som synes ha utvecklats ur grundbetydelsen på olika sätt. Häribland kan nämnas ’underkastas’, ’orsaka’, ’hänga samman med’ och ’motsvara’. Verbet styr dativ i fornvästnordiskan och böjs där sætta i preteritum och sætt i perfekt particip neutrum. I fornsvenskan uppträder samma verb i betydelser som ’lyda’, ’bry sig om’, ’orsaka’ och ’betyda’. Däremot verkar betydelsen ’lurpassa på’ inte finnas belagd i den fornsvenska litteraturen. Objektet till sæta förekommer i fornsvenskan i såväl dativ som ackusativ. Verbet böjs här i preteritum sætte och i perfekt particip neutrum sætt. I fornsvenskan, liksom i senare århundrandens svenska litteratur, förekommer verbet ibland med -tt- även i infinitiv och presens. Enligt Svensk etymologisk ordbok Länk till annan webbplats. av Elof Hellquist beror dessa former på anslutning till preteritum sätte och supinum sätt. Denna förklaring återkommer i Svenska Akademiens ordbok Länk till annan webbplats., dock med reservationen att orsakssambandet är sannolikt. I fornengelskan finns ett verb sǣtian Länk till annan webbplats., som av allt att döma är etymologiskt identiskt eller åtminstone besläktat med det fornnordiska sæta och som är belagt i betydelser som överensstämmer med dettas nämnda grundbetydelse. Det fornengelska verbet styr genitiv.

I skiftande betydelser har sæta levt kvar i stora delar av Norden. Ordet förekommer idag i isländskan, färöiskan och norskan. Vidare är det belagt i svenska, inklusive finlandssvenska, dialekter och i danska sådana, särskilt jylländska.

Förekomst i de svenska dialekterna

I Isofs dialektsamlingar är säta belagt främst från Småland, Halland, Västergötland, Bohuslän, Dalsland, Värmland, Närke, Södermanland, Östergötland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen och Jämtland. Vad uttalet beträffar kan man urskilja en sydlig del, där former med långt t (sätta etc.) dominerar, och en resterande del norr därom, i vilken ordet huvudsakligen har lång stamvokal (säta etc.). Den förra delen omfattar Götaland med undantag för Östergötland men med tillägg av södra Värmland. Stamvokalens kvalitet varierar något inom ordets utbredningsområde; oftast kan denna vokal tecknas med ä, e eller â. Ordet böjs dels enligt första svaga konjugationen, med former som sät(t)a(de) i preteritum och sät(t)a(t) i supinum, dels enligt andra svaga konjugationen, med former som sätte i preteritum och sätt i supinum. På det hela överväger den förra böjningen stort. Former enligt andra svaga konjugationen dominerar däremot i Närke och Södermanland. I det sistnämnda landskapet finns även supinumformen säti. I bl.a. sörmländska dialekter har nämligen andra svaga konjugationens verb ofta antagit samma ändelse i supinum som finns hos starka verb, jfr de i Södermanland förekommande formerna möti och bundi, svarande mot riksspråkets mött och bundit. (Se vidare föregående månads bloggtext Har du kluppi med saxen? skriven av Annika Karlholm.) Även bland beläggen från Jämtland finns en rätt stor andel former hörande till andra svaga konjugationen. Apokoperade former med tvåtoppig accent (cirkumflexaccent) på stamvokalen, såsom sä`ät, förekommer i en eller flera kategorier (infinitiv, presens, preteritum, supinum) främst i materialet från Värmland och Jämtland.

Formerna enligt andra svaga konjugationen, som alltså är i minoritet i Isofs samlingar, stämmer bäst med ordets böjning i fornnordiskan. I den mån Hellquists förklaring av formerna med -tt- i infinitiv och presens (anslutning till preteritum sätte och supinum sätt) är tillämplig på dialektmaterialet måste alltså förlängningen av -t- ha skett före övergången till första svaga konjugationen.

De betydelser vi hittar i de svenska dialekterna stämmer bättre med dem i fornsvenskan än med dem i fornvästnordiskan, vilket ju är att vänta.

’Lyda, hörsamma etc.’

Betydelsen ’lyda, hörsamma’ dominerar i Götaland, Värmland, Närke och Södermanland. Några exempel följer nedan.

Småland: fa fe kåmma å tjöra, fô okksanna sättade me innte ’far fick komma och köra, för oxarna lydde mig inte’, Angelstad; sätten nu, unga, älla få-ni smäll! ’lyd nu, ungar, annars får ni smäll!’, Dannäs.

Halland: han har alldre sättat-me ’han har aldrig lytt mina råd’, Lindome.

Västergötland: han sätta nock ’han lydde nog’, Ods-trakten; jae, tänk att en sa få vära mä ôm sônnt, att di onge inte vell sätta di sum ä gamla å erfarna, å sum har vôrt mä ôm så möket sum vi ’ja, tänk att man ska få vara med om sådant, att de unga inte vill lyda dem som är gamla och erfarna, och som har varit med om så mycket som vi’, Bäreberg; dä ä-nnte aent änn te å je-rum struk te-ri sättar, hällia bLi-Li så oludia se-enn kann-te-a-rum i husa ’det är inte annat än att ge dem stryk tills de lyder, annars blir de så olydiga att man inte kan ha dem i husen’, Broddetorp; sätta nu, tös! ’lyd nu, tös!’, Flistad.

Värmland: onga´an sä`ät int mor-si ’ungarna lydde inte sin mor’, Fryksände.

Närke: du kunne ha sätt-mäj ’du kunde ha lytt mig’, Skagershult.

Södermanland: ja sa åt-n, menn hann sette innte ’jag sa åt honom, men han lydde inte’, Tumbo.

Östergötland: han sä´ter mäj inte ’han lyder mig inte’, Regna.

Verbet förekommer även med saksubjekt i betydelsen ’lyda, låta sig påverkas av’: kLôkka sä`ter int rukkinga ’klockan lyder inte ruckningen’, Östmark i Värmland; lejjen sä`ter i`innt bryninga länger ’lien lyder inte bryningen längre’, Gustav Adolf i samma landskap.

’Hysa tilltro till, lita på etc.’

Vid sidan av betydelsen ’lyda, hörsamma’ uppträder i Halland, Bohuslän och Dalsland betydelsen ’hysa tilltro till, lita på’. Några exempel: de ä inte å sätta ’det är inte att förlita sig på’, Lindberg i Halland; hu e innte å sätta, hu e opålideli ’hon är inte att sätta tro till, hon är opålitlig’, Vallda i samma landskap; de ä allt sättanes ’de är allt trovärdiga’, Högsäter i Dalsland.

’Akta, respektera, värdera, uppskatta, bry sig om etc.’

I Dalarna och Norrland dominerar betydelser som ’akta, respektera, värdera, uppskatta, bry sig om’. Nedan följer några exempel.

Dalarna: dåm säta-nt an nå ’de uppskattade honom inte’, Hedemora; hä vart int nå säta, dä ja jodä ’det blev inte något värdesatt, det jag gjorde’, Stora Skedvi; ig-sâ`ter-int-åm intnåð ’jag fäster inget avseende vid honom’, Älvdalen; gutn där sä`ter då ful iht dän där musikin nô ’pojken där uppskattar då väl inte den där musiken ett dugg’, Särna.

Gästrikland: hon ha allre säta-n ’hon har aldrig värderat honom’, Torsåker; nu skull dôm nog bi sätâ övverallt å int behöv krusâ för vârtjinn lânnsman äll prässt ’nu skulle de nog bli respekterade överallt och inte behöva krusa för vare sig länsman eller präst’, Ovansjö.

Hälsingland: hann sä`ter innte de där stinntang ’han ratar den där flickan’, Alfta.

Jämtland: krekâ set-int hâ´LLmâ ’korna bryr sig inte om halm’, Offerdal; je se`et int taLa mä-dä ’jag nedlåter mig inte att tala med dig’, Hammerdal; se`et dem int na`mni mett så behöv dem int se`et pâ`ngom min hâll ’sätter de inte värde på mitt namn så behöver de inte sätta värde på mina pengar heller’, Frostviken.

Exempel på dativstyrning hos verbet säta framträder i de bygder där särskilda dativformer av substantiv och vissa pronomen har bevarats. I språkproven ovan har vi dativerna åm (Älvdalen), hâ´LLmâ (av fornnordiskt halmenom, Offerdal), na`mni (av fornnordiskt namneno etc., Frostviken) och pâ`ngom (likaledes Frostviken).

’Betyda’

Betydelsen ’betyda’ förekommer i Isofs samlingar endast i ett ordspråk som i Brönnestad i Skåne upptecknats i formen aftanröa har ingenting o sätta, män mörenröa jör en vaud hätta ’aftonrodnad (på himlen) har ingenting att betyda, men morgonrodnad gör en våt hätta (medför regn under dagen)’. Med mindre variationer är ordspråket ifråga belagt från ett antal andra socknar i Skåne, Halland och Västergötland. (Ordspråk med liknande innebörd, innehållande ord för afton- och/eller morgonrodnad men utan verbet säta, uppvisar större geografisk spridning.)

’Hjälpa, förslå, löna sig etc.’

Belagt från Skuttunge i Uppland är uttrycket de se´ter inte ’det hjälper, förslår inte’. I samma eller nästan samma betydelse förekommer säta i ett fåtal andra belägg från Uppland och i ett belägg från Småland. Ett par av dessa är från 1700-talet. Denna betydelsegrupp tycks relativt nära anknyta till de jylländska dialekterna, där verbet uppträder i betydelser som ’passa, passa samman, passa sig, stämma överens, förslå’.

Adjektiviska avledningar

I Isofs samlingar finns även några adjektiv bildade till verbet säta. Hit hör sätlig och sätsam. I betydelser som ’lydig’ är det förra belagt från Västergötland, Närke, Västmanland, Södermanland och Östergötland och det senare från Småland, Västergötland och Värmland. Båda förekommer även med det negerande prefixet o-. Några exempel: barnä ä så osätligä ’barnen är så olydiga’, Västra Vingåker i Södermanland; di va sätliga å gårstyva ’de var lydiga och mycket duktiga’, Björkvik i samma landskap; ja hadde e ko sâm va så snäll å sätli ’jag hade en ko som var så snäll och foglig’, Regna i Östergötland; ongana ä sättsamma ’ungarna är lydiga’, Göteryd i Småland; dä va fasa osättesamma onga di hadde ’det var fasligt olydiga ungar de hade’, Åsle i Västergötland.

Osätlig är dessutom belagt från 1700-talet i betydelsen ’outsäglig’ och från 1800-talet i betydelsen ’förskräcklig’. Beläggen ifråga är mycket få och förekommer inte i något syntaktiskt sammanhang. Samtliga kommer från Uppland. I fornvästnordiskan finns adjektivet úsætiligr, med betydelser som ’olidlig’.

Sätandsam (uttalat utan d) är belagt från Ovanåker i Hälsingland, där det uppges användas om en person ”som uppskattar och umgås med enklare människor utan att vara nedlåtande”.

Troligen också hithörande är former som osätteli, belagda från de centrala och nordvästra delarna av Skåne i betydelser som ’ombytlig, ostadig, osäker’. Några exempel: et osättelit humör ’ett växlande humör’, Billeberga; den e så osätteli så han ved inte va han vill, ’den där är så vankelmodig att han inte vet vad han vill’, Norra Rörum; de skålle vaed jort får lange sin, men väred ha vaed sau osätteled ’det skulle ha varit gjort för länge sedan, men vädret har varit så nyckfullt’, Perstorp. I jylländska dialekter finns adjektiven sædelig Länk till annan webbplats. och usædelig Länk till annan webbplats., bildade till verbet sæde Länk till annan webbplats., motsvarande vårt dialektala säta. Det förra är belagt i betydelserna ’klok’ och ’pålitlig’, det senare i betydelsen ’oberäknelig’, där det kan användas om en opålitlig klocka och för att beskriva hur åskregn faller. (Dessa två jylländska adjektiv ska skiljas från de likalydande riksdanska adjektiv som utgår från substantivet sæd, motsvarande svenskt sed.) I nynorsk förekommer adjektiven sæteleg och usæteleg, med liknande betydelser.

 /Jan Hellström