Har du kluppi med saxen?

Verb är själva motorn i språket. Men hur fungerar det egentligen när verb ändrar form? I den här bloggen dyker vi ner i verbens värld i Uppland och Södermanland och reder ut vad böjning eller konjugation innebär. Små förändringar i ett verb kan göra stor skillnad i hur vi uttrycker oss. Ibland rör det sig om rena paradigmskiften.

Så heter det väl inte?

Det händer inte så sällan att vi inom dialektverksamheten på Isof får agera ”medlare” i pågående tvister och debatter inom familjer eller bland vänner och kollegor, som rör frågor av typen: Finns ordet? Kan man verkligen säga så? Har pappa/kollegan/sambon hittat på det här själv? En sådan tvist har varit följande:

Kan du lösa vår tvist?

Maken och jag är båda födda på 40-talet och uppvuxna i Stockholmsförorter. Han i Spånga, jag söder om Slussen. Ändå har maken några uttryck, som jag inte alls känner igen, det gäller speciellt när han frågar mig om något, till exempel:

Har du…
tumme (=tömt) i kattlådan?
kluppe (=klippt) med lilla saxen?
tugge (=tagit) din kvällsmedicin?
lugge (=lagt) ner kuddarna i bilen?

För så här heter det ju inte?

Hmm, kan jag lösa tvisten? Jag kan försöka…

Maken, som är född och uppvuxen i Spånga och därmed i strikt bemärkelse är upplänning, har påfallande sörmländska dialektdrag i sitt tal. Ett sådant dialektdrag är hur supinumformen av ett verb ter sig. Uppländska dialekter delar dock en del dialektdrag med sörmländska.

Det här med verb och böjning är dock ett knepigt kapitel. Det är inte alltid självklart vad som gäller. Det som är ”rätt” i standardsvenska behöver inte alls vara korrekt i en dialekt eller vice versa.

I fornspråket kunde verb ha antingen stark böjning: frysa, frös, frusit, eller svag böjning: kalla, kallade, kallat eller köpa, köpte, köpt. De kunde också tillhöra olika böjningsklasser (konjugationer). Det är själva grundidén. Men i åtskilliga dialekter – och i standardsvenska – har många ursprungliga starka verb antagit svag böjning; och tvärtom, svaga verb har antagit stark böjning. Därutöver har verben ofta bytt böjningsklass. Jämför till exempel böjningsparadigmet för verbet simma som i äldre standardsvenska löd simma, sam, summit men som i modern standardsvenska idag istället böjs simma, simmade, simmat.

Så till själva frågan.

Har du tumme i kattlådan?

I Södermanland och i Uppland är det vanligt att även svaga verb har i-supinum, till exempel köpa, köpte, köpi ’köpt’ eller ha, hade, havvi ’haft’ eller ärva, ärvde, ärvi ’ärvt’. Gemensamt är också att man inte uttalar ändelsen -t i supinum: alltså [köpi] inte köpit eller [ärvi] inte ärvit.

I traditionell dialekt i Södermanland gäller följande paradigm för verbet tömma (orterna i parentes är exempel):

• tömmä, tömde, tömt (allmänt)
• tömmä, tömde, tömmi alternativt tömmä, tömde, tömt ­ (Runtuna)
• tömmâ, tömde, tömmi (Björkvik, Sorunda)

Exempel ur dialektsamlingarna: Di hadde tömmi ut allting (Sorunda).

Makens uttal [tumme] för ’tömmi’ har troligen att göra med ett fenomen, som inom språkvetenskapen kallas u-haltigt ö, där uttalet av kort ö helt enkelt drar åt u, till exempel [durr] för ’dörr’, [funster] för ’fönster’. I äldre språkvetenskap kallades det faktiskt för Stockholms-ö, eftersom det var i stockholmskan man först noterade företeelsen. Ett u-haltigt ö är dock inte helt ovanligt på andra håll i Sverige.

Har du kluppe med lilla saxen?

Södermanland uppvisar stor variation när det gäller verbet klippa. Verbet är ursprungligen ett svagt verb: klippa, klippte, klippt. Både i Södermanland och Uppland har man dock en svaghet för starka verb; alltså har verbet klippa fått stark böjning, vid sidan av svag böjning, men på olika sätt…

Paradigmen ser ut på följande sätt i Södermanland i traditionell dialekt (orterna i parentes är exempel):

• klippa, klapp, kluppi (Näshulta)
• klippa, klapp, klippi alternativt klippa, klippte, klippi (Gåsinge)
• klippa, klapp, kluppi alternativt klippa, klippte, klippi (Husby-Rekarne)
• klippâ, klapp, kluppi alternativt klippâ, kliffte, klippi alternativt klippâ, kliffte, klifft
• (Råby-Rekarne)
• klippä, klapp, klifft alternativt klippä, kliffte, klifft (Södertörn)

Exempel ur dialektsamlingarna: Ha-Lu kluppi Le? Ja, ja klapp me igår ’Har du klippt dig? Ja, jag klippte mig igår’ (Husby-Rekarne)

• klippä, kliffte, kluppe (Västermo)
• klippä, klippte, klippi (Runtuna)
• klippâ, kliffte, klippi (Björkvik)
• klippâ, kliffte, kluppi (Ytterenhörna)

På många håll i Södermanland, liksom i Uppland har uttalet för ’klippa’ i äldre dialekt varit med y-, alltså klyppa, och har där regelrätt anslutit sig till samma böjningsklass som verben frysa och flyga. Formen klyppa finns belagd (vid sidan av klippa) i fornsvenskan, så den är gammal.

• klyppä, klöpp, klyppi alternativt klyppa, klöpp, klyfft (Södertörn)
• klyppa, klöpp, klyfft alternativt klyppa, klöpp, klöfft (Mariefred)

Formen klyppa har en gång i tiden varit relativt utbredd i Södermanland, men är än mer använd i Uppland.

I Uppland således:

• klyppâ, klöpp, klyppe (Vätö)
• klyppâ, klöpp, klyfft (Gräsö)
• klyppâ, klöpp, klyppy (Fasterna)
• klyppa, klöpp, klyppt (Edsbro);
• klyppa, klöpp, klyppe (Singö)
• klyppa, klöpp, kluppi (Långhundra)

Exempel ur dialektsamlingarna: Ja har klyppe mattraser i da, ’jag har klippt matt-trasor idag’ (Singö).

Har du tugge din kvällsmedicin?

Det saknas belägg på att man har sagt [tugge] för ’tagit’ i traditionell dialekt i Södermanland eller Uppland. Men formen är ändå inte helt ”galen” ur ett dialektperspektiv….

I Uppland är paradigmet för verbet taga i traditionell dialekt vanligen:

• ta, to, täjji ~ täjje alternativt ta, to, ta:i

I enstaka fall även:

• taje, to, tege (Tensta)
• ta, tog, täjje alternativt ta, tog, tage (Möja)

I Roslagen (till exempel Gräsö, Valö) har uttalet för preteritum varit togg för ’tog’. I traditionell dialekt har formen togg för ’tog’ faktiskt också varit mycket utbredd i Södermanland, speciellt i norra och östra delen av landskapet.

Två exempel ur dialektsamlingarna:
Han togg a ’han tog henne’ (Västerhaninge)
Där hade di björnär, å di togg bå fôlk å fä (Härad)

Anledningen till att jag nämner preteritumformen togg är att det i Uppland, och troligen så även i Södermanland, inte är helt ovanligt att man nybildar supinum efter perfektformen, till exempel låga ’legat’ bildat till perfekten låg; således heter det helt korrekt:

• ligga, låg, låga ’legat’ (Lagga; Börstil).

Exempel ur dialektsamlingarna: Om en höna har låga över åtta dar på äggena, så… (Börstil)

I detta perspektiv kan maken (eller personer i uppväxtmiljön) mycket väl har nybildat [tugge] efter preteritumformen togg ’tog’. Formen [tugge] kan alltså betraktas som en nybildning efter gammal tradition…

I Södermanland har paradigmet för verbet taga i övrigt varit ta, tog, tajji alternativt ta, tog, täjji.

Har du lugge ner kuddarna i bilen?

Supinumformen ”lugge” finns inte belagd i Uppland eller i Södermanland. Formen är nog något som maken (eller personer i uppväxtmiljön) har skapat.

I Uppland är paradigmet i regel följande för verbet lägga:

• lägga, lag, lagt (allmänt)
• leggâ, lag, leggi (Vätö)

I Södermanland är paradigmet i traditionell dialekt:

• leggä, la, lagt (allmänt)
• leggä, la, legge alternativt leggä, la, lagt (Toresund)
• lägga, la, läggi alternativt lägga, la, lagt (Ytterenhörna, Överenhörna, Ytterselö, Råby-Rekarne m.fl.)

Men det finns starka tvåstaviga verb som har ”-ä-a” i infinitiv och som har ett ”-u-it” i supinum, bland annat bära – burit, skära – skurit, stjäla – stulit. Maken kan alltså ha anslutit lägga-paradigmet till denna böjningsklass. Det kallas att man gör en analogibildning, det vill säga efter mönster av en annan böjningsklass, som man kanske är mer bekant med eller mer bekväm med. Även här finns det gott om paralleller i traditionell dialekt. I Södermanland, Uppland, Västmanland, Dala-Bergslagen och Gästrikland kan man till exempel träffa på supinumformen vure eller vurri för ’varit’ av verbet vara:

• vara, är, vure
• vara, är, vurri

Så även om ”lugge” är något som kanske bara maken säger, så finns det alltså liknande bildningar i många traditionella dialekter. Formen med -u- i supinum beror således på analogisk anslutning till verb av typen bära – burit.

Slutord

I ärlighetens namn, har ju liknande företeelser, som paradigmskifte, även skett i standardsvenska. Någon gång under 1600-talet började någon helt plötsligt säga ”simma, simmade, simmat” i stället för det ursprungliga simma, sam, summit. Den personen har nog också haft diskussioner med sin partner om vad det egentligen heter…

/Annika Karlholm