S-passiv – svensk specialitet med samiska rötter?

I en aktiv sats som Lisa sköt 30 änder i november framgår det direkt vem som agerar och vilka som påverkas av aktionen. I den passiva varianten I november sköts 30 änder (av Lisa) blir agenten istället mer av en bakgrundsfigur, som det inte är obligatoriskt (rent grammatiskt) att uttrycka. Och byter vi själva passivkonstruktionen, från sköts till blev skjutna, blir änderna liksom uppgraderade från själlösa villebråd till levande varelser som drabbas av beskjutning: I november blev 30 änder skjutna.

Att således kunna uttrycka passiv betydelse antingen med en s-ändelse (sköts) eller med en kombination av hjälpverb (blev) och passivt particip (skjutna) är typiskt för de nordgermanska språken. I de västgermanska språken, t. ex. tyska och engelska, finns det däremot bara hjälpverbspassiv. Det betyder att sköts och blev skjutna får översättas på samma sätt, med were shot respektive wurden geschossen. Det perspektivskifte som den svenska växlingen från s-passiv till bli-passiv kan åstadkomma – jaktinsatsen blir till en andmassaker – får engelskan och tyskan då uttrycka med andra medel.

I det följande ska vi dyka djupt ner i den svenska s-passivens historia. S-ändelsen har alltså motsvarigheter i de andra nordgermanska språken, och det är uppenbart att det rör sig om en gemensam utveckling till en början. I svenskan har s-passiven kommit att bli den dominerande passivkonstruktionen. Men i de andra skandinaviska språken, danska och norska, är användningen av s-passiv högst begränsad, och det är istället hjälpverbspassiven som utgör den omarkerade strategin.

Inte passivt från början

I isländska har ändelsen en annan form, nämligen -st (och så är det också i vissa norska dialekter). De isländska st-verben har emellertid inte renodlat passiv betydelse. Om man överför en isländsk st-konstruktion som Hurðin opnaðist till svenska, morfem för morfem så att säga, blir det Dörren öppnades. Men det är ingen lyckad översättning. I själva verket ligger svenskans reflexiva uttryck Dörren öppnade sig närmare vad den isländska satsen faktiskt betyder. I båda fallen är det omöjligt att lägga till en agent, någon som öppnar dörren: *Dörren öppnade sig av Lisa; *Hurðin opnaðist af Lísu. I passiva satser är agenten däremot alltid semantiskt närvarande, låt vara att den alltså är informationsstrukturellt nedtonad och därför ofta outtalad: Dörren öppnades (av Lisa). På isländska uttrycks passiv med hjälpverbet vera (’vara’) och ett passivt particip: Hurðin var opnuð (af Lísu).

Att de isländska st-verben ofta kan översättas med reflexiva verb på svenska är väntat både i ett språkhistoriskt och ett typologiskt perspektiv. För det första är det just föregångaren till det reflexiva pronomenet sig/sik som är själva ursprunget till dagens nordgermanska s(t)-ändelse. För det andra finns det exempel från andra språkfamiljer på att ord med reflexiv betydelse först övergår till att uttrycka ett slags mellanting mellan aktiv och passiv, så kallad medial betydelse, för att därefter utveckla passiv betydelse.

I takt med att semantiken utvecklas på det här sättet förändras också själva den språkliga formen: det som från början var ett självständigt ord blir med tiden fonetiskt reducerat och samtidigt alltmer beroende av att stå intill andra ord – man talar om att det blir enklitiskt – för att slutligen övergå till att fungera som en renodlad ändelse. Det fristående ordet (opna sik) blir med andra ord först en enklitisk form (opna’sik, opna’sk) och slutligen ett bundet grammatiskt morfem (opna-sk, opna-s(t)); den här sortens språkhistorisk utveckling kallas för grammatikalisering. Den nordgermanska s(t)-ändelsen kan sålunda karakteriseras som ett grammatikaliserat reflexivpronomen.

Det är inte självklart hur de olika betydelserna reflexiv, medial och passiv förhåller sig till varandra. Låt oss därför dröja ett slag vid den frågan. Om vi tar vår utgångspunkt i dörren och dess öppnande skulle en renodlat reflexiv betydelse innebära att dörren både var den som öppnade och den som blev öppnad, ungefär som att Kalle i Kalle rakade sig både är den som rakade och den som blev rakad. Men det är ju inte alls det som Dörren öppnade sig betyder. Istället är den användningen av reflexiven ett exempel på just glidningen från reflexiv till medial betydelse.

Medial betydelse innebär att det bara är själva föremålet för aktionen (den som blir öppnad) som uttrycks och att framkallandet av aktionen (den som öppnar) är mer eller mindre irrelevant. När passiv betydelse sedan utvecklas ur medial är det kritiska momentet att en framkallare av aktionen, en agent, åter träder in i bilden. Fast denna agent är aldrig identisk med föremålet som vid reflexiv betydelse utan en helt separat aktör. På så sätt blir nu den passiva betydelsen ett slags en spegelvändning av den aktiva: Dörren öppnades av Lisa – Lisa öppnade dörren.

Varför nordgermanska?

Man kan fråga sig varför det är just i de nordgermanska språken som reflexivpronomenet utvecklas till en medial och så småningom passiv ändelse. Är det en ren slump att de närbesläktade västgermanska språken, där det också finns reflexiva pronomen, inte har utvecklat någon motsvarighet till s(t)-ändelsen? Mycket tyder på att slumpen inte har med saken att göra. För det första sticker själva förändringsprocessen ut i förhållande till andra förändringsprocesser vi kan observera i den germanska språkfamiljen. Sedan lång tid utmärks de flesta morfologiska förändringar snarare av att ändelser försvinner än att de tillkommer. De germanska språken har helt enkelt tenderat att bli ändelsefattigare med tiden. Att utveckla ett nytt medialt (och passivt) ändelsesystem passar inte riktigt in i det mönstret.

För det andra tycks det vara så att just medial morfologi ofta sprider sig genom språkkontakt. Det visar sig t.ex. i att det finns geografiska områden där de språk som talas hör till helt olika språkfamiljer men ändå uttrycker medial betydelse på snarlika sätt. Det ligger då nära till hands att fundera över vilka andra språk som talare av nordgermanska varieteter har haft kontakt med historiskt. Särskilt intressant är det förstås med språkliga kontakter som helt har saknats på västgermanskt område. Av det slaget är kontakten mellan samiska och nordgermanska. Denna kontakt och dess effekter har studerats ingående av den ryske germanisten Jurij Kusmenko.

Samisk strukturimport?

Enligt Kusmenko är det första steget i grammatikaliseringen av den nordgermanska reflexiven kalkerat på samiska. Och detta har, föreslår han, ägt rum någon gång på 6-700-talen i mellersta Skandinavien där forna sydsamer och forna nordgermaner har levt sida vid sida. Utmärkande för de samiska språken i allmänhet är att de gör en morfologisk skillnad mellan reflexiv och medial betydelse, och det är ju precis den distinktionen som införs i nordgermanskan när reflexivpronomenet omtolkas som en medial markör på verbformen. Fristående reflexiver med reflexiv betydelse levde kvar också, och gör det än idag. Men det nya var att man började förknippa medial betydelse med en fonetiskt försvagad version av reflexivpronomenet som till en början bara var prosodiskt beroende av föregående verbform (opna’sk) men så småningom utvecklade sig till en regelrätt ändelse (opna-sk).

Det är inte bara den subtila semantiska distinktionen mellan reflexiv och medial som samiska och nordgermanska delar. Den samiska medialändelsen har faktiskt också formmässiga likheter med den nordgermanska reflexiven: båda var, och är alltjämt, enstaviga morfem som inleds med sekvensen si-. På exempelvis nutida nordsamiska heter ’öppna’ rahpat och dess mediala variant är rahpasit. Människor i det samisk-nordgermanska kontaktområdet, varav många förmodligen var tvåspråkiga, kan inte gärna ha undgått att notera att si-ändelsen och reflexiven (sik) stod varandra nära både semantiskt och fonetiskt. Huruvida detta formsammanfall har satt igång hela förändringen kan vi inte veta. Men det torde i alla fall ha kunnat bidra till att påskynda utvecklingen.

För få samiska lånord?

Det är emellertid inte alla som tror på Kusmenkos idé om språkkontakt med samiska som förklaring till s(t)-morfemets uppkomst. Bland kritikerna finns den norske morfologen Hans-Olav Enger, som framhåller att ett språk som har tagit över grammatisk struktur (t.ex. medial morfologi) från ett annat språk också bör ha tagit över sådant som brukar vara lättare att låna, t.ex. innehållsord av olika slag. Om man studerar andra liknande kontaktsituationer visar det sig nämligen att kontaktbetingad språkpåverkan följer ett slags hierarki. Vid endast tillfällig kontakt mellan språk kan språken låna enskilda ord från varandra, men någon djupare strukturell påverkan blir det aldrig fråga om. Vid långvarig och intensiv kontakt kan däremot strukturella drag övertas, men då – och det här är det centrala – har man också (och förmodligen först) utökat sitt lexikon rejält med lånord.

Om nu nordgermanskans mediala ändelse är ett strukturellt lån från samiska, då väntar vi oss – givet den ackumulerade kunskap om hur språkkontakt brukar fungera – att det ska finnas rikligt med samiska lånord i alla de nordgermanska språken. Men det gör det inte. Den omständigheten behöver rimligen få sin separata förklaring innan Kusmenkos kontaktteori kan vinna allmänt gehör.

Svensk s-passiv i skandinavisk belysning

Vi lämnar nu s(t)-ändelsens äldsta historia och övergår till dess senare historia på den skandinaviska kontinenten. Här har ändelsen fortsatt att utvecklas och blivit en passivändelse. Dess mediala bakgrund kan fortfarande skönjas, och i norska är det mediala bruket ännu produktivt i någon mån. Men det är uppkomsten av den passiva användningen som vi nu ska fokusera.

Tonvikten ligger vid den svenska utvecklingen; därför använder jag nu och i fortsättningen beteckningarna s-passiv och s-ändelse snarare än kompromissetiketten s(t). S-passiven har också kommit att bli lite av ett svenskt signum i den skandinaviska kontexten. Redan inledningsvis noterade vi att danska och norska har hjälpverbspassiv i de flesta fall, medan svenskan istället oftare föredrar s-passiv.

Den svenska s-passivens mångsidighet visar sig dessutom i själva ändelsens kombinatoriska förmåga. På svenska fungerar den passiva s-ändelsen med alla former av ett verb: dörren öppnas, öppnades, har/hade öppnats, kan öppnas. Men på danska och norska är det bara i infinitiv och presens som s-passiven är gångbar, vilket här illustreras med norska exempel: døra åpnes, kan åpnes. Motsvarigheterna till svenskans öppnades och har/hade öppnats är ogrammatiska: døra *åpnets, har/hadde *åpnets. I preteritum och perfekt/pluskvamperfekt är det följaktligen bara hjälpverbspassiven som fungerar: døra ble åpnet, har/hadde blitt åpnet.

Varför den passiva s-ändelsen i svenska saknar de morfologiska begränsningar som motsvarande ändelse lyder under i de andra skandinaviska språken är en fråga som grammatikforskningen brottats med länge. Det verkar onekligen som om explicit tempusmarkering har med saken att göra på något sätt: när verbformen har en tempusändelse (som åpnet) fungerar ju s-passiven dåligt på norska/danska. Samtidigt är det inte själva s-ändelsen som är problemet, utan s-ändelse med just passiv betydelse.

S-ändelsen är semantiskt rätt mångsidig. Vi har redan diskuterat den historiskt tidiga mediala betydelsen. Men det finns också andra typer av icke-passiva s-verb, t.ex. verb med reciprok betydelse som ses. På norska fungerar sådana verb fint i exempelvis preteritum: Vi sås på stasjonen. Så kan man naturligtvis uttrycka sig på svenska också: Vi sågs på stationen. Men på svenska är s-formen tvetydig här. Eftersom även den passiva s-ändelsen alltså kan fogas till en preteritumform skulle meningen, i rätt kontext, kunna tolkas som att vi blev sedda där snarare än att vi träffades där. På norska är en passiv tolkning av sås däremot helt omöjlig.

S-passivens successiva genombrott

S-passivens dominans i svenska är av relativt sent datum. Det är först på 1600-talet som s-passiven så sakta börjar tränga tillbaka hjälpverbspassiven, och det är inte förrän på 1800-talet som den nutida kombinationsrikedomen är fullt etablerad. Det är nämligen nu som supinumformer med passiv s-ändelse börjar bli riktigt vanliga, vilket innebär att s-passiven blir dominerande också i perfekt och pluskvamperfekt: Sången har/hade sjungits sedan länge. Det är viktigt att betona att passiva s-former faktiskt kan beläggas i alla tempus redan i fornsvenskan. Det som hänt under de senaste seklen tycks med andra ord vara att s-passiven har utökat sitt användningsområde successivt. Men själva grundfloran av passiva s-konstruktioner har funnits med betydligt längre.

Kontakt med latin

Man kan slutligen fråga sig om s-passiven, och kanske då särskilt det morfologiskt mångsidiga svenska bruket, också är ett resultat av språkkontakt. Latinet, det språk som utövade starkt inflytande på folkspråken under den tidiga medeltiden, uttrycker nämligen passiv betydelse genom att foga särskilda ändelser till verbet. Vid översättning från latin låg det kanske nära till hands att låta den befintliga medialändelsen få alltmer passiva undertoner, för att på så sätt ansluta morfologiskt till det prestigefyllda latinet. Vissa har rentav framhållit att s-passiven skulle vara ett slags skriftspråklig konstprodukt, utan egentlig hemortsrätt i det naturliga talspråket.

Så är det dock knappast. Gösta Holm har i sin empiriskt massiva avhandling från 1952 visat att s-passiven verkligen står på egna inhemska ben. Det latinska passivbruket har visserligen bidragit till att ge s-passiven en frekvensmässig skjuts, särskilt i översättningslitteraturen, men onaturlig har s-passiven aldrig varit. Mycket riktigt förekommer den också i de traditionella dialekterna. Även om hjälpverbspassiven dominerar i vissa regioner (särskilt västerut) kan Holm ändå belägga s-passiv i alla tempus i alla svenska dialektområden.

/Erik Magnusson Petzell