Runn – ett lokalt ord med djupa rötter

I inspelningar och äldre texter som berör sjön Tåkern i Östergötland kan man påträffa dialektordet runn; ett ovanligt ord, som visar på vikten av lokalkännedom.

Året då knappt en regndroppe föll

1914 var det torkår i mellersta och södra Sverige. Torkan hade mycket stor påverkan på hushållen, jordbruket och industrin och sägs vara en av de värsta som har drabbat Sverige i modern tid.

Vid sjön Tåkern, i sydvästra delen av Östergötland, var vattenståndet detta år avsevärt lägre än tidigare år. Under 1800-talets mitt hade man visserligen haft stora planer på att avsiktligen sänka vattenståndet för att ge plats åt mer åkermark. Bland annat hade man försökt att skapa långa bankar för att kunna pumpa och leda bort vattnet från området. I en uppteckning ur arkivet berättas att en del av sänkningsarbete gick ut på att ”di slo e massa runn i sjönn å vrok inn (i strandbanken)” (ULMA 1704, ”Natur och näringsliv i och omkring Tåkern”, s. 7)

Efter många protester avbröts sänkningsplanerna; under 1900-talets början låg arbetet således på att återställa vattennivån i sjön. Men 1914 besökte Tåkernvännen och ornitologen V. A Engholm området och han berättar i Sveriges Natur (1916, s. 51–52) att ”större delen af sjön var ofarbar äfven med eka ’..’ Maderna innanför Hasleudden voro totalt torrlagda ’..’ I väster där sjön gränsar till Dags mosse, var den förvandlad till en stor dypöl.” Engholm konstaterade att den låga vattennivån kunde skyllas på ”den svåra torka som var rådande under våren och sommaren 1914 under hvilken tid knappt en regndroppe föll”.

Nödfoder i kristid

I en inspelning från 1974 berättar Karl Johansson-Holmberg (KJH) från Ödeshög för intervjuaren Einar Törnberg (ET) om Tåkern under året 1914. Då berättas det följande:

KJH: ”Nittanhundrafjortan då så va ja i Tôken å å skar rônn så môcke så … ja ja då va ja där å skar rônn eh möcke å sänn åckte vi, satte vi ju dän i döser där nere på strännera å sänn åckte vi ätter dä på vintern” –

ET: ”Rönn säj, finns dä dä där? Va skulle ni ha dän till?”

KJH: ”Te kreatura [jasså] Dä va kreatursfoder [jaha] Si nittanhunnrafjortan dä va sånt tôrkår så .. eh dä bLe så dåLit på åck.. äh.. i äjera [ägorna], åckra å hösjlôtt å sånt dära så ’…’ ja skar nitti tjôj [90 tjog] dä året ..”

ET: ”nitti tjôj va för nånting, rönn?”

KJH: ”tjärvar, ja [jaa] jaa”.

ET: ”Va hade Hålmbärj å sjära mä då?”

KJH: ”ja dä hade vi en åhoggder [avhuggen] lie, lite på metten unjefär, å så satte fast på en stake å sänn så skar en då å´na förstôrs”

ET: ”Dä va väl rätt arbetsamt för armarna?”

KJH: ”Jaa dä va styfft arbete å så då dä året di hade inte skôret på länge där utan dän gamLa .. rônna å dän ho va grover sôm fingra på dä ställa sôm vi va ’…’

ET: ”Ä rönn särsilt bra såm foder då?”

KJH: ”jaa dä ä lika bra sôm sä [säd]”

ET: ”jasså ä dä dä?”

KJH: ”te hästa”

ET: ”Äter di di dä järna?”

KJH: ”Jaa ja presiss bare, ja ä ho finer å å inte så grover då kan di ju karnse äta, ja ko’ .. nötkrettera di äter-t, män hästa äter-t nog inte bare utan di får lôven ha litte mjöL älle så i. Män dä ä di bLi så bLanka, så bra, utå dän dära runna så”

(utskrift ULMA 29277 samt utdrag ur ULMA Gr3057–3062;
utskriften är beskuren)

Det märks att intervjuaren inte riktigt hänger med i KJH:s berättelse om Tåkern. ET tror sig höra trädbenämningen rönn, men får inte riktigt ihop det att sagesmannen har skördat 90 tjog (det vill säga 1800) kärvar av detta trädslag vid Tåkern för utfodring av nötkreatur och hästar. Om man vet hur det ser ut på östgötaslätten runt Tåkern låter utsagan helt otrolig! Det finns visserligen en och annan rönn i området, men det är inte trädslaget och lövtäkt som åsyftas. KJH har nämligen hjälpt till att skörda runn i stor mängd. Vad är då det för växt?

Det lokala ordet för Tåkernvass

Både i intervjun och i uppteckningen ovan används ordet runn (f.) [med uttal som runn, rônn] som är ett i högsta lag lokalt ord inom traditionell dialekt för ’bladvass, Phragmites’. Ordet kan enbart beläggas från sydvästra delen av Östergötland och åsyftar just vass från sjön Tåkern. Och runn finns det gott om i Tåkern! Vass har sedan urminnes tider spelat en stor roll, inte bara som nödfoder i kristider, utan även som material för tillverkning av mattor, vindskydd med mera, och inte minst som material för taktäckning. Även om vasstak idag är ovanliga att se i Östergötland, så förekommer det fortfarande att vass från Tåkern skördas, men då för att exporteras till områden (till exempel Danmark) där den enligt tradition alltjämt används som taktäckningsmaterial, med mera.

Släktingar i Norden

Trots att det feminina runn ’bladvass’ är ett lokalt östgötskt ord, så är ordet inte helt isolerat. Det har släktingar i nordiska dialekter. Vid sidan av dialektordet runn ’bladvass’, finns det ett maskulint runne belagt i fornsvenska som ord för ’buske’. I dialekt har detta runne [med uttal som: runne, rônne, rô:ne o.d.] levt kvar och betyder där antingen ’sly; samling av buskar; buskstammar uppvuxna från samma rot o.d.’ belagt från Hälsingland, Härjedalen, Ångermanland och Jämtland, eller ’samling av gräs eller örter o.d.; stånd av potatis eller råg osv.’ belagt från Östergötland (och Västergötland). Detta runne finns också belagt såväl i finlandssvenska som norska dialekter med betydelser som ’buske, busksnår; samling av små träd; spirande utskott, ungt träd; potatisplanta’ med mera; det har även motsvarigheter i isländska runni, samt i färöiska runnur, båda med betydelsen ’buske’.

Det finns även ett dialektalt verb runna [även uttalat rônna] som betyder ’grena ut sig; spira ut från samma rot o.d.’ belagt från Östergötland (och från Lappland); verbet finns också belagt i norska dialekter. Dialektorden är troligtvis ytterst bildade till det starka verbet rinna som vid sidan av innebörden ’flöda’ även kan betyda ’spira eller växa (upp)’ när verbet avser växter och växtlighet.

/Annika Karlholm