Stukkdråju, rânnuLv och bôna — språkliga variationer om vinterns färdmedel

Kälke, spark och släde är färdmedel som plockas fram när vinterns första snö har lagt sig. Men beroende på var i Sverige man bor har de historiskt haft olika benämningar, som inte bara avslöjar var vi kommer ifrån, utan också speglar hur vi har hanterat snö och is på olika håll i landet.

Drög, dråg och dröj — arbetssläde

Ordet drög betecknar en typ av släde som främst har använts i stora delar av Norrland, men förekommer även i övriga delar av Sverige. En drög beskrivs i allmänhet som en arbetssläde som används i dagligt bruk och avsedd för transport av bland annat stockar, sten samt kol och ofta över snö och is. Utseendet, användningen och benämningen har dock varierat mellan olika regioner och tidsperioder. På fornsvenska förekommer ordet i formen drøgh, vilket troligen har sitt ursprung i verbet draga, eftersom släden dras längs marken. Andra benämningar på drög förekommer också, såsom dråg från Jämtland och dröj från Småland och Skåne, bland flera regionala varianter.

Drög kan även benämnas mer specifikt beroende på vad släden är avsedd att lasta, vilket har varierat regionalt. Det talas ofta om stendrög, koldrög eller trädrög. Trädrög kallas även stakdrög. En drög kunde ha påbyggnader för att möjliggöra lastning av olika varor. Stak i sammansättningen stakdrög har troligen med ordet stock att göra. I Dalarna finns exempelvis ett äldre uttal av stockar, ”stukk”, och där används det dialektala ordet stukkdråju som benämning för stakdrög.

STUKKDRÅJU (pl. -r), f. kälke att forsla stockar på

Rietz, 1962 s. 96

I Folke Länk till annan webbplats. framgår att drögen även har använts vid kyrkobyggen för att transportera sten och stockar, bland annat i Bohuslän och Västra Götalands län. Det finns till och med ett särskilt uttryck vid namn drögsten, vilket är en sten av lagom storlek för att köras på en drög, och som finns belagt i källor från Närke (som gränsar till Västergötland).

Nedan återges en berättelse om hur Travåds tidigare kyrka sägs ha fått sin plats vid åkanten med hjälp av en drög, en stock och ett par oxar.

Tråvads kyrka ligger alldeles i åkanten, och det har mer än en undrat på, att den fått sitt läge just där. Men det var så, att när de skulle bygga den första kyrkan i Tråvad - det var den som var före denna - fick de ingen tur till bygget på den plats de först bestämt sig för. Då spände de ett par oxar för ena drög och lade en stock på den. Och så fick oxarna gå som de själva ville. De gick, tills de kom ner i åkanten. Där satte de sig fast, och då välte lasset. Nu var det på förhand bestämt, att kyrkan skulle byggas, där oxarna stannade. Det är därför kyrkan ligger som den gör.

VFF 2127, s. 38

Varg i full fart — sparkstötting

En senare variant av drögen är sparken (sparkstötting), som har sitt ursprung i Norrland. Till skillnad från drögen, som främst användes för att transportera varor, fungerar sparken mer som ett typ av färdmedel för att ta sig fram på snö och is. Namnet kommer från att man driver färdmedlet framåt genom att sparka med ena foten. Även sparken har regionala benämningar, däribland rännulv är ett äldre norrländskt uttryck för spark.

Rännulf är en större, lätt kälke af smäckra dimensioner och med lätta medar, på hvilka, något bakom deras midt, finnas tvänne vinkelrätt uppstående stöttor. Vid dessa stöder sig den åkande, under det han stående på ena meden gifver kälken fart med kraftiga sparkar mot marken. Sparkstöttingen förekommer förnämligast i Norr- och Vesterbotten, som fortskaffningsmedel. I mellersta Sverige idkas numera stöttingsåkning som sport.

Rosén & Westrin (red.), 1891, s. 177

Ränn- eller ränna innebär att något sker i full fart. Ulv härstammar från fornsvenskans ulver och är en gammal benämning på varg. Rännulv antyder därför troligen på ”varg i full fart”. En spark i nedförsbacke, och dessutom på is, kan nämligen komma upp i rätt så hög hastighet.

Det finns dock uttalsskillnader i ordet rännulv mellan olika dialekter som finns upptecknade i Isofs dialektsamlingar Ordbok över folkmålen i övre Dalarna (OÖDs) och Ordbok över Sveriges dialekter (OSDs). I belägg från Dalarna och Hälsingland förekommer uttalet rännôLv, där ô motsvarar ett öppet ö-ljud, som i göteborgskans gôtt. Från Uppland finns belägg för uttalet rânnuLv, där â uttalas som ett öppet ä-ljud. Versalt L i båda uttalen motsvarar ett tjockt l-ljud.

Likt rännulv fanns förr även rännskor, långa skridskor med fotplatta av trä, som användes i vissa trakter, bland annat Rättvik i Dalarna. Möjligen föreligger en koppling mellan dessa benämningar som har spridits mellan olika regioner. I OSDs finns också belägg från Norrbotten, Västerbotten och Ångermanland för benämningen rännbacke, som användes om en backe där man till exempel åkte skridskor, kälke eller släde. Ränna tycks alltså vara ett ofta använt ord i sammansättningar kopplade till vinterns aktiviteter.

Bôna (”böna”) — kälke

Under första hälften av 1900-talet åkte man böna (uttalas bôna) i snöbackarna. Bönan är en kälke utan ratt, ofta en hemmasnickrad och enklare variant av en traditionell kälke. Ordet användes specifikt i och runtom Göteborg för nöjesåkning och skiljer sig därför från drögen och sparken, som i regel nyttjades som arbetsredskap, färdmedel eller i sportsammanhang. Troligen har namnet sitt ursprung i att dess form påminner om en böna, som grönsaken. Ô-ljudet i bôna uttalas, som tidigare nämnts, som ett öppet ö-ljud. Det liknar det i standardsvenskans höga och skiljer sig från ö-ljudet i höra. Mer om detta finns att läsa i ett blogginlägg av Jenny Nilsson och Lars-Gunnar Andersson: Bôna 'liten kälke'.

Olika benämningar för olika ändamål

Drögen har använts i hela Sverige som arbetssläde i olika utföranden och årstider, medan sparken kan ses som en variant som kommit att få andra användningsområden. Även drögen har förekommit i tävlingssammanhang och som redskap i lek, men dess ursprungliga funktion är tydligt arbetsinriktad och har en form som avses lasta varor. Sparken däremot tycks ha utvecklats ur enklare kälktyper och formats för att fungera som både fortskaffningsmedel och nöjesredskap på vintern. Benämningen ränn-ulv antyder exempelvis ett norrländskt ursprung eftersom den förknippas med miljöer där snö och is möjliggör hög fart.

Citatet om rännulv nämner också att sparkstöttingen vid denna tid hade börjat utvecklas till en sport i mellersta Sverige. Detta kan tolkas som att sparken fått en något annorlunda användning längre söderut i landet än i norr, vilket möjligen hänger samman med skillnader i klimat. Mindre snömängder gjorde att sparken inte hade samma betydelse i vardagslivet som i norra Sverige där snön håller sig längre. Det innebär att människor förhåller sig olika till dessa färdmedel beroende på region.

Bönan, med sin enkla och hemmasnickrade konstruktion, användes främst som lekredskap. Kanske var sparkar mindre vanliga i området (även om de förekom), och därför byggde man istället egna kälkar av sådant material som fanns till hands i hemmet för att kunna vara med och leka i snöbackarna. En lägre kälke ger dessutom högre fart och det är ju precis det som är hela poängen med att leka i snöbackarna.

/Joanna Rosén