Obligatoriska, optionella och omöjliga objektsformer

Är det verkligen OK att använda han (eller rentav hon) som objektsform snarare än honom (och henne)? Det är en av våra vanligaste språkfrågor. Den här bloggen närmar sig den frågan på ett lite annorlunda sätt, nämligen genom att diskutera fall där det inte bara är OK med han och hon i objektsställning, utan ibland rentav obligatoriskt. Åtminstone i standardspråket. I dialekterna är det, som så ofta, lite annorlunda.

Det gamla ackusativargumentet

En av de många språkfrågor som tas upp på Isofs webb (i den så kallade Frågelådan Länk till annan webbplats.) är följande: Kan man använda han som objektsform och skriva Jag såg han? Eftersom det gäller det skrivna språket blir svaret kort och tydligt: Nej, använd honom istället. Isof har till uppgift att ge rekommendationer kring hur svenska bör skrivas, och i fallet med han/honom som objektsform råder det alltså ingen tvekan om vad som är påbjudet. Hur svenska ska talas är emellertid inget som Isof lägger sig i. Åtminstone avhåller man sig från att lyfta fram en variant bland flera som lämpligare på det sätt man alltså gör för skriftspråket. Icke desto mindre är det förstås ofta upplysande, också i språkriktighetssammanhang, att informera om och kommentera talat språkbruk, eftersom skriften ju inte opererar i ett vakuum: den som skriver på svenska talar också språket, och det är ofrånkomligt att de två medierna samverkar på olika sätt.

Svaret på frågan om objekts-han får således en fördjupande fortsättning, där bruket pekas ut som just talspråkligt. Vi får också veta att det finns en historisk förklaring till att han används som objekt. I det fornsvenska systemet var han ackusativform och honom dativform, och i många dialekter blev det ackusativen (han) som tog över som allmän objektsform snarare än dativen (honom) som i standardspråket.

Boksvenskan och talsvenskan

Ackusativargumentet för att rättfärdiga objekts-han i tal har funnits med i språkvårdsdebatten länge, och det är nog ingen slump att det är så livskraftigt. Det innehåller nämligen viktiga delar av det svenska folkhemsbygget, om man spetsar till det lite. En viktig komponent i detta bygge var folkskolan. Den språkliga normering som dess främsta företrädare, folkskollärarna, genomförde från slutet av 1800-talet och framåt gick bra mycket längre i sin likriktningssträvan än vad många (förmodligen de flesta) samtida språkvetare från början kunde ana. Folkskolan lärde inte bara ut en skriftspråklig norm utan spred också en radikal talspråksstandard baserad på själva skriften.

Denna så kallade boksvenska (en term myntad av Gun Widmark) hade den stora fördelen att den var lika tillgänglig för alla i kraft just av att den var konstruerad i någon mening. Ingen hade tidigare talat i strikt enlighet med skriften. På sin höjd hade det förekommit vid offentliga kungörelser, när text lästes upp. Men att låta skriften bli ledning för talet mer generellt var något helt annat. Även om flera av dåtidens tongivande språkvetare, inte minst nordisten Adolf Noreen, var aktiva tillskyndare av det demokratiska folkhemsbygget, verkar boksvenskan ändå ha varit rätt svår att smälta. Man var således inte alls i sak en motståndare till att folkskollärarna gav alla barn tillgång till den samhällsbärande språkliga koden, bara att de ryktade barnens tal med samma borste som skriften.

Det är i denna kontext som frågan om han/honom uppkommer. Skriftens objekts-honom stod i skarp kontrast till hur de allra flesta, även de bildade, talade svenska vid den här tiden. I alla former av talsvenska (också Widmarks term) var han den naturliga objektsformen, inte honom. När folkskollärarna bokenligt manade sina elever att – mot naturen så att säga – säga honom istället för han, kan man förstå att nordister och andra talspråkssakkunniga blev lite bekymrade. De hade nog helst, om de befann sig i samma klassrum, velat ställa sig på elevens sida och kanske utbrista något i stil med: Nej, håll fast vid din spontana känsla att han är ackusativ – det är fornsvenskt och vackert!

Men hon då?

Man kan fråga sig om nutida svensktalande (barn och andra) som säger Jag såg han gör så därför att han är gammal ackusativ. Det finns ett ganska enkelt test att tillgripa för att få svar på den frågan. Om han är ett slags ackusativrest väntar vi oss inte att det feminina hon ska kunna användas på samma sätt. Hon är nämligen ingen fornsvensk ackusativform. Annorlunda är det visserligen med den enklitiska formen na i exempel som Jag såg’na, en konstruktion som ofta lyfts fram i de här sammanhangen. Här kan man med fog relatera objektsformen till en fornsvensk ackusativ, det feminina hana, som reducerats till na. Men det är inte så många som säger Jag såg’na längre. Däremot säger de Jag såg hon, trots att formen hon svårligen låter sig härledas till någon forntida ackusativform. Det blir då knepigt att samtidigt framhärda i att objekts-han är ackusativ.

Språkvården har trots det bitit sig fast i ackusativargumentet och ofta pekat på att Jag såg hon i alla fall inte är lika vanligt som Jag såg han. Men även om det skulle stämma blir åberopandet av frekvens lite av ett icke-argument. Just med tanke på att språkvården har lyft fram objekts-han (däremot inte hon) som traditionellt och naturligt, är det kanske inte så konstigt att det blir lite mer framträdande. För grammatikern är det under alla omständigheter intressant att objekts-hon och objekts-han förekommer sida vid sida hos många språkbrukare. I fortsättningen av denna framställning kommer denna parallellitet mellan han och hon att framträda ännu tydligare i takt med att vi beaktar fler exempeltyper. Av praktiska skäl kommer jag ibland att använda den samlande termen h-pronomen för att hänvisa till både hon och han. Som vi ska se lite senare i texten finns det vissa dialekter som också har ett neutralt h-pronomen, nämligen hä.

Självständiga och förenade h-pronomen

Vi har hittills uppehållit oss vid vilken form ett h-pronomen får (eller bör få) när det fungerar som objekt. Även om de flesta vet att både objekts-han och objekts-hon förekommer, är det nog ändå objektsformerna honom och henne som stämmer bäst med språkkänslan för många av oss. Intressant nog börjar emellertid denna känsla att vackla när h-pronomenet inte står isolerat, som i exemplen vi hittills diskuterat, utan kombineras med andra ord till en större enhet. När ett objekt består av exempelvis ett h-pronomen som specificeras av en efterställd prepositionsfras framstår grundform och objektsform som lika goda alternativ för min språkkänsla, vilket visas i (1) nedan. Kombineras h-formen istället med ett substantiv i bestämd form är grundformen den enda jag tycker känns naturlig; henne tjejen känns konstig och markeras därför med * för ogrammatisk i (2). Min tolerans mot grundform av h-former i objektsställning är annars påfallande låg, åtminstone delvis förmodligen som en följd av att jag drillats i boksvensk talkonst från tidig ålder. Med enkelt h-pronomen som objekt är grundformen helt omöjlig för mig att acceptera som grammatisk, vilket jag visar i (3).

(1) Jag såg [hon med långt hår]/[henne med långt hår]

(2) Jag såg [hon tjejen]/*[henne tjejen]

(3) Jag såg *hon/henne

Vad exemplen illustrerar är alltså att hänsyn till syntaktisk funktion (subjekt eller objekt) inte räcker för att förklara formen på h-pronomen. I (1–3) är alla h-pronomen delar av objektet till såg, men både grundform och objektsform förekommer. I båda fallen när grundform är OK eller till och med obligatorisk uppträder h-formen i förening med någonting annat, en prepositionsfras i (1) och ett substantiv i (2). Det är med andra ord bara den självständiga användningen som följer den syntaktiska logiken så att säga, nämligen att objektsfunktion och objektsform går hand i hand.

Kasusstyrning

Hur ska man då i grammatiska termer förstå avsaknaden av objektsform hos förenade h-pronomen? En möjlighet är att det styrande huvudordet, verbet såg i exemplen ovan, liksom inte når fram med sin kasustilldelning när h-formen är integrerad i en annan fras. Den analysen illustreras i (4) nedan med exemplet i (2). Här står hon inne i den nominalfras med tjejen som huvudord som utgör objekt till såg, och hon nås därför inte av verbets kasusstyrning; etiketten NP står för Noun Phrase, nominalfras på engelska. När det gäller exemplet i (1) verkar samma slags kasusmotverkande integrering alltså vara möjlig. Tills vidare utgår jag därför från att h-formen även här står inbäddad i en NP, som i (5), trots att det som kommer efteråt är en prepositionsfras; vi återkommer strax till vad som motiverar den analysen.

(4) såg [NP [NP hon] tjejen]

(5) såg [NP [NP hon] med långt hår]

Redan nu står det dock klart att sådan integrering inte är obligatorisk. När objektsformen används i exempel (1) får vi förställa oss att h-pronomenet istället utgör en egen nominalfras där den efterföljande prepositionsfrasen fungerar som attribut, som i (6) nedan. H-formen i exempel (3), slutligen, är helt fristående och kan följaktligen inte gärna vara något annat än en egen nominalfras, som alltså obligatoriskt får objektskasus i den här syntaktiska kontexten; se (7).

(6) såg [NP henne [PP med långt hår]]

(7) såg [NP henne]

Själv kan jag, som sagt, inte ha grundform vid självständig användning, men det finns det ju de som kan. Det skulle kunna bero på att de helt har tappat kasusböjning av h-pronomen, men en sådan analys skulle förutsäga att dessa språkbrukare inte alls har objektsformerna i sin repertoar. Och det är nog knappast riktigt. Såvitt jag kan bedöma är det fullt möjligt för personer som tillåter Jag såg han/hon att istället säga Jag såg honom/henne. Det föreligger helt enkelt variation mellan objektsform och grundform, precis som för mig i (1). Rimligen bör variationen då analyseras på samma sätt: objektsformen som självständig och grundformen som integrerad i en annan fras.

Problemet är att det inte finns någon efterställd fras som h-formen kan vara integrerad i, vilket gör det svårt att förstå hur h-formen kan undgå böjning. Det är dock långt ifrån all syntaktisk struktur som är fullt synlig. Exempelvis behöver man förutsätta att det finns ett underförstått substantiv (kanske motsvarande ett tjejen) i exempel av den typ som visas i (8) nedan. Annars skulle man tvingas till den långt mer drastiska analysen att det finns objekt som i allt väsentligt har samma form som andra nominalfraser, men som helt saknar nominalt huvudord. Även den traditionella grammatiken har uppenbarligen velat undvika att måla in sig i det hörnet. Man har därför analyserat själva adjektivet i fall av det här slaget som ”substantiverat”.

(8) Såg du den långa där borta?

Underförstådd nominal närvaro måste alltså hanteras på något sätt, och att anta elliptisk struktur i exempel som (8) är en metod som är vanlig inom modern grammatikforskning. Med ett sådant synsätt kan vi nu förstå växlingen mellan grundform och objektsform av självständiga h-pronomen som en variation mellan de två olika strukturerna i (9) nedan. I (9a) står h-formen i en egen nominalfras och måste anta objektsform när den styrs av verbet såg. I (9b) står h-formen istället inne i en annan nominalfras med ett elliptiskt huvudord; inbäddningen blockerar, liksom i (4) och (5), kasusstyrningen från verbet och leder till att det blir grundformen som används.

(9a) Jag såg [NP henne]

(9b) Jag såg [NP [NP hon] (NP)]

Varför jag behandlar objektet som en NP-struktur i (5) blir nu också begripligare. Att det är en NP följer av att där finns en elliptisk NP i strukturen, precis som i (9b); se (10a) nedan. Vi måste alltså ändå operera med NP-ellipser, så analysen i (10a) kräver inga extra antaganden. Dessutom slipper vi ett problem som vi annars hade behövt dras med. Utan elliptisk NP tvingas vi nämligen analysera sekvensen hon med långt hår som en prepositionsfras med den oböjda h-formen inbäddad; se (10b). En sådan analys innebär emellertid att vi måste förutsätta, helt ad hoc, att verbet se kan ta prepositionsfrasformade komplement i just sådana här fall. Och det är varken särskilt elegant eller troligt.

(10a) såg [NP [NP hon] (NP) [PP med långt hår]]

(10b) såg [PP [NP hon] med långt hår]

De analyser av h-pronomen i objektsställning som vi hittills diskuterat innebär, sammanfattningsvis, att objektsformen inte är tillgänglig om h-formen är strukturellt inbäddad i en annan fras. När vi rör oss utanför standardspråket blir emellertid den analysen otillräcklig, som vi strax ska se.

H-former i dialekterna

I många traditionella dialekter, företrädesvis östsvenska men också exempelvis dalska, används h-pronomen förenat på ett sätt som både påminner om och avviker från förenade h-pronomen i standardspråket. För det första har dialekterna bevarat det gamla tregenussystemet, vilket innebär att motsvarigheterna till han och hon kan kombineras med alla maskulina och feminina substantiv, inte bara levande varelser (främst människor) som i standardsvenska. I (11) har vi således det maskulina han kombinerat med substantivet daen (’dagen’), från den estlandssvenska dialekten på Runö; översättningen till standardsvenska måste, som synes, innehålla ett d-pronomen, nämligen den.

(11) han daen ’den dagen’

På många håll finns det dessutom en neutrumversion av h-pronomenet: hä. I det österbottniska exemplet från Orovais i (12) nedan står detta hä förenat med ett neutralt substantiv. Även här krävs d-pronomen i översättningen.

(12) hä rådi ’det rådet’

För det andra, och nu kommer vi tillbaka till kasusfrågan, fungerar inte kasusstyrningen av de förenade h-formerna på samma sätt i dialekterna som i standard. Även förenade h-former tycks nämligen nås av kasusstyrning, vilket de alltså inte gör i min standardnära grammatik. Exemplet i (13) nedan från Transtrand i Dalarna får illustrera. Här står kombinationen av h-form och substantiv (motsvarande ’den backen’) i en syntaktisk ställning som kräver dativ, nämligen efter den lägesangivande prepositionen i. I Transtrand har den traditionella dialekten, till skillnad från standardsvenska, kvar kasusböjning av substantiv; frasens huvudord är således böjt i dativ (bakkam). Trots att h-pronomenet tycks stå förenat med huvudordet på samma sätt som det oböjda hon står förenat med tjejen i (2) ovan är uppenbarligen det dalska h-pronomenenet mottagligt för kasusstyrning; h-pronomenet står nämligen, precis som huvudordet, också i dativ (honôm).

(13) i honôm bakkam ’i den backen’

Hur ska vi nu förstå denna mottaglighet för kasusstyrning? Är det så att den förenade h-formen i (13) inte är lika inbäddad rent syntaktiskt som de förenade h-formerna i standardsvenska? En sådan analys skulle onekligen vara kompatibel med dativformen honôm. Problemet är emellertid att det rent semantiskt är svårt att försvara den analysen. Vidar Reinhammar, som undersökt olika slags pronomen i de svenska dialekterna, har visat att dialekternas förenade h-pronomen är allt annat än självständiga. De fungerar snarast som grammatiska formord och står i ett klart beroendeförhållande till det substantiv som följer.

Ett rimligare alternativ är därför att frasens huvudord, bakkam, först får sitt dativkasus från den styrande prepositionen och sedan sprider dativen vidare till sin framförställda modifierare, den maskulina h-formen. H-formens kasus skulle med andra ord vara ett utslag av ett slags kongruens, i den meningen att huvudordet kräver kasusmässig samstämmighet av alla sina bestämningar.

Den sortens kasuskongruens känner vi också från fornsvenskan. I nästa avsnitt ska vi därför titta lite närmare på hur fornsvenskans kasussystem skiljer sig från det standardsvenska systemet. Därefter återvänder vi avslutningsvis till Transtrand.

Olika slags kasus?

Inom grammatisk teori brukar man skilja mellan två huvudprinciper för kasustilldelning: antingen är kasus syntaktiskt reglerat – så kallat strukturellt kasus – eller så är det mer självständigt i förhållande till den syntaktiska strukturen – så kallat lexikalt kasus. Det låter kanske lite kryptiskt, men skillnaden kan ganska enkelt illustreras med utgångspunkt i exempelparet i (14) nedan; i (14a) har vi en standardsvensk mening, och i (14b) dess snarlika fornsvenska motsvarighet.

(14a) Jag botade honom

(14b) Jak bötte honum

I nutida standardsvenska är kasus ett strukturellt fenomen. Det betyder att kasusformerna (de som nu finns kvar) följer av syntaktisk funktion: subjekt står i grundform och objekt i objektsform. I (14a) står då förstapersonspronomenet i grundform (jag) därför att dess satsledsfunktion är subjekt, medan det maskulina h-pronomenet står i objektsform (honom) därför att det fungerar som objekt.

Den fornsvenska motsvarigheten i (14b) är alltså på ytan väldigt lik den moderna, med objektet honum och subjektet jak. Men de fornsvenska kasusformerna är inte, som idag, knutna till satsledfunktion i första hand, utan till semantisk roll. Verbet böta, i betydelsen ’bota’, har minst två sådana roller knutna till sig: agenten (den som botar) och mottagaren (den som blir botad). Agentrollen kräver nominativkasus och mottagaren dativkasus. Att det verkligen är de semantiska rollerna och inte den syntaktiska funktionen som reglerar kasustilldelning är ofta svårt att avgöra, eftersom de två principerna många gånger leder till ett snarlikt resultat, som i (14).

Men om man passiverar meningarna i (14) blir skillnaden mellan fornsvenskt (lexikalt) och nusvenskt (strukturellt) kasus tydlig; se (15) nedan. I det moderna exemplet i (15a) byter mottagarreferenten kasus från objekts- till grundform när den så att säga byter funktion från objekt till subjekt. Passiveringen ger däremot ingen kasuseffekt i den fornsvenska motsvarigheten i (15b): mottagaren står alltjämt i dativ (honum). Att passiveringen trycker undan agenten (’jag’), och därmed ett regelrätt nominativsubjekt, har ingen större betydelse rent strukturellt i fornsvenskan. Subjektslösa satser var nämligen gångbara i en helt annan utsträckning än idag.

(15a) Han botades

(15b) Honum böttes

Huruvida kasusdialekter som transtrandsmålet har lexikalt eller strukturellt kasus är inte helt lätt att avgöra. Vi noterade tidigare att den frasinterna kasuskongruensen – dativ på bakkam kräver dativ på tillhörande h-pronomen – leder tankarna till det fornsvenska kasussystemet, som alltså är lexikalt. Samtidigt är det svårt att utesluta att även strukturellt kasus (som i standardsvenska) skulle kunna spridas inom frasen. I nutida svenska är ju den morfologiska realiseringen av kasus så begränsad att sådana mekanismer är svåra att urskilja. En utredning av passiveringens påverkan på kasusformer i dialekten skulle här kunna fälla avgörande. I väntan på en sådan kan vi avslutningsvis notera en annan kasusanvändning som tyder på att det lexikala spåret ändå ligger närmast till hands. Precis som i fornsvenska finns det i Transtrand dativformer som inte är framkallade av ett styrande huvudord. I (16) nedan används dativen för att signalera tillhörighet med hätta, utan att det för den sakens skull är hätta som styr dativ.

(16) hätta dränndjâm, ’drängens mössa’

Här framstår kasusbruket onekligen som semantiskt motiverat. Dativen betyder något i och för sig och är inte bara en morfologisk reflex. Något liknande är svårt att hitta i standardsvenska med sitt strukturella kasus.

/Erik Magnusson Petzell