Häfta, häkta, hätta

I det här blogginlägget ska vi studera några verb som har liknande form och i dialekterna till stor del används i liknande betydelser, nämligen verben häfta, häkta och hätta.

Häfta

Det svenska verbet häfta går tillbaka på fornsvenskans hæpta/hæfta, med betydelser som ’binda, fängsla; hindra’, motsvarande fornvästnordiskans hepta, med liknande betydelser. Ordet antas ha samgermanskt ursprung och återfinns i nutiden i något skiftande betydelser i det nordiska språkområdet (hæfte i danskan, hefte/hefta i norskan, hefta i isländskan och färöiskan), men också i bl.a. tyskan (heften) och nederländskan (hechten). Det antas vara bildat till stammen i ett substantiv som i fornnordiskan hade formen hapt/haft och bl.a. betydde ’band, boja’ (jfr tyskans Haft ’fängelse, arrest; frihetsstraff’).

I dagens standardsvenska används häfta mest om olika slags fästande och sammanfogning. Man kan häfta ihop pappersark, och en bok kan vara häftad. Därutöver förekommer verbet i uttryck som häfta blicken vid någon och häfta i skuld. I svenska dialekter används häfta i fler betydelser än så. För några av dessa ska nedan redogöras. Väl att märka är dock att det är något vanskligt att uttala sig om etymologin hos vissa av dessa verbuttryck; eventuellt har verbet inte alltid samma ursprung som standardssvenskans häfta.

I betydelser som ’hindra; uppehålla, sinka; vara i vägen för’ är häfta i Isofs dialektsamlingar belagt från de flesta norrländska landskap och från Dalarna, Värmland, Dalsland, Bohuslän och Småland. Några exempel: du få et hefft mä så i et he`einn bussn ’du får inte hindra mig så att jag inte hinner med bussen’, Norrfjärden i Norrbotten; hä va ingeting söm häffte då n annton to i ’det fanns ingenting som bromsade Anton när han tog i’, Sävar i Västerbotten; ä häfft inggan fe me te ro ivi ona ’det vållade mig ingen svårighet att ro över älven’, Lima i Dalarna; ôm dä int häffter-däj kan du tjöp spik a mäj ’om det inte sinkar dig kan du köpa spik åt mig’, Östmark i Värmland; han häfftede ma var han jekk ’han var mig till hinders var han gick’, Hallingeberg i Småland. Även förbindelsen häfta bort förekommer i sådana betydelser: han sto dâr å hefte bortt me ’han stod där och pratade bort tiden för mig’, Åre i Jämtland. Därutöver kan denna verbförbindelse användas i betydelsen ’förslösa (tid)’: je fek heft bårt hâla däân ve stâ å ve`ent ’jag fick slösa bort hela dagen på att stå och vänta’, Råneå i Norrbotten; i a häfft bôrtt haLv dain fô-ddä ’jag har hindrat dig att uträtta dina sysslor under halva dagen’, Malung i Dalarna. Liknande betydelser hos häfta/hæfte/hefte/hefta förekommer i finlandssvenska, danska och norska dialekter.

I fråga om regn är häfta i betydelsen ’upphöra, hålla upp’ belagt från södra Skåne: snart hefftar ed nåkk ’snart slutar det nog att regna’, Öja; nu har de hefftad me räjjned ’nu har det slutat regna’, Ljunits härad; räjned har heftad ’regnet har slutat’, Örsjö. Även i danska dialekter förekommer hæfte i denna betydelse.

I betydelser som ’stocka sig (i bröstet eller halsen); kväva; stamma, staka sig’ (jfr standardsvenskans substantiv tunghäfta) förekommer häfta i ett mindre antal belägg från Östergötland, Södermanland och Närke: de eftâr mej ’jag har svårt att andas’, Sorunda i Södermanland; han häftär på måLe ’han stammar’, Lerbäck i Närke.

Från Jämtland är häfta i passiv form belagt i betydelser som ’bli kvar, stanna; fastna’, delvis med -tt- i stället för -f(f)t-: han häfftes int länge där ’han stannar inte länge där’, Borgvattnet; jätrân hättes int inâ hâgân ’getterna håller sig inte kvar inom gärdsgården’, Ström; bytta e sô greist ät de hättes int nô vattn ti-n ’byttan är så otät att inget vatten stannar kvar i den’, likaledes Ström; fisken hättes int ’fisken fastnar inte (i nätet)’, likaledes Ström.

Förbindelserna häfta på och häfta å är från Dalarna belagda i betydelser som ’rå på, rå med, mäkta med, bita på’: ja häftâ-nt på skârt brö ’jag rår inte på hårt bröd’, Stora Skedvi; ykksa häft int å vôdn ’yxan biter inte på veden’, Leksand. Från övre Dalarna är häfta å dessutom belagt i betydelserna ’bry sig om, vara intresserad av’: jä häftôr int å deLa, sa tjäringä, åt-opp heL kaku ’jag bryr mig inte om att dela, sade käringen, åt upp hela (bröd)kakan’, Rättvik. Vidare förekommer förbindelserna häfta(s) på och häfta(s) å i övre Dalarna i betydelsen ’löna sig, vara värt’: ä häffta-nt sturtt på ’det lönade sig inte mycket’, Djura.

Häkta

Ett av de många ord som under medeltiden inlånades till Sverige och resten av Skandinavien från lågtyskan var verbet hechten, etymologiskt sett samma ord som det inhemska häfta. Detta inlån återfinns i svenskan som häkta (i danskan som hægte och i norskan som hekte/hekta).

I standardsvenskan av idag används häkta mest som juridisk term för frihetsberövande av visst slag och i uttryck som häkta på (en hake etc.). För några andra betydelser i svenska dialekter redogörs nedan. Även här ska påpekas att det är osäkert om alla dessa betydelser etymologiskt hör ihop under ett och samma verb. Vad uttalet beträffar förtjänar särskilt att framhållas former som häjta och hajta, som förekommer i Skåne, västra Blekinge, sydvästra Småland och södra Halland. Sådana former är dock mindre vanliga då verbet används i betydelsen ’frihetsberöva’, antagligen p.g.a. påverkan från standardspråket.

I betydelser som ’hindra, hejda; uppehålla, sinka; erbjuda svårighet, möta hinder; vara i vägen’ är häkta belagt från de flesta landskap i Götaland och från Närke och Värmland. Några exempel: ja häitade nom o fräide haa han skulle ivlas ’jag hejdade honom och frågade vart han var på väg’, Näsum i Skåne; va skulle de häjjta? ’vad skulle det vara för svårighet?’, Veinge i Halland; ja, dä häjta väl ingte fö de å ta mot främmat, du som ha så möän plass ’ja, det är väl ingen konst för dig att ta emot främmande, du som har så gott om plats’, Traryd i Småland; dä häkkta innte å jöra dä i da ’inget hindrar att man gör det idag’, Rydaholm i samma landskap; han ble häktater på vägen, så han kunne inte komma förr ’han blev uppehållen på vägen, så han kunde inte komma förr’, Gärdhem i Västergötland.

Uttrycket häkta byxor(na) är från Skåne, i huvudsak sydöstra delen, belagt i betydelsen ’(knäppa upp byxorna och) göra sina behov’.

I betydelser som ’räcka, förslå’ är häkta belagt från Skåne, västra Blekinge, Halland och södra Västergötland: ain sjäppa pärar, ha haitar da? ’en skäppa potatis, vad räcker det till?’, Nävlinge och Vinslöv i Skåne; da häjtade inte hå meet an tjänte ’det förslog inte hur mycket han än tjänade’, Mjällby i Blekinge; här ä enga kLär såmm häkktar för de ’här finns inga kläder som håller åt dig’, Sällstorp i Halland. Även i norska dialekter är hekta belagt i betydelsen ’förslå’.

I betydelser som ’orka, förmå’ är häkta belagt framför allt från Hälsingland och i mindre grad från närliggande landskap: en häkktar-nt sô myttju når-n bi gammaL ’man orkar inte så mycket när man blir gammal’, By i Dalarna; ja häkkta innt stå still ’jag kunde inte stå still’, Alfta i Hälsingland; du häkkter int n-där-sten ’du orkar inte (lyfta) den där stenen’, Bergsjö i samma landskap; Erske, pôjken deôrras, va nå tôlv, trätta år, män va lite fôr sä, kunna-nt tala rektet å häkta allere lära sä läsa ’Erske, deras pojke, var omkring tolv, tretton år, men var klen till förståndet, kunde inte tala riktigt och förmådde aldrig lära sig läsa’, Delsbo i samma landskap. I sådana betydelser förekommer också förbindelserna häkta på och häkta med: ja häktâ-nt på så hårt skârspbrö ’jag rår inte på (kan inte tugga) så hårt spisbröd’, Ockelbo i Gästrikland; ja häkter int på dä-här ’jag förmår inte göra det här’, Ransäter i Värmland; fôrsta gången e jänta kôm te nån nyan pLass skulle ho äta så myttje sahltstrômming ho häkkta mä men inte drecka nå ’första gången en flicka kom till någon ny plats skulle hon äta så mycket saltströmming hon orkade med men inte dricka något’, Arbrå i Hälsingland. Intressant nog används det ovan behandlade häfta på i mer eller mindre samma betydelse som häkta på. I Svenska Akademiens ordbok Länk till annan webbplats. upptas verbet häkta med betydelsen ’orka, förmå’ som ett eget ord, skilt från det verb häkta som har betydelser som ’fängsla’ och ’fästa’. Ordboken anger att det förra verbet är av ovisst ursprung.

Hätta

I fornnordiskan finns ett verb hætta, med betydelser som ’våga, riskera’. Där finns också ett verb hætta med betydelser som ’upphöra med, avstå från’. Det senare verbet antas vara bildat till det förra med tillägg av ett negerande prefix, som dock sedermera gått förlorat, vilket fått till följd att de båda verben blivit likalydande. (Se Nynorsk etymologisk ordbok Länk till annan webbplats. av Alf Torp och Íslensk orðsifjabók Länk till annan webbplats. av Ásgeir Blöndal Magnússon.) Båda verben kvarstår i isländskan, och i färöiskan kvarstår det förra.

Ett verb hätta som av allt att döma återgår på åtminstone det senare av de två fornnordiska verben är i Isofs samlingar belagt främst från Skåne, Blekinge, södra Halland och södra Småland. Från Gotland finns ett par belägg. I de flesta av beläggen används detta verb i fråga om regn i betydelser som ’upphöra, hålla upp; avta’. Bland övriga fall hittar vi betydelser som ’stanna; tveka; låta bli’. Motsvarande verb med delvis överlappande betydelser förekommer i finlandssvenska, danska och norska dialekter.

Några exempel där verbet används i fråga om regn: did va förskräckjelet hår de rajna, men nu bårjar ed visst å hätta ’det var förskräckligt hur det regnade, men nu börjar det visst att avta’, Fågeltofta i Skåne; nu ha de hätt mä rajned ’nu har det slutat regna’, Norra Rörum i samma landskap; de hetter vell snart å raina ’det slutar väl snart att regna’, Öved i samma landskap; vi fau skula onne träna te dä hätter ’vi får ta skydd under träden tills det slutar regna’, Djurröd i samma landskap; dä si ingtä ut te å hätta i da ’det ser inte ut att sluta regna idag’, Öljehult i Blekinge; dä hätte å räina nåe vi kåm hem ’det slutade regna när vi kom hem’, Tving i samma landskap; vi hant knaft eut föan ringnet hättate ’vi hann knappt ut förrän regnet upphörde’, Jämjö i samma landskap. Även förbindelserna hätta i, hätta på, hätta till och hätta upp används i fråga om regn: de hâttä i me å rejjna ’regnet börjar avstanna’, Västra Torsås i Småland; sa foôt däi hättô pa alri sa lite ska vi ta-in höt ’så fort regnet avtar aldrig så lite ska vi ta in höet’, Ringamåla i Blekinge; nu hätter add te ’nu slutar det regna för en stund’, Linderöd i Skåne; nå haitar rängne up ’nu upphör (eller avtar) regnet’, Fårö, Gotland.

Några exempel på andra användningar av hätta: denn, han hettår-nte får di ’han drar sig inte för det, han’, Spjutstorp i Skåne; statt inte o hätt! ’stå inte och tveka!’, Kvidinge i samma landskap; han hade haitt te lide påo brona ’han hade stannat till lite på bron’, Mörrum i Blekinge; han hätte i slaved just såm han skulle lägga te ’han höll igen i slaget just som han skulle slå till’, Veinge i Halland; ja hättâ ingan ja slo te ’jag tvekade innan jag slog till’, Angelstad i Småland; han hätte i å själa sinn ’han lät bli att stjäla sedan’, Berga i samma landskap; du sulle sitt hur hon hättä te nôr ja talltä um-et ’du skulle ha sett hur hon ryckte till nära jag talade om det’, Kulltorp i samma landskap.

Märk att det ovan behandlade häfta i södra Skåne används mer eller mindre synonymt med hätta i fråga om regn. Att det inte helt enkelt är fråga om uttalsvarianter av samma verb framgår av ett par fall där häfta och hätta redovisas med varsin böjning från samma socken och i samma uppteckning. Från Sövde meddelas sålunda att häfta böjs heftar (med grav accent), hefta, heftad och att hätta böjs hettår (med akut accent), hette, hett. Den senare böjningstypen (andra svaga konjugationen) är i Isofs samlingar den dominerande vad hätta beträffar. I delar av ordets utbredningsområde (främst östra Blekinge och sydöstra Småland) förekommer i stället former som hättar, hättade/hättate, hättat (hörande till första svaga konjugationen, se belägget från Jämjö ovan). En parallell till användningen av häfta och hätta i fråga om regn föreligger måhända i bakgrunden till adjektivet vederhäftig ’som kan uppfylla sina ekonomiska förpliktelser; pålitlig, saklig’. Detta från danskan inlånade adjektiv lär utgöra en ombildning (förvanskning, om man så vill), med anslutning till verbet hæfte (= svenskt häfta), av ett äldre vederhættig, som i sin tur är bildat till verbförbindelsen hætte ved (veder) ’sätta på spel, sätta som säkerhet’ (jfr de ovannämnda betydelserna ’våga, riskera’). (Se vidare Ludv. F. A. Wimmer i Oversigt over det Kongelige Danske videnskabernes selskabs forhandlinger Länk till annan webbplats. 1898 s. 144 f.) Kan det vara någon motsvarande sammanblandning som ligger bakom att häfta i skånska dialekter påträffas jämte hätta i betydelser som ’upphöra att regna’?

/Jan Hellström