Ingemar Ingers och hans sydsvenska dialektsamlingar – nu tillgängliga på Folke

En av de enskilda upptecknare som bidragit allra mest till Isofs dialektsamlingar är Ingemar Ingers (1902–1983). I Isofs sydsvenska samlingar i Lund finns tiotusentals ordlappar och hundratals dialekttexter av Ingers hand. Materialet har sedan hösten 2024 varit föremål för ett särskilt digitaliserings-, tillgängliggörande- och forskningsprojekt med fokus på Ingemar Ingers samlingar och med finansiering från Ebbe Kocks stiftelse. I denna bloggtext ska jag kortfattat redogöra för Ingers gärning som dialektupptecknare och det material han lämnat efter sig.

Bakgrund – om arkivsamlingarna

I sina arkivsamlingar har Institutet för språk och folkminnen (Isof) miljontals kartotekskort med dialektord, tiotusentals längre dialektuppteckningar och tiotusentals timmar inspelade dialektintervjuer, bland mycket annat. Detta dialektmaterial, som samlats in i fält av kunniga upptecknare med mer eller mindre lokal förankring i huvudsak från 1800-talets slut till 1970-talet, är en formlig kulturskatt. Eftersom den bara delvis är tillgänglig via webbtjänster är den gravt underutnyttjad av både forskare och allmänhet.

Vi möter i materialet en sida av det svenska språket som vi sällan påträffar på annat håll, nämligen de traditionella dialekterna i Sverige som de talades för alltifrån någon till åtskilliga generationer sedan (i undantagsfall ännu idag). De allra äldsta delarna av materialet dokumenterar talspråket hos personer som var gamla under 1800-talets sista decennier och följaktligen var födda i slutet av 1700-talet. Även om mycket av den socialt betingade talspråkliga variationen i Sverige lyser med sin frånvaro i samlingarna – upptecknarna intresserade sig framför allt för äldre landsbygdsbors språk, som förväntades bevara äldre dialektdrag bäst – ger materialet en detaljerad och mångfacetterad bild av den geografiska talspråksvariationen i Sverige under 1800- och 1900-talet.

Upptecknaren och forskaren Ingemar Ingers

Ingers föddes i Tottarp i sydvästra Skåne och växte till stor del upp på Hvilans folkhögskola i Åkarp mellan Malmö och Lund, där hans föräldrar Enoch Ingers (1870–1951) och Malin Holmström-Ingers (1872–1938), båda folkhögskolelärare i botten, var rektor respektive husmor. Ingers har själv betonat uppväxtmiljöns betydelse för hans intresse för dialekter (Hallberg 2007 s. 32). Till Hvilan sökte sig ungdomar från hela landet för att studera, så talspråksvariationen var stor. De långväga eleverna stannade över julen, vilket gav goda tillfällen för den unge Ingers att observera deras dialekter. Representanter för den lokala sydvästskånska dialekten på skolan var bl.a. vaktmästaren och hans hustru, städerskor och köks­personal.

Utan betydelse var det inte heller att Ingers far kom från Maglehem, där en östmellanskånsk dialekt talades. Vid besök hos släktingar i Maglehem och Hörröd som barn noterade Ingers att man där böjde verbet efter numerus, så att det fanns en särskild form i pluralis: ”Vi finge får oss å reisa te Skanör, får vi ville sei nårr gässen ginge po gadan” (a.a. s. 34). Numerusböjningen av verb var då sedan länge försvunnen i sydvästra Skåne och användes bara i skriftspråket (vi fingo, gässen gingo o.s.v.).

Vidare kom Ingers i unga år i kontakt med flera äldre invånare i den sydvästskånska närmiljön. Innan familjen flyttade in på Hvilans folkhögskola 1908 bodde de på en gård i närheten, där de närmaste grannarna var en snickare och hans hustru, födda 1826 respektive 1836. Ingers har berättat att dessa talade en ålderdomlig sydvästskånsk dialekt; bl.a. sade de drittja för ’dricka’ och liddja för ’ligga’ (a.st.), med sydskånsk förmjukning av konsonanterna k och g. Det rådde med andra ord ingen brist på intryck i uppväxtmiljön som kunde bidra till ett intresse för talspråklig variation hos den unge Ingemar Ingers.

Sin första bevarade dialektuppteckning – som dock nådde in i arkivsamlingarna först efter hans död – gjorde Ingers vid 13 års ålder, i november 1915. Den har accessionsnummer 23517 och innehåller 200 dialektord från sydvästra Skåne, nedskrivna med en för en trettonåring påfallande säker hand. Efter studentexamen 1919 vidtog studier vid Lunds universitet i nordiska språk, litteraturhistoria, historia och pedagogik. Ingers tanke var att följa i sina föräldrars fotspår och bli folkhögskolelärare. Emellertid engagerades han under sina studier i nordiska språk genom professor Emil Olsons och lektor Nils Hänningers försorg som upptecknare för den år 1875 grundade Skånska landsmålsföreningen, som 1916 hade fått en fastare organisation och sedan 1918 uppbar statsanslag (Ingers 1925 s. 24). De första uppteckningarna av Ingers hand inflöt till landsmålsföreningen 1919. Uppteckningsarbetet skedde hemma hos dialekttalande, till en början huvudsakligen i sydvästra Skåne. Skånska landsmålsföreningen betalade ut ett arvode på 300 kronor för en månads fältarbete (Hallberg 2007 s. 38). Arvodet skulle bl.a. täcka inackordering. Själva upptecknandet gick till så att Ingers samtalade med sina informanter och lät dem lägga ut orden kring diverse ämnen, inte sällan sådant som hörde jordbruket och den traditionella hushållningen till.

Tillbaka på kammaren renskrev Ingers uppteckningarna. Slutresultatet av en expedition kunde bli en trave renskrivna arkivkort i sedesformat (ungefär A6-format) som inlämnades till landsmålsföreningen och fördes in i samlingarna. Ofta upptecknade Ingers också sammanhängande berättelser på dialekt, liksom ordspråk, ramsor och gåtor, stundom också vistexter, bland mycket annat. Texter av dessa slag renskrevs på större blad i kvarto- eller A4-format. Uppteckningarna utfördes med landsmålsalfabet, ett fonetiskt alfabet utvecklat på 1870-talet just för återgivning av svenska dialekter i skrift och faktiskt en föregångare till The International Phonetic Alphabet (IPA), som numera utgör internationell standard och bl.a. återfinns i läroböcker i främmande språk.

Uppteckningsarbetet fortsatte sedan Ingers 1921 fullbordat sina studier i nordiska språk. 1925 fick han anställning vid Skånska landsmålsföreningen med uppgift att ordna upp samlingarna. Samma år engagerades han också som upptecknare för det då nybildade Sydsvenska ortnamnssällskapet. 1930 förstatligades landsmålsföreningens samlingar och verksamhet då Landsmålsarkivet i Lund bildades. Ingers blev anställd som amanuens med ansvar för samlingarna, vilka han fortsatte att utvidga genom ivrigt fältarbete. Parallellt med och i nära samband med insamlingsarbetet började Ingers nu arbeta på en doktorsavhandling om sydvästskånska dialekter. 1939 disputerade han på avhandlingen Studier över det sydvästskånska dialektområdet. Ingers redogör i avhandlingen detaljerat – men med en vaken blick för de stora sammanhangen – för de sydvästskånska dialekterna och hur dessa varierar geografiskt. Trots att boken bara innehåller ett par kartor över olika dialektdrags utbredning är den i första hand ett dialektgeografiskt verk som haft stor betydelse för i synnerhet den skånska dialektforskningen. Ingers blev docent på sin avhandling och befordrades samma år till arkivarie vid Landsmålsarkivet.

Ingemar Ingers var nu en etablerad forskare och en erkänd auktoritet inom sydsvensk dialektforskning. Han upphörde dock aldrig med uppteckningsarbetet utan fortsatte med samma intensitet som tidigare, samtidigt som han publicerade sig i vetenskapliga sammanhang och fullgjorde sina övriga akademiska plikter, bl.a. som opponent på uppsatser och avhandlingar. Han månade också om folkbildningen – man erinrar sig hans folkhögskolerötter – och skrev ett antal populärvetenskapliga framställningar – bl.a. om dialekten på Söderslätt (1954), dialekterna i städer som Malmö (1938), Trelleborg (1961) och Ystad (1966), om den språkliga betydelsen av Skånes övergång från Danmark till Sverige på 1600-talet (1974) och om relationen mellan skånska och sydsvenskt riksspråk (1950, 1957, 1971), för att ta några exempel – och höll föredrag, i synnerhet om skånska och andra sydsvenska dialekter. Flera av Ingers föredragsmanuskript finns i hans efterlämnade samlingar. Han var även en flitig skribent i pressen i frågor som låg honom varmt om hjärtat: språket och dialekterna men också hembygds- och kyrkofrågor.

Ingers förblev på Landsmålsarkivet som arkivarie till sin pensionering 1968. Själva pensioneringen tycks emellertid främst ha varit en formsak: Ingers fortsatte att både uppteckna och forska in på 1970-talet. Han dog 1983, 81 år gammal, och efterlämnade ett stort antal uppteckningar och manuskript, varav många sedermera införlivats i arkivsamlingarna. Han blev den främste kännaren av skånska dialekter som vi haft.

Digitalisering och tillgängliggörande av Ingers samlingar i Folke

Ingemar Ingers bidrag till Isofs sydsvenska dialektsamlingar är omfattande. Som Göran Hallberg skrev i en notis med anledning av Ingers 80-årsdag innehade han då

rekordet i så gott som alla kategorier: upptecknade ord, dialekttexter, ramsor, sagor, gåtor, frågelistor, personnamn, ortnamn, melodier, vistexter, sånger, musik, danser, foton etc. – och detta inte bara från alla hörn av Skåne utan också från arkivets övriga verksamhetsområden.

Sydsvenska ortnamnssällskapets årsskrift (1982 s. 6)

Rekordet står sig än idag. Uttryckt i reda siffror omfattar Ingers samlingar 299 accessioner i kvartoformat, 46 i A4-format och 20 i folioformat. Härtill kommer tiotusentals arkivkort med dialektord, alfabetiskt uppordnade i separata samlingar, en för varje härad, i de fem landskapen Skåne, Blekinge, Halland, Småland och Öland.

Ingemar Ingers uppteckningar utmärker sig på flera sätt, utöver omfattningen. För det första håller de en synnerligen hög vetenskaplig kvalitet. Ingers var en mycket omdömesgill upptecknare med ett gott språköra, och han var angelägen om att beskriva den språkliga verkligheten precis som den var. Inte sällan ser man att han återkommit till en ordlapp flera år – ibland decennier – i efterhand och tillfogat kompletterande information, t.ex. ”på nytt iakttaget 1950”. Hans användning av landsmålsalfabetet är säker och konsekvent (låt vara att han liksom de flesta samtida upptecknare tecknade de sydskånska diftongerna som monoftonger).

På ett ytligare plan kännetecknas Ingers uppteckningar på ett högst påtagligt sätt av hans distinkta handstil, som är märkvärdigt konsekvent. Detta har praktisk betydelse i samband med digitisering av materialet, vare sig det är fråga om datamaskinell handskriftsigenkänning eller manuella volontärinsatser. Man tar inte miste på vare sig ordbilder eller enskilda tecken hos Ingers. Själva skanningen å sin sida underlättas av att uppteckningarna är renskrivna på jämnstora pappersark som ännu är i gott skick. Materialet ägnar sig således väl för skanning i en dokumentskanner.

Ingemar Ingers uppteckningar – som samsas med uppteckningar av många andra upptecknare i Isofs samlingar – kan alltså beskrivas som särskilt omfattande, särskilt intressanta och särskilt lättarbetade. Av dessa skäl har materialet under hösten 2024 och våren 2025 varit föremål för projektet ”Ingemar Ingers som dialekt- och folkminnesupptecknare”, finansierat av Ebbe Kocks stiftelse. Samtliga skriftliga Ingemar Ingers-accessioner, sammanlagt över 400, har skannats och efterbehandlats, och de håller nu successivt på att godkännas för publicering på Isofs digitala arkivtjänst Folke. I skrivande stund ligger 275 accessioner ute. Förutom uppteckningar av skilda slag, frågelistsvar m.m., finns även ett stort antal fotografier där Ingemar Ingers antingen är fotograf eller motiv. Även dessa kommer så långt möjligt att publiceras på Folke.

/Mathias Strandberg