Dialekterna och språkhistorien

Dialektologi har ofta beskrivits som en stödvetenskap till språkhistoria. Men hur mycket kan vi egentligen få reda på om svenska språkets historia med hjälp av dialekter? Den frågan ska vi bena ut, diskutera och i någon mån också besvara i den här bloggen.

Vad menar vi med dialekter?

Dialekter brukar vi helt enkelt kalla de språkliga varieteter som talas av en grupp människor som bor på en viss plats. Dialekter kan alltså beskrivas som platsbundna språkliga system, där användningen av vissa fonologiska, morfologiska, prosodiska, lexikala och syntaktiska drag gemensamt bildar just ett särskilt dialektsystem som inte är detsamma som systemet på andra platser, eller som det system vi kallar standardsvenska eller rikssvenska. De ingående dragen behöver inte vara unika för just den platsen. Till exempel finns kakuminalt, eller ”tjockt”, l i de flesta svenska dialekter, uvulart, eller ”skorrande”, r finns i många, och frikativt, eller ”surrande”, i på några olika platser i Sverige. Men kombinationen av språkdrag gör att dialekten får sin särprägel. Ibland beskrivs dialekten på ett ganska begränsat område, och vi talar om Göingemål, Marbo eller Orsamål. Oftare talas det om lite större system som delar gränser med landskapet de talas i, och då talar vi om skånska, västgötska och dalmål. Idag suddas gränserna mellan lokala dialekter ut alltmer, och det blir mer och mer relevant att se dialekterna som större regionala system. Men längre tillbaka i språkhistorien kunde skillnaden mellan orter bara någon mil ifrån varandra vara stor, och så nyligen som för 50–60 år sedan kunde talare som kom från olika dialektområden ha svårt att förstå varandra.

Men dialekterna finns inte utan sina talare. En annan sida av dialekterna är hur den språkliga situationen ser ut på en plats, hur många som talar hur mycket dialekt, och vilka drivkrafter som gjort att dialekten har förändrats över tid. Dagens sociolingvistiska forskning om språklig variation – om dialektsituationen – kan också hjälpa oss att förstå hur människor förhöll sig till sitt eget och andras språk även förr. På så vis kan vi få ledtrådar till processer för hur språket kan ha förändrats även långt bak i språkhistorien. Både kunskapen om dialektsystemen å ena sidan och dialektsituationen å den andra kan alltså vara till nytta för språkhistoriska beskrivningar. Vi återkommer till båda perspektiven nedan.

Vad finns dokumenterat?

I den nationalromantiska strömning som präglade Sverige runt förra sekelskiftet dokumenterades en stor del av Sveriges olika lokala dialekter. Tusen och åter tusen dialektord antecknades på små lappar och i ordlistor, dels för att man ville bevara dem åt eftervärlden, dels för att man var intresserad av att kartlägga och beskriva varje dialekt. I allmänhet fick en person representera en hel socken, så hur variationen vid den tiden såg ut vet vi egentligen inte så mycket om. I ljuset av hur mänskligt språk brukar ta sig uttryck är det rimligt att anta att talare på en viss plats uppvisade rätt så stor variation sinsemellan även då, men att många fler använde en större del av det dialektsystem som präglade platsen än vad vi gör idag.

Att de svenska dialekterna förändrades mycket snabbt under 1900-talet är vida omskrivet, och redan under slutet av 1800-talet oroades svenska språkvetare av att förändringen gick så snabbt att det fanns en överhängande risk för att dialekterna skulle dö ut. Man började visserligen inte göra ljudupptagningar i fält förrän under mellankrigstiden, och det är inte förrän ännu lite senare, under 1950- och 1960-talen, som inspelningsresorna över landet tar riktig fart. Emellertid vinnlade man sig om att hitta så ”oförvanskad” eller ”genuin” dialekt som möjligt. Man valde därför typiskt ut de äldsta och språkligt mest ålderdomliga talarna i varje bygd, för att på så sätt fånga en varietet som inte (eller åtminstone så lite som möjligt) påverkats av det moderna samhällets framväxt. En inspelning från 1950-talet kan därför ofta innehålla en språkform som ansluter till ett bruk som förekom mer allmänt i området under de sista decennierna på 1800-talet. Det senare bruket finns också dokumenterat på olika sätt, men ljudupptagningar från den tiden är förstås mycket ovanliga: Isof har två korta inspelningar från 1800-talet, båda gjorda på vaxrulle i mitten av 1890-talet; läs om dem här: Unikt ljudmaterial publicerat, och lyssna på dem här: Fasterna socken, Folke Länk till annan webbplats..

I de ”genuina” dialekterna, eller ”traditionella” som de numera brukar kallas, kunde man belägga språkliga former som sedan länge försvunnit från standardspråket, och många tänkte sig dialekterna som ett utmärkt stöd när äldre svenska språksystem skulle beskrivas. Förhoppningen var att man genom dialekterna kunde kartlägga svenskans utveckling många hundra år tillbaka i tiden – kanske ända tillbaka till tiden då dialekterna uppstod.

Dialekternas historia

När uppstod då dialekterna? För att kunna ge ett rimligt svar på den frågan behöver vi till en början bortse från dagens nationsbundna standardspråk svenska, norska och danska. Det är först under de senaste 150 åren som denna tredelning av de talade nordgermanska varieteterna i Skandinavien har blivit riktigt relevant. Fram till 1800-talets mitt var det snarast ett dialektkontinuum över hela Skandinavien, visserligen med en del tydliga gränser, dock inte alltid sammanfallande med nationsgränserna. Det rika variationslandskap som således utmärkte Skandinavien kring 1850 hade växt fram under många hundra år. En del av dessa skillnader framträdde redan under vikingatiden. Exempelvis tycks de gamla diftongerna (som ai i stain) ha utvecklats till monoftonger (stain>sten) redan på 900-talet i nuvarande Danmark; denna monoftongering sprider sig sedan sakta norrut under medeltiden. Andra novationer uppstod senare och på andra platser, t.ex. tje-ljudet som under senmedeltiden börjar sprida sig från mellersta Skandinavien men som aldrig når så långt söderut som Danmark (mer om det senare).

När språkhistoriska handböcker härleder dialektala drag historiskt får man lätt intrycket att den språkliga variationen i Skandinavien, dialektsplittringen kallad, uppstod först under senare delen av vikingatiden. Eller omvänt: att det talades ett enhetligt urnordiskt språk i hela Skandinavien fram till vikingatiden. Man brukar lyfta fram att språket i de äldsta runinskrifterna är påfallande likartat över hela Skandinavien, och att denna likformighet verkligen indikerar språklig enhetlighet. Man måste dock komma ihåg att de äldsta källorna både är svårdaterade och få. Med fog kan man istället framhålla att källäget är för dåligt för att vi ska kunna dra några säkra slutsatser om graden av nordgermansk differentiering under äldsta tid.

Mot bakgrund av vad vi vet om hur mänskligt språk fungerar i allmänhet framstår dessutom urnordisk enhetlighet som orimlig. Variation är ofrånkomlig i mänskligt språk. Så är det idag, och så måste det ha varit i alla tider då den moderna människan levt. Tack vare nutida sociolingvistiska studier vet vi nämligen att människor i grupp använder språket för att markera grupptillhörighet och utmärka sig i relation till andra grupper. Inget tyder på att den driften var mindre stark i förhistorisk tid än idag. Det innebär att varje generation talare har förnyat och förändrat delar av det språk som föregående generation använt, precis som idag. Att de flesta skulle ha talat ungefär på samma sätt före vikingatiden är helt enkelt oförenligt med vad vi vet om hur språksamfund rent generellt fungerar.

Progressivt tal och konservativ skrift

Hur kan det talade språket idag bidra till vår förståelse av språkets historia? Den talade svenska vi numera möter pekar ju snarare framåt än bakåt, åtminstone om vi jämför med skriftspråket. Låt oss ta debatten om de och dem som exempel. Här speglar skriften ett äldre skede i språket då man mer allmänt gjorde skillnad mellan grundform (de) och objektsform (dem). I sverigesvenskt tal är emellertid denna distinktion i stort sett helt borta, och enhetsformen dom är den enda som används. Debatten om de och dem (och dom) gäller om och när det är dags att ändra riktlinjerna för hur vi skriver svenska. Det talspråkliga bruket av dom representerar uppenbarligen framtiden, och frågan är hur länge skriften kan leva kvar i det förflutna. Det ligger i sakens natur att tal och skrift alltid kommer att skilja sig från varandra i någon mån. Ett standardiserat skriftspråk kan inte justeras alltför ofta. Det behöver karakteriseras av förutsägbar konservatism för att det ska kunna fylla sitt syfte, att fungera som neutralt, samhällsbärande och på lång sikt hållbart kommunikationsmedel. Parallellt lever talet sitt oreglerade liv, utan att det behöver få betydelse för hur vi skriver.

Om nu skrift är konservativ och förändringobenägen och talet tvärtom föränderligt och framåtsträvande, hur kan det då vara möjligt att använda dialekter för att belysa historien? Faktum är att det i de flesta fall verkligen är svårt att använda strukturella drag i nutida talspråk på det sättet. Inte nog med att talet alltså rör sig snabbare mot framtiden, det har sedan slutet av 1800-talet också alltmer kommit att närma sig skriften. Det har inneburit att talad svenska i lägre och lägre grad har kommit att innehålla språkliga drag som avslöjar något annat om språket än det som också syns i skrift. Vi kan ta uttalet av drottning som exempel. I slutet av 1800-talet var det mest spridda uttalet drånning. Men drånning visade sig inte alls representera språkets framtid på det sätt vi nu misstänker att dom gör. Tvärtom har drånning kommit att trängas tillbaka mer och mer till förmån för det skriftnära uttalet dråttning.

Om vi dröjer oss kvar i 1800-talet, och också vidgar våra vyer utanför huvudstaden ska vi snart inse att den enorma talspråkliga variation som en gång för inte så hemskt länge sedan präglade Sverige kan säga oss en hel del om hur språket har utvecklats historiskt. Numera uppfattar många tal och skrift som två sidor av samma mynt. Det är då naturligt att föra sådana resonemang om dom och drånning som vi nu gjort, eftersom vi kan förutsätta att tal och skrift representerar samma språk i någon mån, fast i olika form. De traditionella dialekterna har ett helt annat förhållande till skriften. Det svenska språk med latinsk skrift vi kan följa i texter tillbaka till 1200-talet har mycket liten direkt koppling till de dialekter som talats i landet under motsvarande tidsrymd. Visserligen måste förstås skriften på något sätt ha sin bas i talet, dvs. i dialekterna. Och i de tidigaste källorna kan denna bas ofta skönjas till skillnad från vad som är fallet idag.

Den äldsta svenska texten med latinska bokstäver, Äldre västgötalagen, bär sålunda mer regional, sydvästlig prägel rent språkligt än vad en juridisk text från 1800-talet som är skriven av en person från Västergötland gör. Det talades dialekt både på 1200-talet och på 1800-talet, i Västergötland och på andra platser. Men i takt med att skriften blev alltmer standardiserad blev utrymmet för dialektala drag i skrift mindre och mindre med tiden. Samtidigt är det viktigt att understryka att den talspråkliga bas som svensk skrift vilar på inte på något sätt är jämt fördelad över landet. Det är de centralsvenska dialekterna, alltså talspråket närmast Stockholm, som i första hand har format den skriftliga standard som vi har idag. Skriftens konservatism har, som vi snart ska se, emellertid skapat mer sentida länkar mellan skrift och dialekt, nämligen sådan dialekt som konserverat just sådant som skriften hållit fast vid trots att det tongivande talspråket utvecklats åt ett annat håll.

Vi ska nu diskutera två dialektala uttal som båda, fast på olika sätt, kan bidra till vår förståelse av hur svenskan utvecklats historiskt. De två uttal det handlar om är oförmjukat uttal av ordinledande g (och k) i exempelvis gotländska och det skorrande r:et i södra Sverige.

Osynlig ljudutveckling, del 1: mjuka konsonanter

Svensk skrift antyder att de initiala ljuden i orden god och genom har uttalats på samma sätt i det talade språk som en gång legat till grund för skriften. Annars hade de inte skrivits med samma bokstav, dvs. <g>. När vi nu läser upp orden uttalar vi emellertid början på de två orden på olika sätt: det är bara i god vi har g-ljud – genom uttalar vi istället med initialt j-ljud. Man brukar säga att g får sitt j-uttal framför mjuka vokaler. Rent fonetiskt är det dock snarast g:et som blir mjukt, och vokalerna ifråga kan istället beskrivas som främre, nämligen i fråga om var de uttalas i munhålan. G-ljudet är hårt men mjukas upp när det följs av främre vokaler; i fonetiska termer innebär det att ett klusilt ljud ([g]) frikativiseras (dvs. blir [j]).

Det historiska uttal som skriftbilden indikerar har förelegat en gång i tiden – bevarat klusilt g även före främre vokal – har levt kvar i det talade språket i en del områden. Gotland ger oss det kanske tydligaste exemplet. Här har inga av de traditionella dialekterna anammat den frikativisering av vissa g-ljud som vi annars är vana vid. Standardspråkets uttal av genom, nämligen [jenʊm], motsvaras av gotländskt [ginɵm]. Samma klusila uttal har bevarats i de estlandssvenska dialekterna, och även i vissa arkaiska fickor i östra Sverige och Svenskfinland. Kvarlevande klusilt uttal av g i dialekterna kan användas för att rekonstruera det förlopp som gjort uttalet frikativt i de flesta andra former av talad svenska. Områden som har klusilt uttal kvar visar helt enkelt vart frikativiseringen av g inte nått, vilket rimligen bör vara rätt långt ifrån spridningens centrum. Om man breddar sin undersökning finner man att spridningen av frikativiserat g sammanfaller med spridningen av frikativiserat k, vilket sker både när k står initialt och när det föregås av s. Samma dialektala spegelvändning av förändringsförloppet som vi tillämpat för g ger oss då också ett konserverat ursprungligt klusilt uttal av k i dialekter med bevarat klusilt g. Det traditionella gotländska uttalet av skön kyla är således [skøn køɪlɛ] och inte [ɧøn ɕyla] som de flesta svenskspråkiga oftast säger numera.

Vår jakt på hårt g (och k) föranleddes av en asymmetri mellan skriftspråkets stavning och standardspråkets uttal: initialt <g> (och <k>) uttalas i vissa kontexter frikativt (som j- och tje-ljud), trots att bokstäverna ifråga annars svarar mot klusila uttal. I jakten lyckades vi fånga bevarade klusiler i vissa ålderdomliga dialekter, dit den frikativiseringsprocess som märks i standardspråket alltså inte nått fram. Det är emellertid långt ifrån alltid som skriftspråket kan avslöja skiftningar i det talade språket. Visserligen följer alltid – förr eller senare – en förändrad morfologi och syntax i talet med in i skriften. Vi har inte längre någon ackusativform av substantiv när vi talar, och vi skriver följaktligen inte läsa bokena som på medeltiden utan läsa boken. Och eftersom vi, när vi talar, låter alla objekt följa det infinita verbet, skriver vi alltid hon har ätit falafel men aldrig hon har falafel ätit, vilket var en möjlig ordföljd i äldre tid. Men ljudförändringar i tal får, som vi just sett, inte nödvändigtvis någon effekt på hur vi representerar språket i skrift. I exemplet med g- och k-stavningarna är det den påfallande avsaknaden av överensstämmelse mellan skriftsystem (ortografi) och ljudsystem (fonologi) som väcker vårt språkhistoriska intresse. Det första ljudet i genom tycks ju vara en realisering av det fonem /j/ som i andra sammanhang har sin ortografiska motsvarighet i ett <j>.

Ljudförändringar som inte påverkar systemet, fonologin, har emellertid en tendens att gå mer obemärkt förbi, åtminstone om skriften är det medium vi studerar för att nå språkhistoriska insikter. Studerar vi det talade språket i och för sig kan vi upptäcka även mer subtila växlingar, men problemet för språkhistorikern är ofta att det talade språket inte går att följa så långt tillbaka i tiden; för att kunna studera förändring är ju ett diakront perspektiv nödvändigt. Emellertid kan det faktiskt räcka med något eller kanske ett par sekels tidsperspektiv för att kunna dra relevanta språkhistoriska slutsatser. Som vi nämnt ger oss den rika dokumentation av traditionell dialekt som genomförts från 1800-talets slut och framåt just sådana möjligheter.

Osynlig ljudutveckling, del 2: skorrande r

Vi ska nu uppehålla oss vid en fonetisk förändring som knappast syns i skrift men som går att följa i dialektmaterialet, nämligen övergången från främre, tungspets-r till bakre, skorrande r. Ingenting tyder på att skillnaden mellan de två r-uttalen har påverkat själva det fonologiska systemet. Variationen liknar istället exempelvis den växling mellan olika ö-uttal i ord som fönster som man finner på många håll idag: många talare har en tendens att ha ett u-haltigt uttal av kort ö, ungefär funster med [ɵ] , medan andra oftare uttalar det som fönster med [œ]. Variationen kan väcka nog så mycket intresse (och känslor), men för skriftspråket har den (ännu) inte fått någon betydelse. Det är bara att fonemet /ö/ uttalas på lite olika sätt. Samma är det med fonemet /r/, även om de olika uttalen här, till skillnad från œ/ɵ-växlingen, också är tydligt knutna till geografi. Traditionellt har man således haft en bakre realisering av /r/ i Sydsverige (dvs. [ʁ]) men en främre i den övriga delen av det svenska språkområdet (dvs. [r]). På senare tids tycks den främre realiseringen bli vanligare bland yngre människor även i södra Sverige. Främre r-ljud representerar modernitet och har högre prestige i allt fler sammanhang. Kanske kommer den bakre realiseringen att gå helt förlorad inom någon eller ett par generationer.

För en nu levande person är det lätt att uppfatta bakre r-ljud som ålderdomligt, eftersom det alltså hör till den traditionella dialekten i södra Sverige. Emellertid avslöjar det äldre dialektmaterialet att bakre realisering av /r/ måste betraktas som en rätt sentida nymodighet. Ännu under slutet av 1900-talet kunde dialektforskarna träffa på enstaka äldre dialekttalare i nordöstra Skåne som inte skorrade; sådan avsaknad av skorrning tycks ha varit rätt allmän i stora delar av Kristianstad län ännu under de sista decennierna av 1800-talet. Exakt när den nymodiga skorrningen kom in i landet vet man inte, men det verkar osannolikt att den vidare spridningen tog riktig fart före slutet av 1700-talet. Om vi då summerar skorrandets historia kan vi fastställa att den faktiskt är rätt kort: den inleds kring 1800 men kommer förmodligen att ta slut under 2000-talets första sekel. Och några spår i skriftspråkets historia lämnar den aldrig. Rimligen finns det många fler exempel på variation i talspråkets historia som gått spårlöst förbi. Av naturliga skäl vet vi nästan aldrig något om dem. Skorrningshistorien utgör med andra ord ett undantag.

Vi ska nu lämna ljudläran och ägna oss åt en syntaktisk språkförändring som sprider sig över hela det svenska språkområdet men som tas emot på lite olika sätt i dialekterna och i standardspråket. Förändringen gäller ordföljden i bisatser.

Svensk bisatsordföljd förr och nu

I texter från medeltiden kommer negationer och andra satsadverbial (förkortat a) i regel efter det finita verbet (förkortat f) i bisats, dvs. fa-ordföljd. I nutida svenska är ordföljden spegelvänd. Det är istället adverbialet som kommer före verbet, dvs. af-ordföljd snarare än fa-ordföljd. Skillnaden illustreras nedan med en bisats från Konungastyrelsen, en text skriven under början av 1300-talet, i (1a) och en modern översättning i (1b).

Ordföljdskillnaden i (1) verkar vara kopplad till verbböjning. Språk som liksom den medeltida svenskan böjer sina verb efter person har verbet före satsadverbial, medan språk utan sådan böjning istället har verbet senare i satsen. Det äldre verbet i (1a) har en ändelse, -o, som signalerar att subjektet är tredje person plural, men det moderna verbet i (1b), får, används med alla subjekt. Denna förmodade koppling mellan böjning och ordföljd har tidigare diskuterats flitigt bland syntaxforskarna, och det var långt ifrån alla som trodde att böjningen verkligen påverkar ordföljden, åtminstone inte på det absoluta sätt som nu antytts. På senare tid har man emellertid genomfört gedigna typologiska studier av kopplingen och kommit fram till att det faktiskt inte går att hitta tydliga motexempel. Tills vidare får vi därför betrakta den som en giltig typologisk generalisering.

När man följer det svenska skriftspråket genom historien finner man att ordföljd och personböjning följs åt i stort sett, men att det under rätt lång tid lever kvar äldre fa-ordföljd trots att personböjningen gått förlorad. Sådan eftersläpning är väntad när språk förändras. Språkliga nyheter sprids i regel gradvis, och det går inte (eller åtminstone mycket sällan) att hitta abrupta övergångar i det historiska materialet. Den grammatiska kopplingen mellan personböjning och fa-ordföljd är dock abrupt och lämnar inget utrymme för halvmesyrer: antingen finns det personböjning och då blir det fa-ordföljd, eller också saknas sådan böjning och då blir det af-ordföljd.

Hur kan det då komma sig att vi uppenbarligen påträffar fa-ordföljd i texterna långt efter att böjningen försvunnit? Svaret är att språkbrukare kan tillgripa andra medel för att ansluta till ett äldre bruk, vilket – inte minst i skriftspråket – ofta är eftersträvansvärt. Även i den moderna svenskan kan vi tillåta fa-ordföljd i bisats under vissa omständigheter, typiskt när innehållet i bisatsen uppfattas som hävdat av talaren, som i (2a) nedan. Denna fa-ordföljd är emellertid inte av samma strukturella slag som fa-ordföljden i (1a). Vi har goda skäl att anta att fa-ordföljden i (2a) är en effekt av att man använder huvudsatsordföljd i bisats. Annan typisk huvudsatsordföljd är nämligen gångbar i samma kontexter, vilket visas i (2b), där bisatsen innehåller ett spetsställt objekt (o) följt av omvänd ordföljd mellan finit verb och subjekt (s); sådana omkastningar hör annars huvudsatser till.

Förmodligen har de tidigmoderna svenska skribenterna använt sig av liknande strategier för att kunna använda fa-ordföljd i bisats i högre grad än vad deras böjningsfattiga grammatik annars skulle tillåta. De har med andra ord behövt tänja lite på de syntaktiska gränserna, när de morfologiska förutsättningarna har ändrats.

I en del dialekter ändras emellertid inte de morfologiska förutsättningarna. I exempelvis Älvdalen i nordvästra Dalarna och Träslövsläge i norra Halland fortsatte man att böja sina finita verb efter person på samma sätt som på medeltiden, och vissa gör det än idag. I det standardspråk som växte fram under 1700-talet och sedan spreds på bred front under 1800-talet genom folkskolorna hade de fornspråkliga resterna av fa-ordföljd i bisats sedan länge mönstrats ut. Det språk som folk i bygderna då mötte präglades med andra ord av samma af-dominans som vi har än idag. Talare av dialekter som kraftigt avvek från standardspråket blev ofta tvåspråkiga, med den gamla dialekten och med standardsvenska.

Inga dialekter kan dock undgå att påverkas av standard. Och just standardspråkets af-ordföljd är en syntaktisk konstruktion som dialekterna absorberar, förr eller senare. För dialekttalare med bevarad personböjning har det inte varit helt lätt att inlemma af-ordföljden. I Älvdalen tycks man ha stått emot denna nymodighet ännu under det tidiga 1900-talet. Men så småningom faller man till föga. I Träslövsläge sker inlemmandet av af-ordföljden mycket snabbare: redan från mitten av 1800-talet dominerar den helt, precis som i standardspråket.

För språkhistorikern är det särskilt intressant att ta reda på hur af-ordföljden har inlemmats i de två kongruensdialekterna i Älvdalen respektive Träslövsläge. Själva anpassningsstrategierna säger nämligen mycket om hur språklig förändring går till i allmänhet, men kastar också ljus över fa/af-växlingens svenska historia i synnerhet.

Gammal verbböjning och (skenbart) ny ordföljd

Älvdalsmålet tillgriper syntaktiska medel för att kunna inlemma den främmande af-ordföljden. Man har alltså gjort som de tidigmoderna skribenterna, fast tvärtom: i älvdalsmålet är det af-ordföljden som kräver en syntaktisk speciallösning eftersom den bevarade personböjningen skapar ett grammatiskt system som inte kan generera den. Speciallösningen går ut på att man liksom överutnyttjar en annan möjlig ordställning, nämligen placeringen av adverbial före subjektet.

Adverbial före subjekt (dvs. as-ordföljd) förekommer i standardspråket också, särskilt när subjektet är framhävt på något sätt, som det betonade HAN i (3a) nedan. Men i älvdalsmålet är as-ordföljd mer allmänt gångbar; se (3b), där subjektet är ett obetonat pronomen, nämligen an (’han’). Denna möjlighet tyder på det finns flera olika (men semantiskt rätt likvärdiga) positioner för både adverbial och subjekt. Genom att kombinera den tidigaste subjektspositionen med den näst tidigaste adverbialspositionen kan talarna åstadkomma af-ordföljd i bisats; se (3c). Det finita verbet står här i samma position som det gör vid den ursprungliga fa-ordföljden, som också är tillåten; se (3d). Men för att få till af-ordföljden i (3c) behöver adverbialet alltså placeras i en relativt (men inte alltför) tidig adverbialsposition och subjektet ännu tidigare. Denna syntaktiska mångsidighet illustreras i (3e), som schematiskt visar alla positioner för adverbial, subjekt och finita verb i älvdalskan. Till skillnad från adverbial (a) och subjekt (s) kan finita verb (f) inte variera sin position; den f-position som står längst till höger är den som används i standardsvenska och som alltså inte är tillgänglig i älvdalska (och därför markerad med asterisk).

Den älvdalska syntaxen kan således betraktas som en underliggande fa-syntax (på grund av böjningssystemet), där fa-strukturen på olika sätt kan döljas genom att den senaste a-positionen undviks.

Ny ordföljd och gammal böjning på nytt sätt

Dialekten i Träslövsläge går en helt annan väg. Här är det istället morfologin som anpassas, så att den är kompatibel med en af-grammatik. I förlängningen innebär det att den ursprungliga fa-ordföljden går helt förlorad. För nutida dialekttalare är det sålunda bara af-ordföljden som är möjlig, vilket visas i (4).

I Träslövsläge har man alltså en standardenlig af-syntax men bevarad personböjning på verben. Mot bakgrund av den typologiska generalisering om kopplingen mellan personböjning och ordföljd som vi tog vår utgångpunkt i borde den träslövska kombinationen inte kunna förekomma. Vid närmare granskning av verbböjningen visar det sig emellertid att vi inte har att göra med ett verkligt motexempel. Under 1800-talet ändrar sig nämligen verbböjningen på ett sätt som indikerar att den upphört att vara grammatiskt relevant. Den existerar i den meningen att ändelser som pekar ut subjektets referens förekommer i dialekten: -om i (4) pekar ut första person plural. Men böjningen framstår som ytligare än vad den var tidigare. I (4) används exempelvis inte den gamla pluralstammen längre – med den hade vi fått jeng-om – utan istället samma stam som tidigare bara användes i singular (dvs. jeck-).

Och en del böjning har man verkligen tappat, även om det inte ser ut så i förstone. I andra person singular användes från början ändelsen -st. Vid omvänd ordföljd följdes den av det betydelsefattiga enklitiska pronomenet ä; se (5a) nedan. I af-anpassningens kölvattnet kom emellertid st-ändelsen att tolkas om som en del av det enklitiska pronomenet, som då blev stä. Omtolkningen blir synlig först när detta nya pronomen stä uppträder i sammanhang där den gamla st-ändelsen aldrig förekom. Ett sådant exempel visas i (5b), där verbets r-ändelse, som aldrig samförekommer med st-böjning, mycket väl kan kombineras med stä.

Sammanfattningsvis kan vi då konstatera att de traditionella dialekterna både i Älvdalen och i Träslövsläge kan berika vår förståelse av den moderna svenska bisatsordföljdens historia. Den dialektala utvecklingen visar att det finns en repertoar av anpassningsstrategier som språkbrukare kan tillgripa när de ska få ihop annars svårförenliga morfosyntaktiska kombinationer. Studiet av dialektsystem på språkdragsnivå fördjupar på så vis också vår kunskap om språkförändring i allmänhet.

Avslutande kommentar

I den här bloggen har vi visat att dialekterna kan lära oss (åtminstone) två viktiga saker om språkhistorien. För det första kan moderna studier av hur dialekter används, varierar och förändras ge oss ramarna för vad som kan antas vara rimlig språkutveckling i äldre tid. Det gäller kanske särskilt för de allra äldsta skedena, eftersom direkta källor då ofta är bristfälliga eller helt saknas. För det andra kan vi genom att studera dialekternas rika variation nu (och nyligen) få insyn i hur tidigare stadier av det svenska språksystemet kan ha sett ut och utvecklats; ibland leder sådana studier rentav till mer generella insikter om språk och språkförändring. Att studera dialekter i språkhistoriens tjänst bidrar också till en sund påminnelse om att studiet av äldre språk i form av text – språkhistorikerns normala praktik – lätt kan fördunkla det faktum att språk ju faktiskt primärt är talade, en omständighet som förstås har central betydelse för själva förändringsförloppet.

/Erik Magnusson Petzell och Jenny Nilsson