O-supinum och en omhuldad norrländsk stereotyp
Under mitt arbete med att skriva en ny handbok om svenska dialekter har jag ibland haft anledning att reda ut populära föreställningar som inte riktigt stämmer med verkligheten. En sådan skojig överdrift handlar om hur det nekande prefixet o- används i norrländska mål.

Foto: Tom, Pixabay
I standardsvenskan används det nekande prefixet o‑ framför allt vid adjektiv (otrevlig, opraktisk, oklok) och perfekt particip (oskriven, otvättad, okokt), men också vid vissa substantiv (osämja, oförmåga, otur). Många nordliga dialekter, särskilt i Norrbotten, Västerbotten och Ångermanland, har dessutom möjligheten att negera supinumformer av verb (oätit, oklippt, oläst). Dessa så kallade o-supinum är inte enbart negerande utan uttrycker samtidigt att något ännu inte har skett. Några belysande exempel:
- Jag har oätit (men klockan 12 ska jag gå på lunch).
- Elsa har oklippt håret (men i morgon ska hon gå till frisören).
- Lars har oläst tidningen (men efter jobbet tänker han läsa den).
- Vi har ovarit till London (men vi vill gärna resa dit en dag).
O-supinum förekommer också i österbottniska mål.
Det påstås ibland att vilka ord som helst kan negeras med o‑prefixet i norrländskt talspråk, till och med prepositionen i, som i frasen kontakten är o-i. Detta uttryckssätt hör dock inte alls hemma i traditionell dialekt utan ska snarast ses som en skämtsam nybildning.