Lägg – ben med variation

Fläsklägg med rotmos är ju klassisk svensk husmanskost, och kalvlägg ingår alltid i det berömda italienska långkoket ossobuco. Så långt är väl allt klart, men vad betyder egentligen ordet lägg?

Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (2:a upplagan 2021) anger två huvudbetydelser av ordet lägg:

1. ’skank och bakre del av lår på slaktdjur’, men även ’underben på djur’
2. ’den raka delen av ankare, som armarna grenar ut sig från’

För betydelse 1 kan noteras att ordet skank i samma ordbok definieras som ’del av bakbenet som sträcker sig från knäleden till hasen på fyrfotadjur, särskilt häst eller nötkreatur’. Enligt ordboken är det alltså i första hand fråga om bakben, men som slakteriterm kan lägg användas om styckningsdelar av såväl framben som bakben, gärna i sammansättningar som framlägg, baklägg, oxlägg, fläsklägg, lammlägg, älglägg, rådjurslägg osv.

En genomgång av lägg i Isofs dialektordsamlingar i Uppsala visar att ordet har många fler betydelser i dialekterna än i standardspråket. Följande framställning gör dock inte anspråk på att vara heltäckande utan redovisar bara vad som kan utläsas av det tillgängliga arkivmaterialet. Några belägg är hämtade från Ordbok över Finlands svenska folkmål.

Ben eller underben

Många uppteckningar av ordet lägg har dessvärre mycket knapphändiga uppgifter om betydelse, t.ex. ’ben’. Endast i ett par fall ges en mer exakt definition, t.ex. ’benet i hela dess längd från ljumsken till fotbladet’ (Agnetorp, Västergötland). Några spridda belägg på betydelsen ’underben’ finns också. Ibland får man veta att lägg används om ben eller del av ben på djur, men vanligtvis saknas närmare uppgifter om språkbruket. När det är tydligt att lägg avser en kroppsdel på ett djur tycks det ofta handla om en styckningsdel.

Ett språkprov där ett ord presenteras i ett sammanhang kan i bästa fall belysa hur ordet används, men i fråga om lägg som benämning på ’ben’ eller ’underben’ är det tyvärr rätt ont om klargörande sådana. Av de fraser som finns att tillgå är de flesta mer eller mindre skämtsamma förmaningar (till personer) om att röra på benen, dvs. att skynda sig framåt. Här följer några exempel:

• ska du gå så å dra läggera etter dä ’ska du gå så och dra benen efter dig’ (Brålanda, Dalsland)
• rör på läggana, latåkkse ’rör på benen, latoxe!’ (Fagered, Halland)
• nu bLir-dä te begangn läggera ôm ni ska hinn framm i ti ’nu blir det till att begagna benen om ni ska hinna fram i tid’ (Nordmark, Värmland)
• du ska int dra läggan ätter-dä, da du går ’du ska inte dra benen efter dig, då du går (sägs till en som går långsamt)’ (Ransäter, Värmland)
• dra mä däj läggar ’dra med dig benen, dvs. sätt fart på benen’ (Ramsberg, Västmanland)
• d’ e kåhllt opet leggom ’det drar kallt kring underbenen (dvs. från knäet till fotleden)’ (Åre, Jämtland)
• ryör op leddjan na lete ’rör på benen lite (dvs. skynda på)’ (Närpes, Österbotten)

I följande fraser avser lägg för ovanlighetens skull benen på djur som inte är boskapsdjur:

• raud nebb u rauda leggar ’röd näbb och röda ben (om en fågel)’ (Fårö, Gotland)
• guLa lägga ’gula ben, dvs. med frömjöl på (om ett bi)’ (Korsberga, Västergötland)

Sammanfattningsvis kan man säga att lägg i betydelserna ’ben’ och ’underben’ finns sparsamt belagt från nästan hela Sverige (och Svenskfinland), men materialet är alltför tunt och spretigt för att tillåta några dialektgeografiska observationer. Uppteckningarna av detta ord förefaller ofta vara slentrianmässigt gjorda, utan tanke på framtida dialektforskares behov av utförlig information – särskilt i de talrika fall där lägg irriterande nog sägs betyda ’lägg’.

Vad, underbenets bakre muskulatur

Lägg i betydelsen ’vad, underbenets bakre muskulatur (på människor)’ har en klart sydlig och västlig utbredning, då de allra flesta beläggen är från Skåne, Halland och västligaste Blekinge (Listers härad). Från Bohuslän, Jämtland och Gotland finns ett belägg vardera. Några exempel:

• de hadde tatt lia i läggen ’det hade råkat (dvs. träffat) just i vaden’ (Harplinge, Halland)
• harr e löur, män darr e lägga ’här är lår men där är vader (skrytsamt talesätt)’ (Veinge, Halland)
• han flåde fantame leddjana po mäjj ’han flådde fan-ta-mig vaderna på mig (dvs. slog dem blodiga genom aga)’ (Tottarp, Skåne)
• ja hade sånn vark i läggana ’jag hade sådan värk i vaderna’ (Norra Rörum, Skåne)
• han hade så tjåcka lägga ’han hade så tjocka vader’ (Bosarp, Skåne)

Från Skåne finns det också många belägg på varianter av ett skämtsamt talesätt som brukade användas om kraftigt byggda personer, t.ex. följande:

• han ha laur å läddja såm dän varste släbbokatt ’han har lår och vader som den värsta slättbokatt’ (Östra Sallerup)
• där e laur o läigga såm pau en slaibbokatt ’där är lår och vader som på en slättbokatt’ (Glimåkra)

En slättbokatt är ordagrant en katt från slättbygden. Sådana ansågs tydligen vara särskilt stora och kraftiga.

Fot

I södra Värmland uppges lägg betyda ’fot (på människa eller djur)’. Enligt en uppteckning från Närke kan läggar också avse särskilt stora fötter:

• tôkkä läggär ho har, den där ’sådana stora fötter hon har, den där’ (Gällersta).

Fot och (under)ben

Från ett ganska litet område i nordvästra Västergötland finns flera belägg på att lägg har förekommit som benämning på foten + (under)benet på en människa eller ett djur (Skara, Synnerby, Händene, Sparlösa, Laske-Vedum).

Strumpskaft

På vissa håll förekommer lägg i betydelsen ’strumpskaft’, alltså den del av en strumpa som dras upp över underbenet. De flesta beläggen är från Jämtland, men enstaka finns också från Härjedalen (Hede) och Dalsland (Råggärd och Ärtemark). Det enda som stör intrycket av en tydligt västlig utbredning är ett belägg från Skåne (Östra Äspinge).

Den raka delen av ett redskap

Från vitt skilda delar av Sverige rapporteras att lägg används som benämning på ’den raka delen av ett redskap’, vilket alltså motsvarar betydelse 2 i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (se ovan). Många av uppteckningarna avser ’den raka delen av en (fiske)krok’ (Blekinge, Värmland, Västergötland, Norrbotten). Några andra exempel:

• ’den raka delen av ett ankare’ (Otterstad, Västergötland)
• ’den mellersta och längre delen av borrjärnet i en navare’ (Sörbygdens härad, Bohuslän)
• ’den övre delen av en borr, som sattes fast i borrchucken’ (Hammar, Närke)
• ’den tjockare delen närmast skäret (eggen) på borren’ (Ljusnarsberg, Västmanland)
• ’partiet mellan huvudet och udden på en nål’ (Alseda, Småland)
• ’del av järnspett, mellan öglan och den vassa änden’ (Köla, Värmland)
• ’ledarmen på en storryssja’ (Nederkalix, Norrbotten)

Ibland är det lite oklart vilken del av redskapet det är som beskrivs, t.ex. när det handlar om ljuster:

• ’järnet, vari skaftet på ett ljuster var fästat’ (Hjo, Västergötland)
• Ljustrets hakar kallades kLor, och skaftet kallades läggen (Färgelanda, Dalsland)

Yxblad

I Södermanland, Uppland och Västmanland, men också här och var i Norrland (Hälsingland, Västerbotten, Norrbotten), förekommer lägg som benämning på den del av en yxa som ligger mellan skafthålet och eggen, dvs. yxbladet.

Vinkeln mellan lieblad och lielår

På vissa håll betecknar lägg en bestämd del av en lie, nämligen vinkeln mellan bladet och låret. Lielåret är den vinkelböjda delen av liebladet (se bilden nedan). Denna betydelse är sparsamt belagd från Småland, Västergötland, Värmland och södra Lappland. I en uppteckning från Medelpad (Torp) uppges lägg i stället betyda ’lieblad’.

Den smala delen av en åra

Lägg kan också vara benämning på den smala delen av en åra. Flest belägg finns från Gotland, men betydelsen har också noterats i Dalarna (Äppelbo), Hälsingland (Gnarp) och Norrbotten (Överkalix). I uppteckningarna från Dalarna och Hälsingland ingår ordet i sammansättningen årlägg. Från Västergötland (Hjo) rapporteras i stället att det är den tjocka delen av åran som kallas årlägg.

Trädstam

Uppteckningar från Jämtland, Härjedalen, och nordvästra Värmland meddelar att lägg också kan betyda ’trädstam’:

• legg ’trädstam nedanför trädkronan’ (Åre)
• fôrulegger ’furustammar’ (Bodsjö)
• täll-läggan ’tall-stammarna’ (Tännäs)
• lägg ’trädstam’ (Lekvattnet)

Den västliga utbredningen av denna betydelse anknyter till motsvarande språkbruk i norskan, där legg enligt Norsk ordbok kan betyda ’trestamme mellom rot og krone’. I vissa norska mål förekommer också betydelsen ’vedkubbe frå trestamme’. Det enda östliga belägget på en liknande användning av ordet är från Norrbotten (Edefors), där leggen uppges beteckna ’den del av en stubbe (efter avverkat träd) som är ovanför rötterna’.

Stjälk, strå, ax

Från ett område i norra Småland finns några noteringar om att lägg kan beteckna (grövre) stjälkar av olika slag:

• lägga ’stjälkar på klöver, potatis’ (Hult)
• lägg ’större gren på träd, grövre stjälk’ (Norra Solberga)
• lägg ’stam eller stjälk av rot- och potatisväxten, i motsats till bladen (Östra härad)

I samma område har lägg förekommit i betydelsen ’strå’ eller ’ax’ i uttrycken skjuta lägg och gå i lägg. Av tre belägg är två från 1700-talet, medan ett är från 1940-talet:

• förledne wår tå kornet begynte skiuta lägg (Adelöv, källa daterad 1779)
• säden gick i lägg, dvs. i ax (Säby, källa daterad 1796)
• Klöverfröet såddes alltid i rågen på våren då rågen började skjuta lägg, dvs. strå (Hässleby 1948)

På Åland har uttrycken gå i lägg (Sund) och löpa i lägg (Kumlinge) upptecknats, båda med betydelsen ’utbilda strå med led före vintern (om höstsäd)’

Extremiteter av olika slag

Lägg är en gammal kroppsdelsbenämning som är känd från alla nordiska fornspråk och deras nutida motsvarigheter: fornvästnordiska leggr, forndanska læg, fornsvenska lægger, nyisländska leggur, färöiska leggur, danska læg, svenska lägg. Engelskans leg är ett nordiskt lånord. Det verkar röra sig om ett isolerat substantiv utan nära släktingar i germanska språk. En ledtråd bakåt kan vara att fornvästnordiskans leggr ingår i en rad sammansättningar, t.ex. armleggr ’överarm’, handleggr ’arm, underarm’ och fótleggr ’underben (mellan knä och fotled)’. Detta tyder på att ordet ursprungligen har haft en mer generell betydelse, t.ex. ’extremitet’. De överförda betydelser som beskrivits ovan, t.ex. ’den raka delen av ett redskap’, ’yxblad’, ’trädstam’ m.fl., har sannolikt uppkommit genom att de till form eller funktion påminner om ben eller armar.

/Anna Westerberg