En samling bohuslänska dialekttexter från förra sekelskiftet – och vad man kan använda dem till

Den här bloggen handlar om dialektuppteckningar från tiden innan man kunde göra ljudupptagningar. Då fick upptecknarna istället använda penna och papper och skriva ner de berättelser de tog del av ute i bygderna. Till det använde de ett särskilt fonetiskt alfabet, landsmålsalfabetet kallat, för att så precist som möjligt kunna återge det dialektala uttalet. För dagens dialektforskare är dessa äldre texter synnerligen värdefulla. De fångar en dialekt som ännu inte hade utsatts för påverkan från standardspråket i särskilt hög grad.

Besvärligt ljud och glömda texter

För den som är intresserad av dialektal variation är Isofs ljudande samlingar en given källa. I arkiven har vi sammanlagt ca 25 000 timmar dialektinspelningar, samtliga digitiserade och en växande andel dessutom allmänt tillgängliga via Isofs digitala arkivtjänst Folke Länk till annan webbplats.. Inspelningarna är emellertid inte sökbara. En dialektforskare som är på jakt efter ett visst mönster eller ett visst ord måste därför lyssna sig igenom det dialektala ljudet och excerpera relevanta belägg manuellt, vilket förstås är oerhört tidskrävande. Inom projektet TillTal, som flera forskare från Isof var inblandade i, försökte man hitta olika sätt att göra de ljudande samlingarna mer sökbara, men vägen fram till full sökbarhet är fortfarande lång; läs mer om projektet här Länk till annan webbplats.. Det ljudande materialet lider också av den tekniskt betingade svagheten att det är kronologiskt begränsat. Isof har några inspelningar som är uppåt 100 år gamla, men mycket längre tillbaka går det inte att komma om det är dialektljud man är intresserad av. Det ska också sägas att det egentligen är först framåt slutet av 1940-talet som inspelningsresor börjar genomföras på bred front; den största delen av Isofs ljudande samlingar är från 1950- och 1960-talen.

För den som vill undersöka ännu äldre sammanhängande dialektprover är det skriftliga uppteckningar som gäller. De landsmålsföreningar som bildades under 1870-talet samlade in en hel del dialekttexter som kom att publiceras i den tidskrift man började utge 1879. Tidskriften hade från början titeln Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif; den är fortfarande i allra högsta grad levande men har numera det något kortare namnet Svenska landsmål och svenskt folkliv Länk till annan webbplats.. En av de viktigaste textsamlingarna från tidskriftens första tid återfinns redan i det första bandets elfte nummer, som utkom 1881; de äldsta numren av tidskriften finns tillgängliga här Länk till annan webbplats.. Numret utgörs av hela 231 sidor dialekttexter, med tillhörande översättning, från olika delar av det svenska språkområdet. Texterna bygger alla på upplästa föredrag på dialekt som levererats vid landsmålsföreningarnas årsfest i Uppsala i november 1879. I sin tryckta form återges de med det så kallade landsmålsalfabetet Länk till annan webbplats., ett fonetiskt alfabet som J. A. Lundell just hade lanserat.

Det är emellertid inte i landsmålsföreningarnas regi som den mest betydande insamlingen av svenska dialekttexter har gjorts. Den stora dialektuppteckningseran tar sin början först efter mitten på 1890-talet. Nu bildas, landskapsvis, så kallade ”Styrelser för undersökning av folkmål”, med ambitionen att kartlägga alla dialekter i Sverige. Upplandsstyrelsen är äldst – den bildas under vintern 1896, men redan året därpå organiseras styrelser för Västmanland, Dalarna, Södermanland, Närke, Östergötland, Småland, Värmland, Västergötland, Gotland, Skåne, Halland och Blekinge samt en gemensam styrelse för hela Norrland. I Göteborg bildas ingen ”Styrelse för undersökning av Bohusläns folkmål” (som den borde ha hetat), utan här sker motsvarande undersökning i Göteborgs och Bohus läns fornminnesförenings regi, och omfattar då just hela länet; se Cederschiöld (1899:260–261) för fler detaljer.

Folkmålsundersökningarna under 1890-talets slut var långt mer omfattande och välorganiserade än de insatser som gjordes under landsmålsföreningarnas glansperiod ett par decennier tidigare. Huvudfokus var att beskriva ljud- och formlära, liksom att uppteckna dialektord och namnformer. Men påfallande mycket tid och kraft lades på att samla in texter på dialekt, för att på så vis göra det möjligt för framtida forskare att bland annat kartlägga dialekternas syntax. Upptecknarna, ofta studenter i nordiska språk som gjorde uppteckningsresor i sin hembygd under somrarna, hade blivit instruerade i konsten att återge det dialektala uttalet med det nu väletablerade landsmålsalfabetet.

Hur mycket dialekttext som dessa insamlingsresor kring förra sekelskiftet har genererat vet vi inte riktigt. Att de hamnat i tryck är ovanligt; det typiska är att de blir lagda i kuvert och boxar och sedan placerade på en arkivhylla. Att döma av utvärderingen av styrelsernas insatser i en offentlig utredning från 1924 (SOU 1924:27; se även Sellberg 1993) rör det sig förmodligen om 10 000-tals sidor landsmålstext från hela landet. Hur mycket text som hamnat hos Isof och hur mycket som eventuellt hamnat på annat håll (t.ex. i lokala arkiv) är oklart. Klart är emellertid att texterna hittills är underutnyttjade som forskningsmaterial. En orsak till det kan förstås vara att det krävs en del typografiska (och fonetiska) förkunskaper, och därtill en hel del övning, för att obehindrat kunna läsa och excerpera landsmålstext. Men ännu viktigare är säkert att texterna har legat gömda (och glömda) i arkiven. I slutet av framställningen ska vi återkomma till ett aktuellt exempel på hur en samling dialekttexter från Orust, i transkriberad form, nu har kommit att användas i pågående forskning om olika passivkonstruktioner i norska och svenska.

De bohuslänska texterna från förra sekelskiftet

Folkmålsundersökningarna från Göteborgs och Bohus län gjordes alltså på initiativ av den lokala fornminnesföreningen. De texter som dessa undersökningar frambringat har jag på olika sätt ägnat mig åt under de senaste åren. Symptomatiskt nog var de oaccederade (och därmed osynliga i vårt accessionsregister) när jag först kom i kontakt med dem. Totalt rör det sig om ca 2 500 kvartosidor text från hela länet, som 11 upptecknare skrivit ner mellan åren 1897 och 1901. De är numera avfotograferade och inlagda i våra register. Den som vill kan ta del av dem digitalt via vår webbtjänst Folke Länk till annan webbplats..

En av de bohuslänska upptecknarna är exceptionellt produktiv: Rudolf Lundkvist från Orust. Ensam står han för närmare 1400 sidor text, som bygger på 97 informanters berättelser. Det är Lundkvists texter vi ska fokusera i det följande. Låt oss börja med att titta närmare på en sida från hans textsamling:

Bild 1. Kopia av iodg 27:1, s. 143; hela uppteckningen finns här Länk till annan webbplats..

I denna form är texten läsbar (för den som behärskar landsmålsalfabetet) men inte sökbar. På samma sätt som med inspelningarna måste alltså dialektforskaren gå igenom materialet från början till slut och manuellt excerpera det hen är intresserad av. Text är emellertid ett medium som datorer lättare kan lära sig att hantera än ljud. Dialekttexten är visserligen handskriven, och dessutom med ett specialalfabet, men det går faktiskt att träna datormodeller i att transkribera handskriven text av det här slaget. Datorer kan tränas i att transkribera talat språk också, men än så länge finns det inga modeller som klarar av dialekt särskilt bra. Att Lundkvists texter är på dialekt spelar ingen roll för transkriberingsträningen. Det enda som är viktigt är att varje enskilt tecken representeras på ungefär samma sätt varje gång det uppträder. I det avseendet är faktiskt landsmålstexter ofta mer konsekventa – och därmed mer datorvänliga – än handskrivna texter på standardsvenska. Landsmålsskribenten måste förbli noggrann på teckennivå genom hela processen, eftersom läsaren inte kan förutsättas känna till någonting om dialektens struktur. Författaren av normaltext kan däremot tillåta sig att slarva med sådana detaljer, just eftersom mottagarens kunskap om hur standarspråket annars återges i skrift skapar utmärkta förutsättningar att fylla i handskriftens otydligheter.

Att få datorer att transkribera dialekttext

Hur går då transkriberingsträningen till? Ett första steg är att bestämma hur de enskilda landsmålstecknen ska representeras digitalt. Det finns visserligen landsmålstypsnitt som kan användas i vanliga ordbehandlingsprogram. Men det är ofta knepigt att återge dem riktigt i andra digitala miljöer, inte minst webbläsare. Jag har därför utarbetat en modell för transkribering av landsmålstext som inte kräver något annat än ett svenskt standardtangentbord. Den bygger på den standardsvenska versionen av SAMPA, Speech Assessment Methods Phonetic Alphabet Länk till annan webbplats., som från början utvecklades just för att kunna skriva fonetiskt utan att vara beroende av specialtecken.

Jag har sedan, i denna vidareutvecklade dialekt-SAMPA, manuellt transkriberat ett 50-tal av Lundkvists uppteckningssidor i ett specialprogram för handskriven teckenigenkänning som heter Transkribus Länk till annan webbplats.. Genom att mata in transkriptionen där och samtidigt länka den till rätt rader i originaluppteckningen kan man träna en datormodell till att automatiskt transkribera ytterligare textsidor av samma slag, vilket i det aktuella fallet innebär de resterande 1350 sidorna av Lundkvists texter. Modellen gör förstås fel ibland, men resultatet är ändå tillräckligt bra för att transkriptionen ska kunna användas till olika språkvetenskapliga undersökningar. Bild 2 nedan illustrerar hur den tränade modellen helt felfritt har transkriberat (i dialekt-SAMPA) de fem sista raderna av uppteckningssidan på bild 1.

Vi ska här inte dröja vid enskildheter i teckenåtergivningen. Det kan räcka med att notera att SAMPA-metoden alltså utnyttjar enbart sådana grafiska distinktioner som kan frambringas med ett vanligt tangentbord. Tjockt l-ljud och extra öppet ö-ljud betecknas t.ex. med versala versioner av de vanliga l- och ö-tecknen: bLe, dÖra. Och den centrala mellanvokal som typiskt förekommer i ordslut representeras i transkriptionen av ett snabel-a: bärj@t. Den som vill veta mer om mitt arbete med automatiserad landsmålstranskription hänvisas till Petzell (2019, 2020).

I fortsättningen av den här framställningen återger jag alla exempel från Lundkvist med en förenklad transkription. Förenklingen innebär både att en del fonetiskt finlir reduceras och att långa konsonanter dubbleras i enlighet med standardspråklig stavning. Det är fortfarande dialekt, men förhoppningsvis blir det lättare att ta till sig för läsare som inte är bevandrade i vare sig SAMPA eller landsmålsalfabetet. De fem transkriptionsraderna från bild 2 visas i det förenklade formatet i exempel (1) nedan. Jag har också lagt in en ord-för-ord-översättning till standardsvenska inom parentes.

(1) va ente åver en minut de visa sä, sö (var inte över en minut det visade sig, så)
small dörra ijän, å sö va dä slut. (small dörren igen, och så var det slut)
män jä ble ente gammel där. å sina (men jag blev inte gammal där. och sen)
har jä allri vört ve dä bärjet på (har jag aldrig varit vid det berget på)
jakt te å stanna mä natta (jakt till att stanna med (dvs. över) natten)

Min förhoppning är att översättningen av detta exempel ska räcka för att bringa klarhet i tillräckligt många generella överensstämmelser mellan standardsvenska och denna äldre Orust-bohuslänska för att läsaren hjälpligt ska kunna ta till sig oöversatta exempel i fortsättningen.

Inte så tillrättalagt som i senare tid

Lundkvists texter är naturligtvis redigerade i någon mån. Det är inte fonetisk realtidsstenografi vi har att göra med. Ändå får man intrycket av att justeringarna i förhållande till vad informanterna faktiskt sagt inte har varit särskilt dramatiska. Det är snarast påfallande att även störande egenheter som folk har uppvisat när de berättat följer med in i den slutgiltiga landsmålstexten. Exempelvis finns det en informant, Olsson från Röra socken, som kraftigt överanvänder ordet naturligtvis (naturle på dialekten). Överanvändningen illustreras i exempel (2) nedan, som motsvarar en textsida i original; här har vi som synes (i fetstil) hela 11 instanser av naturle.

(2) dä va i Börila, naturle, där brände lys i ett bärj, naturle, warenda natt, naturle. å dä va no to, sum va bejivna te å gå sta å se, wa dä va för nönteng. å då när de kåm did, sö sadd de å spisa kuälsmad, naturle, å hade ett stort grödefad mette på bort, naturle. då tog desse här to, sum bar war sin kniv i hanna, naturle, å kastar desse här knivarne å råga grödefadet, naturle, mä knivarne, sö att de ble sedane där då ble de förarjat, naturle, sum sadd ve bort dä kan en ju’nte saje nöt emot, naturle. å dän där patron för dum naturle, han tog först en i armarne å kasta’n ifrå sä sö langt, sö han kåm ud i skön, naturle.

(Förenklad transkription av uppteckning iodg 27:8 Länk till annan webbplats., s. 151.)

Om det är intervjusituationen som stressat fram dessa talrika naturle-inskott eller om Olsson alltid talade på detta vis vet vi inte. Att beteendet har verkar menligt på Olssons chanser att få breda ut sig ytterligare visar sig under alla omständigheter i att han bara får vara med i en halv sida till. Goda berättare kan annars fylla 10, 20 och ibland ännu fler sidor. Det intressanta är emellertid att Olsson trots allt får vara med i uppteckningen med alla sina upprepningar bevarade. Det tyder på att materialet är verklighetsnära och inte särskilt tillrättalagt.

När man studerar senare uppteckningar, från mellankrigstiden och framåt, är ofta både innehåll och form mer förutsägbara. Man visste vid det laget vad man ville ha svar på och ställde frågor därefter, samtidigt som man styrde informanterna åt rätt håll. De skulle tala om gamla tider: hur folk i bygden förr hade levt sitt traditionella allmogeliv. Upptecknarna fick också, i ökad grad ju längre fram i tiden vi kommer, anstränga sig för att leta upp de för det aktuella syftet lämpligaste informanterna, de som bevarat det gamla sättet att tala och som bäst kunde minnas hur tidigare generationer betett sig.

Granskar vi Lundkvists texter är det en annan bild som framträder. De flesta av hans 97 informanter är visserligen äldre, men det är uppenbart att han har kunnat inkludera nästan vem som helst, inte bara den ensligaste gubben i den mest avlägset belägna stugan. Vid tiden kring 1900 är dialektsituationen nämligen en helt annan än den var bara 50 år senare. Folkskolans utjämnande kraft hade ännu inte givit nämnvärd effekt, och att tala utpräglad dialekt var följaktligen långt mer utbrett än vad det var under inspelningseran ett halvsekel senare.

Att Lundkvist inte har några större bekymmer att hitta tillförlitliga informanter innebär att han faktiskt kan tillåta sig att i sitt material också inkludera talare som inte har den lokala dialekten som förstaspråk. En sådan informant är Andersson, gästgivare i Henån. Han är gammal vid intervjutillfället, 82 år, och han uppges ha bott på platsen i 41 år. Men han är tydligen född i Västergötland, och det bär han språkliga spår av. När han berättar blandar han således lokala bohuslänska drag med drag från hembygden. Så här inleder han sin berättelse:

(3) de va på den tia jä sulle ud å fria
(Förenklad transkription av uppteckning iodg 27:8 Länk till annan webbplats., s. 179.)

Pronomenformen jä för ’jag’ liksom den tonande avslutningen på ordet ut (dvs. ud) kunde varit hämtade från vilken annan av de inhemska informanterna som helst. Men modalverbet sulle, ’skulle’, det är en främmande västgötsk fågel som Andersson tydligen inte kunnat överge.

Rent innehållsligt är Lundkvists uppteckningar betydligt spretigare (och därför ofta mer spännande!) än senare material. Såklart bidrar Lundkvists informanter med stoff som sammanfaller eller överlappar med sådant vi kan läsa i de innehållsligt mer styrda dokumentationerna några decennier senare. Men här finns också många berättelser som förmodligen aldrig hade kommit med under senare tid.

Ett bra exempel på en sådan berättelse bidrar informanten Nilsson med. Han är född på Skaftö, och det är också där han språkar med Lundkvist. Nilsson har emellertid varit till sjöss i sin ungdom, under 1830- och 1840-talen. Det är om alla sina spektakulära resor han nu berättar, och Lundkvist upptecknar flitigt. Nilsson har inget att säga om lokala traditioner, sedvänjor och arbetsmetoder. Däremot lägger han gärna ut texten om sina upplevelser i exotiska länder runt hela världen, och även om alla sina vedermödor till havs. Han förmedlar hur han, en enkel fiskarson från Bohuslän, upplevde och såg på världen under det tidiga 1800-talet.

Den transatlantiska slavhandeln var då alltjämt en realitet, och på den sydamerikanska kontinenten pågick nationsbildande konflikter som uppkommit i kölvattnet av frigörelsen från de spanska och portugisiska kolonialmakterna strax efter sekelskiftet. När Nilsson når Montevideo finner han sig således mitt i det uruguayanska inbördeskriget. Han blir faktiskt tvångsvärvad som soldat men lyckas så småningom fly. Och när han under en annan resa tar tjänst på ett engelskt skepp får han inte pengar i lön utan istället en slav. Slaven lyckas han sedan sälja vid den danska slavmarknaden på den västindiska ön St. Croix.

Det här är långt ifrån linberedning, backfiske och tröskning, givna teman i uppteckningarna senare under 1900-talet. Hela Nilssons berättelse kan man läsa på Isofs irörelsekarta Länk till annan webbplats., där den anpassats till nutida ortografi; originalet finner man här Länk till annan webbplats..

Lundkvists texter i språkvetenskaplig forskning

Jag ska nu helt kort presentera pågående forskning som drar nytta av Lundkvists texter, närmare bestämt de transkriptioner av texterna som är produkten av det digitaliseringsprojekt som presenterades strax ovan. Forskningen ifråga bedrivs av mig själv och en kollega i Norge (Ida Larsson, Halden). Tillsammans är vi intresserade av hur passiva satser uttrycks i de nordgermanska språken, särskilt norska och svenska som i morfologiskt och syntaktiskt avseende oftast är mycket lika varandra.

Alla de nordgermanska språken (dvs. svenska, norska, danska, isländska och färöiska) har två olika sätt att uttrycka passiv: perifrastiskt, dvs. med en kombination av hjälpverb och infinit huvudverb, eller morfologiskt, dvs. med en ändelse fogad direkt till huvudverbet. Det svenska exempelparet i (4) nedan får illustrera. I (4a) skapas den passiva konstruktionen genom att en form av hjälpverbet bli (nämligen blev) kombineras med ett perfekt particip (mördad). I (4b) räcker det å andra sidan med den lilla ändelsen -s, som fogas till en annars aktiv verbform (nämligen postade).

(4) a. Palme blev mördad på vintern 1986. (svenska)
b. Brevet postades för sent. (svenska)

Styrkeförhållandet mellan de två passivuttrycken varierar dock mellan de olika nordgermanska varieteterna. Kring hur variationen ser ut i Skandinavien (dvs. i norska, svenska och danska) har en hel del forskning kretsat under de senaste decennierna; särskilt värd att nämna är Laanemets empiriskt mycket omfattande studie från 2012. Den mest påfallande skillnaden mellan svenska och norska är att norskan (i likhet med danskan) använder den morfologiska passiven mycket sparsamt. I svenskan är den däremot den omarkerade konstruktionen. De två exempelparen i (5) och (6) får illustrera.

(5) a. Det har nu forskats så mycket om passiv. (svenska)
b. Det har nå blitt forsket så mye om passiv. (norska)

(6) a. Alla fönster stängdes. (svenska)
b. Alle vinduer ble lukket. (norska)

I exempelparet i (5) har svenskan (i (5a)) ett passiv-s fogat direkt till supinumformen forskat. Sådant går inte alls på norska, utan här måste bli-passiv användas som i (5b). Även i det andra exempelparet i (6) finns, som a-exempel, en svensk s-passiv (stängdes) som inte fungerar på norska; istället tillgrips åter hjälpverbskonstruktionen, vilket visas i (6b). Omvänt skulle bli-passiv på svenska låta väldigt märkligt i de här två fallen:

(7) ??Det har nu blivit forskat så mycket om passiv. (svenska)
(8) ??Alla fönster blev stängda. (svenska)

Mot bakgrund av denna rätt skarpa skillnad i passivuttryck mellan nutida norska och nutida svenska vore det förstås intressant att undersöka hur de traditionella dialekterna, särskilt i gränstrakterna mellan de två länderna, uttrycker passiv. Holm (1952) har genomfört en stor undersökning av s-passivens utbredning i de svenska dialekterna. Han kan belägga passiva s-former i alla tempus över hela det svenska språkområdet, även om han medger att det finns en viss motvilja mot sådana former i en del västliga dialekter. De närmare detaljerna i denna västliga motvilja, liksom frågan om vilka alternativ till s-passiven som föredras, faller utanför ramarna för Holms undersökning.

En möjlighet att gå till botten med just dessa spörsmål erbjuder emellertid de bohuslänska dialekttexterna (som Holm inte tycks ha känt till). Ida och jag har därför undersökt växlingen mellan perifrastisk och morfologisk passiv i de äldre texter från Bohuslän som för närvarande går att söka i, nämligen Lundkvists material. Det som framträder där är ett i det närmaste norskt passivsystem, med viss svensk krydda.

Den perifrastiska passiven är väldigt lik den norska, och den förekommer i en rad sammanhang där den inte är gångbar på svenska. I (9) nedan har vi en bli-passiv med ett saksubjekt (dörra), typiskt för norskan (jfr (6b)) men främmande för svenskan (jfr (8)), som normalt bara tillåter personsubjekt i denna kontext (som i (4a)). Vi kan också notera att den icke-kongruerande bohuslänska participformen öppnat (ej öppnad) har sin motsvarighet i norskan (jfr lukket i (6b)).

(9) sö ble dörra öppnat (bohuslänska)
(Förenklad transkription av uppteckning iodg 22:3 Länk till annan webbplats., s. 81.)

Vidare har vi i (10a) nedan en presenteringskonstruktion med bli-passiv, något som inte fungerar så bra på svenska (jfr (7)), däremot utmärkt på norska (som i (5b)). Exemplet innehåller också en fristående verbpartikel: in. Fristående partiklar i kombination med perfekt particip känner vi från norskan (se det avslutande båret ut i (10b)), men i svenskan måste partikeln sitta ihop med participet, vilket illustreras i (10c).

(10) a. å sö ble där bört in mad (bohuslänska)
(Förenklad transkription av uppteckning iodg 27:3 Länk till annan webbplats., s. 54.)
b. 13 aktivister ble båret ut (norska)
c. *13 aktivister blev burna/buret ut (utburna = OK) (svenska)

Även om närheten till norskan är det som är mest framträdande när vi studerar den bohuslänska passivanvändningen finner vi i Lundkvists texter faktiskt också en del som vetter åt ett annat håll. Det är nämligen inte alldeles ovanligt med preteritumformer med s-ändelse, som stöptes i (11) nedan. Sådan s-passiv är annars något vi förknippar med svenskan (jfr (4b) och (6a) ovan). Några supinumformer med s-ändelse (som i (5a)) finns däremot inte i materialet.

(11) te has store förarjelse sö stöptes där e bjäla i Nödeskärs hawe (bohuslänska
(Förenklad transkription av uppteckning iodg 27:9 Länk till annan webbplats., s. 35.)

Det måste naturligtvis betraktas som ganska väntat att dialekten i ett gammalt norskt landskap som Bohuslän uppvisar väldigt många likheter med norskan. Man kan fråga sig om det som här lite slarvigt har rubricerats som svensk krydda, dvs. s-former som i (11), verkligen är en effekt av påverkan från den angränsande svenskan eller blott en konsekvens av att bohuslänskan befinner så nära de svenska dialekterna på det nordgermanska dialektkontinuumet. Förmodligen behöver man titta närmare på andra ostliga norska dialekter för att kunna ge ett bra svar på den frågan.

Avslutande kommentar om terminologi

Som läsaren säkert märkt använder jag inte termen nordiska språk för att beteckna svenska, danska, norska, färöiska och isländska; istället kallar jag dem för nordgermanska språk. Beteckningen nordiska språk har visserligen använts just om denna grupp nordliga germanska språk traditionellt, men en sådan användning för ofrånkomligt med sig en exkludering av andra språk som finns och har funnits i Norden. Det ger också en synnerligen skev bild av nordisk språkhistoria. Särskilt under förkristen tid, men också under tidig medeltid, var mötena mellan talare av finskugriska varieteter, t.ex. olika former av samiska, och talare av nordgermanska varieteter av ett helt annat slag än under de koloniala tidevarven många sekel senare. Förmodligen var de tidiga utbytena, både språkligt och kulturellt, präglade av ömsesidighet och jämbördighet. Vill man läsa mer om denna tidiga kontakt mellan finskugriskt och nordgermanskt är Kusmenko 2008 standardverket; se även Bull 2010, 2017. Det är från Bull (2010, not 2) som jag hämtat inspiration till att låta bli den traditionella termen nordiska språk till förmån för den mer neutrala beteckningen nordgermanska språk. Värt att notera, slutligen, är att en av de språkliga effekter som den tidiga språkkontakten med samiska enligt Kusmenko fick på nordgermansk språkstruktur är just uppkomsten av den morfologiska passiven. Hur den utvecklingen kan ha gått till finns det dock inte utrymme att gå in närmare på här.

/Erik Magnusson Petzell