Några verb bildade till substantivet håg

I det här blogginlägget ska vi titta på verben håga, hugsa, huska och hygg(j)a, alla bildade till substantivet håg. Bland betydelserna hittar vi ’tänka, förstå, minnas’ men även ’tycka om, trivas, längta, våga’.

Substantivet håg

Substantivet håg går tillbaka på det fornsvenska maskulina hugher/hogher, med betydelser som ’själ, sinne, tanke, mod, lust, minne’ och motsvarande det fornvästnordiska hugr, också maskulint och med liknande betydelser. Vokalen i ordets stamstavelse skrevs i fornsvenskan omväxlande med o och u, och i nyare tid har skrivningarna växlat mellan o, u och å. I dagens standardsvenska används vanligen å, utom i exempelvis sammansättningar som hugfästa och hugskott.

Ordet antas ha varit samgermanskt och påträffas ännu i likartade betydelser i alla de nordiska språken. I danskan skrivs det hu, i norskt bokmål hu(g), i nynorskan hug, i isländskan och färöiskan hugur. I de västgermanska språken tycks det mestadels ha dött ut. Dock kvarstår det nederländska heug i det adverbiella uttrycket tegen heug en meug ’motvilligt’ (och ett motsvarande västfrisiskt heuch). Det engelska besläktade hoe/how ’care, anxiety, trouble, sorrow’ betecknas av Oxford English Dictionary som föråldrat utom i dialekt.

Håga

Det numera i svenskan huvudsakligen dialektala verbet håga kan spåras tillbaka till fornspråken. I fornvästnordiskan uppträder det i formen huga ’tänka m.m.’, och i fornsvenskan är det belagt i passiv form som hughas (även skrivet med o i stamstavelsen) ’djärvas m.m.’. I något olika betydelser och med varierande grad av bruklighet förekommer det ännu i andra delar av Norden. Det har dessutom funnits i de övriga grenarna av den germanska språkfamiljen. Eventuellt etymologiskt identiskt med vårt verb håga är det nutida nederländska verbet heugen, som har betydelser som ’bevaras i minnet’ och även ingår i verbet verheugen, med betydelser som ’glädja’. I perfekt particip förekommer håga i dagens standardsvenska i uttryck som vara hågad till något och hugade spekulanter.

I Isofs dialektsamlingar är håga belagt från de allra flesta av Sveriges landskap. I Götaland varierar uttalet starkt, och i vissa fall finns här två olika uttal belagda från samma socken. Vokalen i stamstavelsen uppträder bl.a. som å, u, ô och o. Den följande konsonanten är dels g men har dels övergått till w och v och i mindre utsträckning j. I de flesta av beläggen från Skåne saknas denna konsonant helt. I Svealand och Norrland är variationen mindre; där är vokalen vanligen ô eller å och konsonanten g.

Håga i betydelsen ’minnas’

Den vanligaste betydelsen hos håga i Isofs samlingar är ’minnas’. I denna betydelse är verbet belagt främst från Småland, Halland, Västergötland, Bohuslän, Dalsland, Värmland och Närke. De småländska beläggen kommer från landskapets västra och södra delar. Vad Halland beträffar saknas belägg från den sydligaste delen.

Några exempel: ja håwa inte nu om de va fla ulöcke på ditväjen ’jag minns inte nu om det var fler olyckor på ditvägen’, Burseryd i Småland; jag håfte inte a synga en visa pau bygdemaul ’jag kom inte ihåg att sjunga en visa på bygdemål’, Morup i Halland; hu huga gôtt di trössteoLa hann sa te-a ’hon kom väl ihåg de trösteord han sade till henne’, Vallda i samma landskap; vekka rä va, rä hujar a-nte rikktitt ’vilka det var, det minns jag inte riktigt’, Broddetorp i Västergötland; ja hôgar inget å ingenting minns ja ’jag kommer inget ihåg och ingenting minns jag’, Kilanda i samma landskap; je håwwa inte å kröga me uda slo hôvvet i dôrkarrmen ’jag kom inte ihåg att böja mig utan slog huvudet i dörrkarmen’, Jörlanda i Bohuslän; hôger du hô mö`ö tyge kôssta? ’kommer du ihåg hur mycket tyget kostade?’, Vårvik i Dalsland; dä vill te å hôge sô môe sô langt ätterôt ’det vill till att minnas så mycket så långt efteråt’, Grava i Värmland; ja skule ha nårâ drôpâr, men ja ä inte go te hôgâ va de va för-enâ ja skule ha ’jag skulle ha några droppar [d.v.s. medicin i flytande form], men jag är inte i stånd att minnas vad det var för ena jag skulle ha’, Gällersta i Närke.

Håga i andra betydelser

I betydelsen ’tycka om’ är håga belagt från Lappland: ja hôga innt nymodematn ’jag tycker inte om nymodig mat’, Lycksele. En annan betydelse är ’roa, få att trivas’, belagd från Hälsingland och Medelpad: han fik långsamt-n lill-ollä då i for bort, å ändå fôrsöktä ja hôga-n ’han fick långsamt, Lill-Olle, då ni for bort, och ändå försökte jag göra det trivsamt för honom’, Selånger i Medelpad.

Hågas

I passiv form är verbet belagt från Norrland i betydelser som ’behagas, önskas’: no hôugas kaffi ’nog önskas kaffe’, Anundsjö i Ångermanland; ta mer ôm hä hôgas! ’ta mer om det behagas!’, Nordmaling i samma landskap. Den passiva formen kan även ha aktiv betydelse. Den senare användningen av verbet är belagd främst från Norrland men även från Skåne: ja huas ajt anned vär ’jag önskar mig ett annat väder’, Djurröd i Skåne; huas du å jöra da? ’önskar du att göra det?’, Nävlinge och Vinslöv i samma landskap; hågås-du kaffen i dag? ’vill du ha kaffe idag?’, Frostviken i Jämtland; hôgas du na mer? ’behagar du något mer?’, Gudmundrå i Ångermanland; je hågas hesstn bra ’jag tycker bra om hästen’, Lövånger i Västerbotten, han hågase eint vara där ’han tyckte inte om att vara där’, Bureå i samma landskap.

Från Jämtland är hågas belagt i betydelserna ’längta’ och ’glädjas’: hadd-mâ ingâ huvul, då hadd-mâ int-nå te-å hågås-at-int ’hade vi ingen huvul [d.v.s. tid mellan vårarbetena och slåttern], då hade vi inget att glädjas åt, inte’, Åre; så hågås-me-no på de du skul kåmmå-heim ’så gladdes vi nu åt att du skulle komma hem’, Frostviken.

Vidare är hågas från Norrland belagt i betydelserna ’trivas, känna sig trygg, våga’: han hôgâs int i stan ’han trivs inte i stan’, Årsunda i Gästrikland; dä va sä môsjt å ohyele sä ja hôgas inte gå hemm ’det var så mörkt och obehagligt att jag inte vågade gå hem’, Enånger i Hälsingland; hôges ho gå ôpp på bôttn, lihlljännta de? ’vågar hon gå upp på vinden, lilljäntan din?’, Bergsjö i samma landskap. (Se tidigare blogginlägg om ordet botten Länk till annan webbplats..)

På ömse sidor om gränsen mellan Värmland och Dalarna förekommer hågas i betydelser som ’förebådas genom klåda’: hä hôges hä kôm främmandä, säj vi då hä kLiär ti nasun äll ti hakkun ’det hågas att det kommer främmande, säger vi när det kliar i näsan eller i hakan’, Äppelbo i Dalarna; dä hôges mannfôLk ’det väntas manfolk’, Gustav Adolf i Värmland.

Håga sig

Tillsammans med reflexivt pronomen används verbet i betydelser som ’erinra sig, dra sig till minnes’: inte vet ja ôm ja kann alle namna på delane, män nôa kan ja nåk hôge mä ’inte vet jag om jag kan alla namnen på delarna, men några kan jag nog dra mig till minnes’, Brunskog i Värmland. Andra betydelser är ’finna sig, hejda sig, samla sig, besinna sig, tänka sig för’: omm jâ hadde hôga mäjj vet jâ nåkk hô jâ skull ha sakkt ’om jag hade funnit mig vet jag nog vad jag skulle ha sagt’, Vårvik i Dalsland; ja hôga mäj int, än ja la fessken på trappa, å sö kåm katta å tog-en ’jag tänkte mig inte för, utan jag lade fisken på trappen, och så kom kattan och tog den’, Gustav Adolf i Värmland. Ytterligare andra betydelser är ’glädja sig, längta, se fram emot’, förekommande i Jämtland: va je hôuge ma te fara dit! ’vad jag såg fram emot att fara dit!’, Ström.

Erhåga

Huvudsakligen från östra Värmland och från Närke är verbet även belagt i den utvidgade varianten erhåga i betydelser som ’erinra sig, minnas’, i reflexiv användning också i betydelser som ’tänka sig för’: ja erhôga-t inte ’jag kom inte ihåg det’, Färnebo i Värmland; han erhôga sä int uta taL ômm va han ve`esst ’han tänkte sig inte för utan talade om vad han visste’, Nordmark i samma landskap.

Hugsa

Hugsa går tillbaka på fornsvenskans hughsa (även skrivet med o i stamstavelsen), med motsvarigheter i fornvästnordiskan och forndanskan. I fornspråken betydde detta verb bl.a. ’tänka’, vilket också är dess huvudbetydelse i nutida isländska och färöiska. I mer eller mindre skiftande betydelser har ordet även levt kvar i många varieteter av norskan, liksom dialektalt i svenskan, inklusive finlandssvenskan, och danskan. Dock har det utanför Island och Färöarna till stor del ersatts av det snarlika huska/huske (se nedan).

Även hugsa är i Isofs samlingar belagt från de allra flesta av Sveriges landskap. I Skåne, södra och mellersta Halland och delvis i sydvästra Småland har g i förbindelsen gs fallit bort. Stamvokalen är här i regel långt u. Längre norrut uttalas konsonantförbindelsen oftast som kks, medan den föregående vokalen är u eller ô. I ett mellanområde förekommer bl.a. diftongerade uttal som häusa och höusa.

Hugsa i betydelsen ’minnas’

I majoriteten av beläggen i Isofs samlingar har hugsa betydelsen ’minnas’. I denna betydelse är verbet belagt främst från Gotland, Småland, Skåne, Halland, Dalarna och Gästrikland. Några exempel: pa jaulkalasi hadd di ust, de huxar ja ’på julkalasen hade de ost, det minns jag’, När på Gotland; honn hadde inte häust å titta wa klåkkan va ’hon hade inte kommit ihåg att titta vad klockan var’, Markaryd i Småland; nammned husar ja så grant ’namnet minns jag så väl’, Vomb i Skåne; han bla så glemsker så han huste ente å äda ’han blev så glömsk att han inte kom ihåg att äta’, Enslöv i Halland; sinn mötte ja ha sömnat rekktet, förr ja höuste ingenting au hemväjjen ’sedan måtte jag ha somnat ordentligt, för jag mindes ingenting av hemvägen’, Slättåkra i samma landskap; han läjjda i set minne, men han hukksa-t innte ’han letade i sitt minne, men han kom inte på det’, Vallda i samma landskap; ja hågsâ nu att ja lôvâ tä kåm å jâLLp-dä en da ’jag kommer ihåg nu att jag lovat att komma och hjälpa dig en dag’, Ockelbo i Gästrikland.

I vissa uppteckningar nämns konkurrerande uttryckssätt. I Räng i sydvästra Skåne har någon yttrat: ”de huser ja inte”, sijer altid ysterlenningerne, men här sijer vi: ”ja kummer ed inte i huw” ’”det hugsar jag inte“, säger alltid österlänningarna, men här säger vi: ”jag kommer inte ihåg det”’. De österlänningar som till skillnad från Rängborna använder verbet hugsa är de som bor längre österut i Skåne. (Den öster om Räng belagda presensformen är i själva verket husar, inte huser.)

Hugsa i andra betydelser

I andra betydelser än ’minnas’ uppvisar hugsa en nordligare utbredning. En sådan betydelse är ’tycka om’: hôkksär du stinta? ’tycker du om flickan?’, Bjuråker i Hälsingland. En annan är ’tänka, ämna’: hôkkser du å far te marrkn? ’tänker du fara till marknaden?’, Hällefors i Västmanland. Ännu en betydelse är ’önska’: jag hôxa höra hur ni mår ’jag önskar höra hur ni mår’, Arbrå i Hälsingland. Tillsammans med på används verbet i betydelser som ’vara hågad till, ha lust till’: han hukksa-nte på-t ’han var inte hågad till det’, Åsle i Västergötland; ja hôkkser på te tjö`öp nô nytt ’jag har lust att köpa något nytt’, Gustav Adolf i Värmland.

Från Dalarna är hugsa belagt i betydelsen ’göra (någon) sjuk genom att tänka eller titta på honom eller henne’: ho titta på-n sô-n vart hôkkst ’hon tittade på honom så att han blev illamående’, Ål.

Hugsa sig

Liksom håga är hugsa tillsammans med reflexivt pronomen belagt i betydelser som ’finna sig, hejda sig, samla sig, besinna sig, tänka sig för’: bara ja haddä hôkksatt me, sinn fekk hann schwaä på tal ’bara jag hade funnit mig, sedan fick han svar på tal’, Fryele i Småland; ja skul just tä å je-n et riktit kok stryk, men ja hôksâ mä å lätt-n gå, fô ja ha jo kunâ hläji-n fôrdârvâ ’jag skulle just till att ge honom ett riktigt kok stryk, men jag besinnade mig och lät honom gå, för jag kunde ju ha slagit honom fördärvad’, Årsunda i Gästrikland.

Huska

Om ursprunget till verbet huska har det uttryckts något delade meningar. Detta ord kan vara en självständig bildning till substantivet håg eller utgå från det ovan behandlade verbet hugsa. I det senare fallet skulle det vara fråga om en omkastning (s.k. metates) av det två konsonanterna i förbindelsen gs. Ordet uppträder förhållandevis sent i Sverige, Norge och Danmark och saknas på Island och Färöarna. Idag förekommer det i betydelsen ’minnas’ såväl i det danska standardspråket (i formen huske) som i stora delar av Norge.

I Isofs samlingar är huska mycket mindre välbelagt än håga och hugsa. Majoriteten av beläggen härstammar från Skåne, och av de övriga kommer de allra flesta från andra landskap i Götaland. Uttalet är tämligen ensartat. Den vanligaste betydelsen är ’minnas’. Ett exempel: ja huskar ente riktet hyckjen da hum va hos doktoren ’jag minns inte riktigt vilken dag hon var hos doktorn’, Fågeltofta i Skåne. I ett mindre antal belägg är betydelsen i stället ’önska’: da äjn huskade se slo ing ’det man önskade sig slog in’, Mjällby i Blekinge.

Hygg(j)a

Hygg(j)a går tillbaka på fornsvenskans hyggja, med motsvarigheter i fornvästnordiskan och forndanskan. Den fornnordiska betydelsen hos detta verb var bl.a. ’tänka’. Utöver att vara belagt i svenska dialekter, inklusive finlandssvenska sådana, förekommer ordet idag i de övriga nordiska språken. I isländskan (hyggja) tycks dess betydelse ha förändrats föga sedan fornnordisk tid. I färöiskan (också hyggja) betyder det däremot huvudsakligen ’se, titta’. I norskan (hygge m.fl. former) och danskan (hygge) har det framför allt betydelser som ’göra det trevligt’ och i reflexiv användning ’trivas, mysa’. Även detta ord antas ha varit samgermanskt. I engelskan har det kvarstått dialektalt i formen ho med betydelsen ’care, be anxious, long’. Kanske ska också det tidigare nämnda nederländska heugen räknas hit.

Även hygg(j)a är i Isofs samlingar betydligt mindre välbelagt. De belägg som finns kommer från vitt skilda håll i landet, men tyngdpunkten ligger i Norrland. Uttalet av förbindelsen gg(j) varierar. I flera belägg från Hälsingland är denna förbindelse helt bortfallen, vilket gör att uttalet blir hya. Bland betydelserna märks ’roa, underhålla, hålla sällskap, göra trygg’: hu hy`yddj tjynnân at-se ’hon vinner kornas tillgivenhet’ [egentligen: ’hon hyggar korna åt sig’], Åre i Jämtland. (Jämför vad som ovan sagts om håga i betydelsen ’roa, få att trivas’.) Vidare är verbet belagt i betydelser som ’(börja) förstå, ana’: nä`ä, sir-du håri hu hy`yddj? ’nej, ser du hur hon börjar förstå?’, sagt om en liten flicka som började visa tecken på att förstå vad som talades, likaledes från Åre. I samma uppteckning meddelas även betydelsen ’le gott åt någon’, med språkprovet hu hydje-at-me ’hon log mot mig’, också yttrat om en liten flicka, något som delvis för tankarna till ordets användning i färöiskan. Tillsammans med reflexivt pronomen är verbet bl.a. belagt i betydelsen ’ty sig’: han hygga sej te mamma ’han tydde sig till mamma’, Vaksala i Uppland.

/Jan Hellström