Namn och namngivning

Svara gärna på vår webbfrågelista om namn och namngivning!

Namn kan spela en stor roll för vår identitet, för vilka vi vill vara och för hur andra uppfattar oss. Detta blir bland annat tydligt när vi ändrar namn eller vid namngivning av barn. Med denna frågelista, som är den andra i en serie om tre, vill vi fråga dig om för- och efternamn. Berätta om dina namn, om namngivning och om ceremonier! Läs gärna igenom alla frågerubriker innan du svarar. Du väljer själv vilka frågor som känns relevanta för dig. Välkommen att delta!

Di kunde uppkalla efter morfar och mormor, farfar och farmor eller en annan släkting

I våra arkiv finns äldre berättelser om namn och namngivning. Här kan du läsa vad Karl Andersson, född 1863 i Göteborg, har att berätta om ämnet. Berättelsen upptecknades år 1942 av Ragnar Nilsson.

Transkriberad text

Namnskick. Födelse och dop.

Inom alla samhällsklasser så var det vanligt att barnet skulle ha något namn efter förfäderna. Och i all synnerhet var det så bland societeten. Men det var ganska vanligt bland oss enklare människor också. Min far hette Karl. Därför skulle jag heta Karl också. Di kunde uppkalla efter morfar och mormor, farfar och farmor eller en annan släkting. ’Vi skall kalla pojken Olof, för farfar hade det namnet och han var en så redig karl’. Även tog man namn långt tillbaka i släkten som en kunde få reda på. Och på min tid brukade de gamla ha god reda på släktförhållandena långt tillbaka. Ofta utgjorde det samtalsämne särskilt fruntimmer emellan. De redogjorde för släkten åt det ena eller andra hållet. På min tid var namn efter kungliga personer mycket använda. T.ex. Karl, Kristian, Vilhelm, Erik, Johan, Gustav, Adolf, Oskar. Kvinnliga: Maria, Sofia, Viktoria, Teresia. Om det passade så att det var flicknamn i almanackan den dag flickebarnet föddes, så kanske man helt enkelt gav henne det namnet i dopet. Samma förhållande med gossebarnet.”

Arkivuppteckning: Isof, IFGH 4759 s. 49–50