Tonfisken och andra kvarter i Gamlestaden

I Gamlestaden bar alla kvarteren fisknamn, som Koljan, Vittlingen, Rödspottan och Tonfisken. Dessa fyra uppräknade namn användes också av folk som adresser. Om övriga hus i stadsdelen använde man gatuadressen som namn. Om folket i Koljan sa man ibland att de bodde i ”Negus”. Bolaget som ägde huset ett tag lär visst ha hetat så. Jag har vuxit upp i Tonfisken. Då man 1930-talet byggde ännu ett hus i vårt kvarter kallades det för ”Andelsföreningen” därför att Kullagerfabrikens verkstadsklubbs andelsförenings affär hyrde där.

Tonfisken var ett tvåvånings fyrkantigt trähus målat med en ljus blågrön färg. ”Rödspottan” som byggdes då jag var i 10-årsåldern var målat i grönt övriga hus i stadsdelen var grå eller bruna utom ”paviljongerna” som var röda och Dicksonska stiftelsens småstugor som var gula. De flesta husen var av trä.

Tonfiskens postadress var Brahegatan 7-9. Ingen tänkte på att två andra gator också drog förbi, Götaholmsgatan och Skaragatan, eftersom tomterna kring Tonfisken inte var bebyggda utan bestod av ängar, som mest användes till lekplatser. På ängen som skilde Tonfisken från ”Kulan”, som Svenska kullagerfabriken kallades, betade vedhandlare Kopps häst och där låg också ”Kulans” arbetare och vilade sig under rasterna. Ängen vid Götaholmsgatan låg mellan Tonfisken och Lödöseskolan. Ängen vid Skaragatan slutade vid ett berg som var skogsklätt. I buskarna där gömde sig ”Svarte Mannen”, en mystisk karl som ingen sett men alla hört talas om. Vi barn vågade aldrig gå ensamma upp på berget för ”Svarte Mannens” skull, men i flock gick det bra. Vid bergets fot åt Artillerigatan till låg överlärarevillan och tvärs över gatan Kvibergsskolan.

Tonfisken byggdes 1924 som nödbostäder åt folk som hade mycket begränsade inkomster eller inga alls. In i fastigheten kom man genom två portar från Brahegatan och sen som vette åt Skaragatan. Det fanns en port till åt Kulans håll, men den var alltid låst, Ty där bodde tillsyningsmannen för fastigheten. Han hette Bark och var fattigvårdsassistent. Jag har aldrig sett Bark tala med en hyresgäst, han bara kom och gick och tycktes inte se något eller någon. Samma kläder hade han år efter år, grå rock, plommonstop och en svart läderportfölj. Hans fru umgicks inte heller med någon i huset, men henne kände vi bättre eftersom hon ägde och stod i charkuteriaffären vid Holländareplatsen.

I den låsta porten fanns tre spisrum. Ett av dem hyrdes av Ring. Ring hade lungsot och låg låga tider till sängs. Då han orkade gjorde han småreparationer åt folk, mest lagade han radioapparater av den gamla sorten med lurar samt grammofoner. Då vi barn bildade kamratklubbar gjorde han föreningsmärken åt oss. Rings enda möbler var sängen, bordet och några stolar. Han hade mängder av margarin- och sockerlådor fyllda med verktyg, reservdelar och skrot. Barn och vuxna trivdes hos Ring, så han var aldrig ensam. Då han låg på sitt yttersta kokade vi fisksoppa med mycket sillmjölke i åt honom. En klok gumma hade sagt att det var bra mot lungsot. Detta var år 1937.

Tonfisken ägdes av Göteborgs stad. I början bodde 185 familjer där, men efter sex-sju år byggdes huset om, många spisrum slogs ihop och blev enrumslägenheter. 94 familjer fick flytta, 91 blev kvar. In i lägenheterna kom man genom ett tjugotal uppgångar, som alla vette mot gården. Vi var bland dem som redan från början fick en lägenhet trots att vi var en så liten familj. Det berodde på att pappa var gårdskarl. Det fanns fyra gårdskarlar som hjälptes åt med sopning och snöskottning samt småreparationer. De fungerade också som ordningsvakter. Blev det gräl eller slagsmål i någon familj så hämtade alltid gårdskarlen. Fick han inte tyst på bråkmakarna så hämtades polisen, men aldrig tillsyningsmannen.

Berättat av: Kvinna född år 1922
Plats: Annedals församling, Göteborg
Upptecknat: År 1968 (Isof, IFGH 6298)

Se hela uppteckningen