Dialektsamlingar

Vi har omfattande dialektsamlingar i form av både inspelningar och skriftliga material. I våra arkiv finns resultatet av över 100 års arbete med att dokumentera dialekter och talspråk.

Inspelning Slåtteråsen, Rödön, Jämtland i augusti 1948. På bilden från vänster: Anders Kilian, Emma Pettersson, Einar Granberg och Anders Eriksson.

Dialektinspelning på Rödön i Jämtland år 1944. Einar Granberg (med mikrofonen) intervjuar här Anders Kilian, Emma Pettersson och Anders Eriksson. Foto: Folke Hedblom (Isof, ULMA 19725).

De äldsta uppteckningarna är mestadels från sent 1800-tal och de äldsta inspelningarna gjordes med fonograf år 1896. Insamlingsverksamheten blev mer omfattande under första halvan av 1900-talet och stora delar av dialektsamlingarna härstammar från denna period. Insamling av dialektmaterial har sedan skett fortlöpande.

Dialektinsamling har en lång historia

Det vetenskapliga intresset för dialekter har funnits länge. Redan på 1600-talet började man samla in svenska dialektord. Gustav II Adolf beordrade bland annat svenska antikvarier att sammanställa ord för att kunna göra lexikon över svenska dialekter. Under 1700-talet utkom det första dialektlexikonet (Johan Ihres Swenskt dialect lexicon), liksom en beskrivning av västgötskan (Sven Hofs Dialectus vestrogothica).

Under 1800-talet började dialektintresset i Sverige verkligen växa sig stort och insamlingen av dialektmaterial fick ordentlig fart. Drivkraften hos dåtidens insamlare var en rädsla för att Sveriges dialekter var på väg att dö ut. Åtminstone sedan 1850-talet har dialektforskare menat att dialekterna utjämnas med sådan hastighet att de snart inte finns kvar. För att bevara kunskapen om dessa dialekter bildades arkiv på olika håll i landet.

Dialektarkiven då och nu

De dialektord som samlades in skrevs ofta ner på små lappar, så kallade sedeslappar. Lapparna ligger än i dag till grund för arbetet med dialektbeskrivningar och lexikon. På lapparna noterades också det lokala uttalet med hjälp av ett specialgjort alfabet – landsmålsalfabetet. På så vis kan den som läser lappen också föreställa sig ungefär hur det lät. Läs mer på sidan Dialektordsamlingar.

Mer systematiska insamlingar av uttal och ordböjning gjordes också med hjälp av typordlistor. Typordlistorna är små böcker med ungefär 2 000 ord vars uttal och böjning ska fyllas i. Genom typordlistorna kunde dialektforskare sedan alltså få reda på hur ett visst ord eller ljud uttalades och böjdes på olika platser runt om i Sverige och med detta som grund göra beskrivningar av dialekterna, och kanske också fastslå utbredningen av olika språkliga fenomen.

Med inspelningsteknikens inträde revolutionerades dialektdokumentationen – det fanns nu möjlighet att spela in och bevara själva talet. I Isofs dialektarkiv finns ett 80-tal fonografrullar och de äldsta är inspelade så tidigt som 1896. Men mer systematiska dialektinspelningar började göras först på 1930-talet då dialekttalare spelades in med grammofon på lackskivor. Sedan gick den tekniska utvecklingen snabbt och de flesta inspelningar i Isofs arkiv är gjorda med rullbandspelare. Läs mer på sidan intervjuer och inspelningar.

äldre stor rullbandspelare

En av Isofs gamla reserullbandspelare. Foto: Isof.

Olika drivkrafter – olika fokus

Eftersom forskare och arkivarier vid den tiden fortfarande drevs av att bevara så traditionella dialekter som möjligt åt eftervärlden letades i allmänhet så gamla personer som möjligt upp. Helst skulle de också ha levt större delen av sitt liv på samma plats, och oftast var den platsen landsbygd. Därför vet vi tyvärr inte så mycket om hur yngre personer talade runtom i Sverige vid den här tiden, och vi vet inte heller så mycket om talspråket hos personer som flyttat iväg från sin hembygd eller som bodde i Sveriges städer.

I dag strävar Isof efter att spela in ett mångfacetterat dialektmaterial i både städer och på landsbygd, med människor i olika åldrar som kan ha levt på flera platser eller på en enda plats. Numera är inspelningsutrustningen digital – en liten och behändig apparat där ljudet spelas in på ett minneskort. Lika smidigt som att packa ner en typordlista och en penna, och med lika bra, eller till och med bättre, ljudkvalitet än rullbandspelaren.