Binda, knytta och sömma

Runt om i Sverige har det funnits flera sätt att benämna att man stickar. Störst utbredning har binda och sticka haft, men också knytta, göra, sy och sömma är några av de ord som har använts.

När sticktekniken började breda ut sig i Sverige på 1600-talet stickade man genom att hålla garnet med höger hand och kasta det runt stickan. Först in på 1900-talet gick man över till att hålla garnet med vänster hand, som vi gör idag. På vissa håll har man nästan enbart stickat med två garnändar, där varannan maska stickas med den ena, varannan med den andra änden. Från slutet av 1800-talet kunde stickandet i hemmen också utföras på maskin. Alla dessa metoder att sticka har gett avtryck i olika benämningar i dialekterna, men det finns också ord som bara betyder ’sticka’. I texten refererar jag ibland till den danska språkforskaren Inge Lise Pedersen, som i slutet av 1980-talet publicerade två artiklar om dialektala stickningstermer i Danmark respektive Norden.

Binda

Ett av de mest utbredda verben som använts om stickning är binda. Våra dialektsamlingar visar att ordet förekommit i två områden. Det största av dem omfattar Bohuslän, Halland, nordvästra Skåne, nordvästra Småland, Dalsland, Västergötland, Värmland, södra och västra Närke samt större delen av Härjedalen och Jämtland. I Dalarna har binda använts i några socknar som angränsar till Värmland eller Härjedalen och i Västmanland har ordet förekommit intill Värmlandsgränsen. Det andra området utgörs av Blekinge, Öland, sydöstra Småland samt Skåne längst i nordost. Enligt Pedersen är den svenska utbredningen en del av ett större område som också innefattar östra och norra Norge samt större delen av Danmark och det är i Danmark ordet har uppstått.

• Ho bahtt vôhttâ åt mä ’hon stickade vantar åt mig’ (Hede i Härjedalen)
• Å senn binne en nå`å varv ijen å senn ta en ihop ’och sedan stickar man något varv igen och sedan tar man ihop’ (Gräsgård på Öland)

Binda är dessutom det verb som traditionellt använts i estlandssvenska dialekter och i dialekten i Gammalsvenskby:

• Bind åvat å rät ’sticka avigt och rätt (Nuckö)
• Kono å piko site å bi:nd sokk ’hustrurna och flickorna sitter och stickar strumpor’ (Runö)

Pedersen påpekar att estlandssvenskarna inte kan ha fått med sig denna betydelse hos binda från Sverige, eftersom stickning då inte förekom här. Hon föreslår att den i stället uppstått i Estland genom att binda getts en utvidgad betydelse i analogi med estniskans kuduma, som används både om att binda (exempelvis fiskegarn) och att sticka.

Som avledning till binda förekommer binde som i Halland, stora delar av Västergötland samt anslutande delar av Skåne och Småland kan syfta på dels den stickning man arbetar med, dels själva stickandet:

• Jak har allte bient mä mäk nôr jak går ut i stuvera ’jag har alltid stickningen med mig när jag går ut i stugorna’ (Ryda i Västergötland)
• Hu lever på binne ’hon lever på att sticka’ (Lindome i Halland)

I Halland har den lokala uttalsformen binge Länk till annan webbplats. kommit att beteckna den speciella typ av flerfärgad mönsterstickning som funnits där sedan 1600-talet.

Sticka

Sticka har varit det vanliga sättet att benämna tekniken i landskapen runt Mälaren, i Dalarna, i viss mån på Gotland, längs kusten i mellersta Norrland, i nordligaste Sverige samt i finlandssvenska dialekter:

• I a stuttji mi je sukkpar ’jag har stickat ett par strumpor åt mig’ (Sollerön i Dalarna)
• I stikk fämm wärv gra a li`ik ma`ang rö`ö ’jag stickar fem varv grå och lika många röda’ (Norsjö i Västerbotten)

Sticka har också blivit standardspråkets ord som fått spridning över landet via slöjdundervisning och handböcker och ofta ersatt äldre lokala benämningar. Det ser man inte sällan ser spår av i samlingarna. Ett exempel på det är ett belägg från 1927 för stittja (hosår) från skånska Esarp, där upptecknaren noterat att detta är ett ”nyare språkbruk” jämfört med det äldre jårra, dvs. göra.

När stickmaskinen gjorde entré i hemmen ledde det också på vissa håll till en terminologisk uppdelning. I Halland och Västergötland användes det nya ordet sticka enbart om den likaledes nymodiga maskinstickningen, medan det gamla binda reserverades för handstickningen.

På senare tider ha yngre yrkesstickerskor lagt sig till med stickmaskiner … och dessa sägas nu icke längre binda utan sticka, ste`kka.

(Solberga i Västergötland)

Under medeltiden användes sticka om olika typer av sömnad. Hur verbet därefter kommit att användas om stickning är oklart enligt Pedersen. Kanske har det förts över från de äldre teknikerna, på liknande sätt som skett för sy (se nedan). En annan möjlighet är att verbet nybildats utifrån redskapet sticka. Parallella exempel på det finns i form av det västjylländska pinde (substantiv och verb) och norska spite-spita, spøte-spøta o.d.

Knytta

Vid sidan av verbet knyta har det funnits en form knytta som enligt SAOB antas ”väsentligen bero på lån från nt. [dvs. lågtyskans] knütten”. I denna form har verbet i Danmark och Sverige använts om stickning. Pedersen har funnit en rad äldre skriftliga belägg, där det äldsta är ur en bouppteckning från Malmö 1558. I den nämns ”1 knött vllen skiorte”, det vill säga ’1 stickad ”skjorta” av ull’.

In i vår tid har ordet bara bevarats i dialekterna, i Sverige nästan enbart i Skåne. Utbredningen fördelar sig på två områden, där det ena utgörs av norra och västra Skåne, ungefär från Malmö till Höganäs, samt delar av Halland, och det andra är östligt och omfattar trakterna av Vinslöv och Åhus:

• Mor knytta ett par håsor pao en da ’mor stickade ett par strumpor på en dag’ (Riseberga i Skåne)

I danska dialekter är ordet belagt från mellersta Själland samt i Slesvig (i nuvarande Tyskland). Utbredningen för det dialektala knytta i Sverige och Danmark omgärdar ett större område där ordet inte finns. En sådan utbredningsbild tyder vanligen på att ordet tidigare har funnits i hela området, men utkonkurrerats av ett annat ord och endast levt kvar perifert. I Skåne tycks det vara verbet göra (se nedan) som tagit den centrala platsen.

Bytet av ord har möjligen föranletts av en samtidig ändring av stickteknik, alltså att man övergått från att sticka med garnet hållet med höger hand till att hålla det med vänster. På beläggen för knytta sägs inget uttryckligen om vilken teknik som avses, men det finns några uppgifter om att man vid stickningen tog hjälp av en så kallad knyttepinne, knyttesked eller knyttesticka, vilket är ett redskap som användes just vid den äldre tekniken. Det var en form av hylsa som sattes fast i midjan, exempelvis innanför kjollinningen. I hylsan sköt man in högerstickan så att man kunde släppa taget om den för att slänga garnet om stickan. På så sätt snabbades stickandet på avsevärt. Från Torrlösa i Onsjö härad beskrivs redskapet som en lärhöllsa mä talda pinga (’läderhylsa med täljda pinnar’), liknande denna "stickslida", fylld med träpinnar: Stickslida - Regionmuseet Skånes samlingar. Länk till annan webbplats. Pinnarna hade antagligen funktionen att hålla fast stickan bättre.

Göra

Verbet göra har som nämnts använts om stickning i större delen Skåne utom i nordväst, dessutom i angränsande Lister i västra Blekinge och Sunnerbo i sydvästra Småland samt på Bornholm. Kanske har göra bara avsett den modernare sticktekniken och avlöst den äldre teknikens knytta, men beläggen för göra ger inget besked om detta. Betydelsen av göra är snarast ’förfärdiga, tillverka’, inte ’sticka’. Att stickandet bara är ett sätt bland andra att framställa något framgår av en del belägg där flera föremål räknas upp, som i detta exempel från Östra Vemmenhög: jårra et bor (’bord’), jårra stola, jårra hussa (’strumpor’).

Den allmänna innebörden hos göra har medfört att det alltid måste följas av något, i regel ett objekt som anger plagget man är färd med (eller tänker sig) att framställa:

• Kan du ente gjorra hossa udan ti å tita po de då tycker ja dei skolle ente ble mied gjord ’kan du inte sticka strumpor utan att titta på det då tycker jag det skulle inte bli mycket gjort’ (Svenstorp i Skåne)

Göra förekommer även i några socknar i övre Dalarna, som i djärå sukkur (Mora). Sticka är dock mer utbrett i området. Det är svårt att upptäcka någon skillnad i hur de två verben används. I övre Dalarna har stickandet vanligen skett med två garnändar, där man stickar varannan maska med den ena änden, varannan med den andra (så kallad tvåändsstickning Länk till annan webbplats.) och både sticka och göra tycks kunna användas om denna metod:

• Djarå me tvåännder Lima.
• Stikk en skôjjarhäL ’sticka en dubbelhäl (i strumpa) med två garnändar’ Malung.

Som avledning till göra finns substantivet gärd. Det har haft stor spridning i övre Dalarna med betydelser som ’görande, arbete’, ’göromål’ och ’arbete, som utförs eller har utförts, arbetsstycke, handarbete’. I den sista betydelsen innefattas även stickning. Några exempel är wôttgärrd ’vantstickning’ från Orsa och djä ge:rđę, ”göra gärden”, det vill säga sticka, från Älvdalen. Användningen av göra och gärd om stickning har rimligen uppstått i nära anslutning till varandra.

Sy och sömma

Också verben sy och sömma har, kanske något oväntat, använts för att beteckna stickning. Sy förekommer i stora delar av Småland och Östergötland som i dessa exempel:

• Va sa (vad ska) du ha fö du sy ett pa strumpä ått me? (Rydaholm i Småland)
• De va e gumme här sem sydde strumper (Tjärstad i Östergötland)

Förklaringen till att verbet sy kommit att användas om stickning är med all sannolikhet att man fört över det från den äldre tekniken nålbindning, där man verkligen syr med en nål. De stickade plaggen ersatte i hög grad sådana som tidigare varit nålbundna.

På Gotland har framför allt sömma (söma) använts om att sticka. Det äldsta dialektbelägget är hämtat ur en handskrift av Haqvin Spegel från 1685: seume husor. Också här skulle man kunna tro att verbet förts över från den äldre nålbindningen, men enligt Pedersen har man inte funnit några nålbundna föremål på Gotland. Hur sömma kommit att användas om stickning är tills vidare oklart.

Även sticka har funnits på Gotland, åtminstone sedan 1800-talet, men beläggen är få. Av någon anledning är det dock endast sticka, aldrig sömma, som förekommer i sammansättningar som stickgarn, stickmössa, sticknål ’strumpsticka’ och sticktröja.

Gammaldags och modern metod

Det som framför allt har gett upphov till många särskiljande benämningar är hur man har hållit garnet när man stickar. Tidigare höll man det med höger hand och slängde det runt högerstickan, medan man idag håller garnet med vänster hand och hämtar upp det direkt med högerstickan därifrån. De två varianterna fanns under en tid sida vid sida och i många dialekter skildes de två åt med olika benämningar:

• Mamma ho kastsydde, sem ho sa (som hon sade), män vi sydde öve fingret (Svinhult i Östergötland)

Liksom i det här exemplet lade man ofta till en preciserande förled eller fras till sticka, sy och så vidare för att skilja varianterna åt. Den som höll fast vid den äldre tekniken sades slängsticka (Lappland, Småland, Sörmland, Uppland, Västerbotten, Östergötland), slängsy (Småland, Östergötland), dängsy (Småland), kastsy (Småland, Östergötland) eller kaststicka (Norrbotten, Småland). Samtliga förleder avser att man med en mer eller mindre markerad rörelse lägger garnet runt stickan.

För det modernare sättet att sticka har det i norra Sverige funnits flera benämningar. Den mest utbredda är påtasticka eller påta från Jämtland, Lappland, Norrbotten, Västerbotten och Ångermanland. Mindre vanliga är njuvelsticka (Ångermanland), mårasticka (Västerbotten) och nodasticka (Norrbotten). Förlederna utgörs av verben njuvla ’vrida och vända; smussla; fumla’, måra ’arbeta träget men långsamt med något, knåpa’ samt troligtvis noda (nåda) ’böja till spetsen på en islagen spik’. Att döma av verbens betydelser verkar det inte ha varit avgjort positivt att ägna sig åt den nymodiga tekniken. Längre söderut hittar vi fraser som det östgötska sy över fingret och gotländska sömma över finger. I Småland har virksy och virksticka förekommit. Förleden kommer sig troligen av att man vid virkning, liksom vid modern stickning, håller garnet med vänster hand. Ibland går man inte in på hur stickningen utförs, utan nöjer sig med att säga att man stickar på det nya sättet:

• Te binn på nymoe ’att sticka på det nymodiga sättet ’ (Alanäs i Jämtland)
• Stikka nymodut (Östervåla i Uppland)

Utöver de benämningar som tagits upp här finns naturligtvis många andra ord för att sticka, där man lyfter fram olika mönster, strukturer och färger som man kan åstadkomma. Resårstickning, patentstickning, mosstickning och så vidare har alla sina dialektala motsvarigheter. Dessa ord återkommer jag till vid ett annat tillfälle.

/Eva Thelin