Oändligt många liksom i varje mänskligt levande språk. Man kan alltid bilda nya ord. Inte ens om man ändå ville göra en ordräkning fram till dagens datum, skulle det vara möjligt. För hur finner man alla ord som skrivits och talats? Allt som skrivs bevaras inte, i ännu mindre grad allt som talas. Ordböcker innehåller bara så många ord som ryms på det antal sidor man bestämt. Detta innebär att inget språk är rikare eller fattigare än något annat.
Alla lär vi oss ständigt nya ord. Vi bildar också nya ord, ibland utan att tänka på det. Enskilda språkbrukare kan uppvisa mer eller mindre varierat ordförråd i olika sammanhang. Men man kan inte dra för stora slutsatser av sådana siffror. Shakespeare använder i sina samlade verk 29 066 olika ord. Strindberg använder 119 288 olika ord i sina romaner och dramer. Det betyder inte att Strindberg är fyra gånger så duktig språkligt sett.
Sedan den 1 april 2000 finns i Sverige fem officiellt erkända minoritetsspråk: finska, samiska, meänkieli (tornedalsfinska), jiddisch och romska (romani chib). De har alla talats länge i Sverige; finska och samiska lika länge som svenska. Med svenska och teckenspråket, som också bör räknas som ett eget språk, blir det alltså sammanlagt sju inhemska språk. Därutöver kommer minst 150 olika språk som talas av nya invandrargrupper, bland andra albanska, arabiska, grekiska, kurdiska, persiska, polska, bosniska, serbiska, kroatiska, somaliska, spanska och turkiska.
Det beror på vad man menar är olika dialekter, så svaret på den frågan kan variera. De svenska dialekterna brukar delas in i sydsvenska mål (med dialekterna i Skåne som centrum), götamål (med dialekterna i Västergötland som centrum), sveamål (med dialekterna i Uppland som centrum), norrländska mål (dialekterna från Hälsingland och norröver), gutamål (på Gotland), östsvenska mål (finlandssvenska och estlandssvenska).
Språkvetare brukar skilja mellan å ena sidan traditionella dialekter, som talas inom mindre områden och som kan vara svåra att förstå för utomstående, och å andra sidan regionala talspråk, som sträcker sig över större områden.
Det är vissa dialektdrag som avgör inom vilken grupp en dialekt hör hemma. Ett sådant drag är bakre r-ljud ("skorrande" r), som är typiskt för sydsvenska dialekter. Ett annat är ”tjockt” l-ljud, som finns i stora delar av Sverige men som saknas i Sydsverige samt i Stockholm och Göteborg. Ett drag som är typiskt för norrländska dialekter är att man kan säga ”vi är sjuk” och inte ”vi är sjuka”.
Alla termer är också ord men alla ord är inte termer. En term är ett ord eller uttryck som genom tradition eller överenskommelse används inom ett speciellt fackområde i en väl avgränsad betydelse. Termer kan vara
Ord i det så kallade allmänspråket kan ha en vid och ibland ganska luddig betydelse. När sådana ord används som termer får de en betydligt snävare betydelse, och man säger då att en terminologisering av ordet har skett. Exempel är besök (inom hälso- och sjukvården) och lera (inom geologin). En del termer går i stället i den motsatta riktningen ut i allmänspråket och blir frekvent använda där. Man kallar detta fenomen för avterminologisering. En avterminologisering sker ofta i samband med katastrofer och olyckor. Så har t.ex. bogvisir, akrylamid och tsunami avterminologiserats.
Ordet term har inte alltid använts i svenskan. Särskilt under andra hälften av 1700-talet användes ordet konstord frekvent; det var tyskans Kunstwort som stod som förebild. Ett skäl till att konstord så småningom blev obrukbart var att vi i svenskan allt mindre använde förleden konst- i betydelsen 'vetenskap, teknik'. Ordet term är idealiskt med hänsyn till att det är lätthanterligt, internationellt förankrat och kort.
”Fackexperter vill krångla till det!” hör man emellanåt. Att en fackspråklig text med många termer upplevs som krånglig, svårtillgänglig och ibland till och med snobbig beror på att den återspeglar en språkgemenskap som stänger den oinvigde ute. Men termerna är nödvändiga när experter inom ett visst fackområde kommunicerar sinsemellan; de behöver termerna för att säkerställa en så effektiv kommunikation som möjligt.
Om en fackexpert däremot ska skriva för allmänheten och behöver använda ”sina” termer, så bör hen förklara dem så tydligt som möjligt. Det kan också vara värt att var och en påminner sig om vilka termer man själv använder i sin egen yrkesutövning – då har man nog också större respekt för andras termer.
Begrepp är ett mångtydigt ord. Det kan ha olika betydelser i olika sammanhang:
Terminologiarbete, som är en gren av språkvårdsarbetet, syftar till att utveckla olika fackspråk så att de så bra som möjligt duger för en precis och entydig kommunikation. I terminologiläran, som terminologiarbetets metoder och principer vilar på, används begrepp och term i sinsemellan klart avgränsade betydelser. Begreppet står här för människans inre bild eller den mentala föreställningen om företeelser i verkligheten, till exempel föremål, händelser, väsen eller processer.
Ett begrepp som anknyter till en grupp företeelser i verkligheten (till exempel träd eller cykel) kallas för allmänbegrepp och ett begrepp som anknyter till en enda, en unik, företeelse i verkligheten (t.ex. Kaknästornet) kallas för individualbegrepp.
Eftersom begreppen bara existerar i föreställnings- eller tankevärlden måste vi ge dem benämningar när vi kommunicerar. Vi förser dem då med ord eller uttryck, i fackspråket kallat termer. Termen kan liknas vid en etikett som man sätter på begreppet. Det begrepp som beskrivs med definitionen ”högvuxen, icke klättrande vedväxt med genomgående huvudstam” etiketteras med termen träd på svenska, arbre på franska och muorra på nordsamiska.
Kärnan i terminologiläran ligger i de inbördes relationerna mellan företeelser i verkligheten, begrepp i föreställningsvärlden samt termer och definitioner i den språkliga världen. I terminologiarbetet är det, om det skall vara framgångsrikt, fundamentalt att hålla reda på de tre världarna och att hela tiden veta var man befinner sig i diskussionen.
Svenskan under de närmaste hundra åren kommer i grunden att vara sig lik. Alla förutsättningar finns för ett stabilt språk: en väl sammanhållen språkgemenskap, hög läs- och skrivkunnighet, en rik litteratur inom många områden, utförliga ordböcker och grammatikböcker av hög kvalitet, en lång och väldokumenterad historia och internationellt sett ett stort antal modersmålstalare – svenskan är kanske det sjuttionde, åttionde största av världens ungefär femtusen språk.
Svenskan förändras samtidigt ständigt, precis som andra språk. Här lyfter vi fram några viktiga utvecklingstendenser i svenskan.
Sedan 1970-talet har det pågått en utveckling mot ett alltmer informellt språk, i både tal och skrift.
Vi har fått ett ökat inflytande av engelska. Många svenskar är dessutom bra på engelska och ser det som sitt andraspråk. Samtidigt minskar kunskaperna i språk som tyska och franska.
Det talas betydligt fler språk i Sverige än för ett par decennier sedan, i dag runt 200 modersmål, och därför även mer andraspråkssvenska. Arabiskan är i dag på väg att gå om finska som det näst största språket i Sverige, och både arabiskan och nationella minoritetsspråk som finska, romska och samiska har blivit synligare i samhället.
Svenskan i sig påverkas dock mycket lite av dessa språk. Men det finns sociolekter med språkliga drag från vissa invandrarspråk. Sådana drag används ibland även av ungdomar utan invandrarbakgrund. Några exempel:
På ett sätt lever skriftspråket i dag alltmer åtskilt från talspråket: det är ett språk för ögat, inte för högläsning.
Samtidigt kan man säga att talet och skriften på olika sätt närmat sig varandra.
Teknikutvecklingen med datorer och mobiltelefoner gör att vi skriver väldigt mycket mer i dag än för ett par decennier sedan, både på fritiden och i arbetet.
Förändringarna ovan gäller i första hand ordförråd och stil. Vi får en större språklig variation: fler kommunikationsmedier, texttyper, genrer och språk. Det grundläggande svenska språksystemet – stavning, böjning, ordbildning, skrivregler, grammatik – förblir dock stabilt. Små förskjutningar här och var kan ändå ses. Några exempel på förändringar:
Allmänt och språkliga förändringar
Engelska
Andraspråkssvenska och flerspråkighet
Teknikpåverkan
Här ger vi en kort sammanställning av svensk språkhistoria, från forntid till nutid.
Nedan följer ett urval av viktiga förändringar på olika områden.
Lånord och influenser
Böjning och syntax
Böjningssystemet har förenklats sedan fornsvenskan.
Skrift
Uttal
Man räknar traditionellt med åtta inhemska språk i Norden. Dessa tillhör tre olika språkfamiljer:
Finska talas förutom i Finland även av en minoritet i Sverige, och svenska talas förutom i Sverige även av en minoritet i Finland. Samiska språk talas i områden i norra Norge, norra Sverige och norra Finland. Vissa företrädare för finska i Tornedalen räknar meänkieli (tornedalsfinska) som ett eget språk, och det fick 2000 status som officiellt erkänt minoritetsspråk i Sverige. På samma sätt är det också numera med den variant av finska, kallad kvänska, som talas i Norge. Det skall också sägas att samiskan egentligen inte är ett enda språk utan flera olika varieteter. Utöver dessa språk finns sedan gammalt romska och jiddisch, bland annat i Sverige.
De skandinaviska språken danska, norska och svenska är grannspråk till varandra. De är faktiskt så lika att de ur språkvetenskaplig synpunkt kunde betraktas som dialekter inom samma språk. Likheten gör att de i princip inbördes är förståeliga utan föregående studier. Detta innebär att dansk-, norsk- och svensktalande kan tala med varandra på det egna språket. Det krävs bara tillvänjning för ögat och örat.
Eftersom Färöarna och Grönland är en del av det danska riket, lär man sig där danska som första främmande språk. Så har det varit även på Island, som tidigare tillhörde Danmark. Nu är engelska första främmande språk där. Danska (alternativt norska eller svenska) finns dock kvar som obligatoriskt skolämne.
Finland var tidigare del av det svenska riket, och ca 6 procent av befolkningen har svenska som modersmål. Svenskan är jämställd med finskan som officiellt språk. Därtill är svenska obligatoriskt skolämne för elever med finska som modersmål.
De som har samiska som modersmål är tvåspråkiga, och kan även norska, svenska eller finska.
Genom att även de som inte har ett skandinaviskt språk som modersmål ändå i mer eller mindre hög grad behärskar något skandinaviskt språk, omfattar den nordiska språkförståelsen i princip hela Norden.
Förståelseundersökningar visar dels att alla inte förstår varandra lika bra, dels att det är skillnad på förståelse i tal och skrift. Svårast är det för svenskar och danskar att förstå varandras talspråk. Duktigast är norrmän på att förstå grannspråken, i synnerhet svenska.
En sak som är mycket viktig är viljan att förstå och inställningen till grannspråken. Den som är mycket motiverad att förstå upplever att förståelsen går bra. Själva situationen är också viktig. Det går lättare när man sitter i en liten grupp och samtalar. Förståelsen är inte heller något statiskt. Ju mer man ser och hör av ett grannspråk, desto bättre förstår man.
Europeiska unionen har i dag 28 medlemsländer och 24 officiella språk. Alla länder som blir medlemmar i EU avgör vilket eller vilka av landets språk de vill ska bli officiella EU-språk.
Medlemsländer: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.
Officiella EU-språk: bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, kroatiska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska.
Att ett språk är officiellt EU-språk innebär att alla dokument med rättslig status översätts till språket, att det talas och tolkas i EU-parlamentet och större politiska EU-församlingar och att man har rätt att begära tolkning till och från dessa språk vid tjänstemannamöten med representanter för olika EU-länder.
Officiella EU-språk är inte detsamma som EU:s arbetsspråk. Dessa är tre: engelska, franska och tyska. EU:s egna tjänstemän måste behärska minst två av dem. Över hälften av alla EU-dokument skrivs ursprungligen på engelska, knappt 40 procent på franska, knappt 10 procent på tyska och resten på några av de andra officiella EU-språken. EU:s tolk- och översättningstjänster är inte så kostnadskrävande som många tror. Den sammanlagda kostnaden motsvarar ungefär 25 kronor per EU-medborgare och år.
Svaret blir olika beroende på hur man räknar och vad man räknar. Man kan komma fram till omkring 120, drygt 200 språk eller långt över 200. Det är för det första inte alldeles enkelt och oomtvistat hur man avgör vad som är ett eget språk och vad som är en dialekt eller variant av ett språk. Vidare är det inte självklart om man skall räkna in alla minoritetsspråk och ”invandrarspråk” eller bara de som har funnits här ett par hundra år.
De flesta länder i Europa uppvisar en brokig språksituation. Ofta finns ett språk i flera länder: svenska finns exempelvis i både Sverige och Finland, tyska i bland annat Tyskland, Schweiz och Österrike. Det tillhör undantagen att ett språk bara talas i ett enda land och att det där inte finns något minoritetsspråk. Exempel på språk som bara talas i ett enda land i Europa är isländska (Island), färöiska (Färöarna) och portugisiska (Portugal); portugisiska talas dock utanför Europa, till exempel i Brasilien.
Språken i Europa tillhör olika språkfamiljer: indoeuropeiska (med alla de germanska, romanska och slaviska språken samt grekiska, albanska, armeniska, baltiska, romani, kurdiska och några fler), inuitiska (med grönländska), finsk-ugriska (finska, estniska, samiska och ungerska), altaiska (med bland annat turkiska), kaukasiska (med bland annat georgiska, tjetjeniska), semitiska (maltesiska), mongoliska (kalmuckiska) samt baskiska.
Ett gemensamt språk inom Europeiska unionen (EU) har föreslagits många gånger, bland annat för att kostnaderna för tolkning och översättning är höga. Men det råder ingen enighet om vilket språk det i så fall skulle vara. Bland språk som föreslagits finns engelska, latin och esperanto. Mot engelska talar att det skulle ge engelsmän och irländare ett övertag. latin talar att det skulle ge talarna av de språk som kommer från latinet (italienska, franska, spanska och portugisiska) ett visst övertag och att latin talas och förstås av mycket få människor i dag. Det anses också svårt att lära sig.
Ett annat alternativ som föreslagits är det konstruerade språket esperanto, som skapats för att fungera som kommunikationsspråk mellan människor som talar olika språk. Argumenten är att esperanto är relativt enkelt att lära sig och neutralt, eftersom ingen har det som modersmål. Förslaget har dock inte fått något större gehör. Ett alternativt förslag är att låta bara några få språk vara egentliga EU-språk, som alla måste lära sig att använda. Men även här råder oenighet. Är det bara de stora språken som kommer i fråga? Vilka i så fall? Engelska, franska och tyska, eller bara engelska och franska? Det skulle också innebära att de som hade något av dessa språk fick ett övertag gentemot dem som har något annat språk som modersmål. Man har också föreslagit att tolkning bara skulle ske till engelska, tyska och franska medan var och en fick tala sitt eget språk. Även detta har avvisats.
Det finns också invändningar mot själva idén om ett gemensamt EU-språk. Värdet av att låta politiker och tjänstemän använda sitt eget modersmål anses vara så stort att det ändå motiverar kostnaderna för översättning och . Med framtidens teknik kan maskinöversättning, även för talat språk, komma att minska dessa kostnader avsevärt.
Ingen vet exakt hur många språk som talas i världen. Ethnologue är en känd databas som listar översikter över världens språk. Enligt Ethnologue är antalet levande språk 6 809. Av dem är 417 nästan utdöda språk, det vill säga de talas av bara enstaka personer. Enligt många är det dock betydligt fler språk som är på väg att dö ut. Bland dessa språk är det många som saknar skriftspråk och som bara talas av äldre personer. Om 50 år kommer det därför att finnas betydligt färre språk i världen än i dag.
I Ethnologue ges exakta siffror för antalet språk, vilket egentligen inte är möjligt. Det går nämligen inte att dra en skarp gräns mellan vad som är ett språk och vad som är en dialekt. Men redaktörerna på Ethnologue har varit tvungna att göra ett val. Ofta kan det vara rent politiska omständigheter och inte så mycket språkliga som avgör om ett språk ska räknas som ett eget språk eller som en dialekt. Man kan alltså säga att alla siffror om antalet språk i världen måste ses som ungefärliga, men att man ändå grovt kan räkna med att det finns ca 6 000 språk i världen. Ethnologue bedömer att runt hälften av dessa har ett skriftspråk.
Språkforskare har sedan länge försökt komma på sätt att beskriva världens språk. De har försökt hitta enkla grepp, ett slags formler som kunde gälla för beskrivning av alla språk i världen. Ett sådant grepp, som de har haft en viss framgång med, är sättet att beskriva språk genom att fokusera på de grammatiska elementen, det vill säga de enheter med vilka man bland annat skapar pluralis av substantiven och olika tempusformer för verben. Dessa grammatiska element utgörs oftast av ändelser i svenskan (katt -er, jama -de), men så är det inte i alla språk. I stället kan de vara fristående enheter, precis som våra prepositioner.
Genom att studera språk för språk och se hur de grammatiska elementen förhåller sig till ordstammarna i ett språk, har språkforskarna delat in språken i analytiska och syntetiska. Detta sätt att analysera språk kallas morfologisk typologi.
Typiskt för de språk som kan karakteriseras som analytiska är att de är enstaviga och helt saknar ändelser. Termen analytisk är bildad efter det grekiska ordet análysis, 'upplösning'. De analytiska språken kan också med en annan term kallas isolerande språk. Språk som är analytiska hittar man främst i Sydostasien och Västafrika. Kinesiska är ett exempel på ett sådant språk. En liten inblick i hur kinesiska fungerar kan man få av den kinesiska satsen ma hé shui (med omvänd cirkumflex över a och i). I svensk översättning lyder satsen "hästen drack vatten", med bestämd form på häst och verbet i preteritum. Men i direkt översättning utan anpassning till det svenska språksystemet skulle den kinesiska satsen snarast lyda "häst dricka vatten". Det är givet att man också i kinesiska kan uttrycka bestämdhet och förfluten tid, men man gör det med helt andra medel (det kan till exempel uttryckas i ordföljd och kontext).
Typiskt för de språk som är syntetiska är att de har ändelser intimt hopkopplade med ordstammarna. Syntetisk är bildad efter det grekiska ordet sýnhtesis, 'sammansättning'. Språk som är syntetiska kan inlemma de grammatiska elementen med ordstammarna på tre olika sätt.
En stor grupp inom de syntetiska språken kallas agglutinerande språk. I ordet agglutinerande ingår ordet gluten, som betyder 'lim'. Dessa språk har rikligt med ändelser, vilka är så att säga "fastlimmade" vid grundorden. Språk av den här typen är t.ex. turkiska, finska och ungerska. Frasen i mitt hus heter på finska talossani. Det som på svenska måste uttryckas med tre ord uttrycker finskan här med ett enda ord (ordstammen talo betyder 'hus', kasusändelsen -ssa betyder 'i' och possessivsuffixet -ni betyder 'mitt').
En annan stor grupp inom de syntetiska språken kallas flekterande språk. Flekterande betyder 'som böjs', av latinets flectere 'böja'. Dessa språk kan också gå under beteckningen fusionerande språk. Fusionerande betyder 'sammansmältande', och i de flekterande språken har de grammatiska elementen just smält samman med ordstammarna. Man säger att de flekterande orden har en inre böjning. Arabiska är ett språk av den här typen. Ordet bok heter på arabiska med latinska bokstäver kitab. Pluralformen, kutub, uttrycks genom vokalförändring.
En tredje, mindre grupp inom de syntetiska språken kallas polysyntetiska språk. Man kan säga att dessa språk är mycket syntetiska. Förleden poly- betyder 'mång-', 'flerfaldig', av grekiskans polýs 'mången'. Hos de polysyntetiska språken är det inte bara ändelserna som är hopkopplade med ordstammarna. Också ordstammarna kan vara hopkopplade med varandra. Det som på svenska uttrycks med flera ord, kan på de polysyntetiska språken ofta uttryckas med ett enda långt ord. Språk av den här typen är grönländska och andra inuitspråk. Det grönländska uttrycket sikusiorpugut motsvarar till exempel på svenska "vi seglar genom isen". Roten är siku 'is'. Det andra elementet, sior, betyder 'dra genom', pu anger indikativt modus (som uttrycker en verklig handling) och gut anger första person pluralis, alltså 'vi'.
Var befinner sig svenskan i denna allmänna indelning av världens språk? Svenskan har vissa klart analytiska drag, till exempel våra artiklar och prepositioner. Svenskan har också vissa agglutinerande drag, som till exempel att substantiven, verben och adjektiven böjs med ändelser. I svenskan kan man också hitta flekterande drag. Vissa verb och substantiv har inre böjning, som springa - sprang och mus - möss. Svenskan är alltså ett språk som uppvisar både analytiska och syntetiska drag. Det gör många andra språk också. Även om alla språk inte entydigt kan inordnas i någon av de fyra nämnda språktyperna, fungerar typerna ändå väl för att illustrera hur språk kan vara uppbyggda.
(Språkexemplen utom finskan är hämtade från litteraturen nedan.)
Det är inte alltid så lätt att bedöma vilka språk som är störst, eftersom det finns olika sätt att mäta detta på. Det vanligaste sättet är att ange antalet modersmålstalare. Då ser topplistan ut så här:
Språk | Miljoner talare |
---|---|
1. Mandarin (kinesiska) | 845 |
2. Spanska | 329 |
3. Engelska | 328 |
4. Hindu-urdu | 243 |
5. Bengali | 181 |
6. Portugisiska | 178 |
7. Ryska | 144 |
8. Japanska | 122 |
9. Tyska | 90 |
10. Javanesiska | 85 |
Siffrorna är baserade på språkdatabasen Ethnologues förteckning över språk sett till antal talare.
Problemet med sådana listor är att de inte alltid återspeglar situationer rätt. Till exempel finns inte arabiska med på listan ovan, därför att de mycket olika regionala varianterna räknats som egna språk. Skulle man å andra sidan räkna samman alla dessa som ett enda språk skulle arabiska inneha plats 5 på listan med 221 miljoner talare. Samma situation gäller för kinesiskan, där antalet talare skulle uppgå till hela 1 213 miljoner talare om man inkluderade alla olika sinitiska språk som talas i Kina och som ofta kallas för ”dialekter” av kinesiska (som wu, kantonesiska med flera)
Det här sättet att mäta tar heller inte hänsyn till antalet andraspråkstalare. Gjorde man det skulle språk som engelska, franska och malajiska/indonesiska få betydligt högre placeringar i listan med flera hundratals miljoner andraspråkstalare.
Ett annat sätt att räkna språks storlek på är genom att jämföra antalet länder de har officiell status i.
Språk | Antal länder |
---|---|
1. Engelska | 59 |
2. Franska | 29 |
3. Arabiska | 26 |
4. Spanska | 21 |
5. Portugisiska | 9 |
6. Tyska | 6 |
7. Ryska | 5 |
8. Italienska | 4 |
9. Malajiska | 4 |
Ett ytterligare sätt att mäta ett språks storlek på idag är genom dess internetnärvaro. Företaget W3Techs skannar internet och sammanfattar statistik om webbplatsers innehåll, storlek, marknadsandelar och så vidare. Följande topplista visar hur många procent av nätets webbsidor som var skrivna på ett visst språk den 1 september 2012.
Språk | Internetnärvaro (procent) |
---|---|
1. Engelska | 55,1 |
2. Tyska | 6,4 |
3. Ryska | 5,1 |
4. Japanska | 4,9 |
5. Kinesiska | 4,7 |
6. Spanska | 4,7 |
7. Franska | 4,3 |
8. Portugisiska | 2,2 |
9. Italienska | 2,0 |
10. Polska | 1,5 |
Svenska hamnar på plats 15 med 0,6 %.
De flesta svenskar tror att det är någon annan som bestämmer över svenskan och alla våra gemensamma ord. Kanske Svenska Akademien? Och de ord som är riktiga att använda, ja det måste ju vara de som står i Akademiens ordlista. Men sanningen är att det nästan alltid är vanliga människor, sådana som du, som hittat på eller börjat använda ett ord.
Språkvårdare i Sverige arbetar delvis normativt, det vill säga de tycker till om språk och vill rekommendera sådant som de tycker är begripligare eller stämmer bra med svenska språkmönster i stavning, böjning och ordbildning. Men deras huvudsakliga uppgift är att beskriva språkbruket, hur språket används av människorna.
Många tror att det är de ord som står i Akademiens ordlista som är ”godkända” att använda, och att det således är dem folk borde använda. Men det är snarare så att SAOL innehåller de ord folk använder; redaktionen gör frekvensberäkningar och plockar in ord som används mycket – och tar bort dem som används för lite. Att ett ord saknas i en ordbok behöver inte betyda att det är något fel på det. Det är kanske för nytt för att kunna komma in, det förekommer bara i fackspråk eller i regional slang, eller det kan helt enkelt vara bortglömt.
Språkvårdares uppgift är över huvud taget inte att godkänna ord, vilket många kanske tror. Deras uppgift är att upplysa om ord, till exempel om nya ord i språket. Det är bara språkbrukarna själva som kan godkänna ord – genom att använda dem.
Tycker du inte att det finns något bra svenskt ord för headset eller copywriter? Tycker du att svenskan är ett fattigt språk? Det beror på språkbrukarna och inte på språket. Alla språk har samma möjligheter att skapa många och bra ord. Det gäller bara att någon gör det. Därför är det ditt och alla andra svenskars ansvar att använda och sprida ord som är bra. Och bra ord är ord som beskriver det man vill säga.
Men kom ihåg att svenskan redan har hundratusentals bra ord, även om de inte används av så många. Det kan vara ord som var vanliga förr men är bortglömda i dag, det kan vara ord som någon hittat på men ännu inte spridit till oss andra. En del av de första hittar man i Akademiens ordbok, en del av de sista hittar man bland Isofs inskickade ord.
Så saknar du ett svenskt ord för något, sätt igång och hitta på och sprid det sedan!
Ja, det kan man undra. Många skriftsystem klarar sig ju utan små och stora bokstäver– som arabiska och hebreiska.
I latinet, liksom i grekiskan, fanns från början bara versaler (stora bokstäver). De var lika stora i höjd och förstås väldigt snygga och dekorativa. Men med tiden växte behovet fram att i mer vardagliga löptexter skriva bokstäverna snabbare. Under lång tid växte det fram ett system med rundare bokstäver med olika storlek, vilket blev början till dagens system med gemener (små bokstäver).
Från 700-talet, eventuellt tidigare, fanns ett gement system för grekiska, och på 700-talet beställde Karl den store ett system med små och stora bokstäver för det latinska alfabetet. Detta system, där också stora bokstäver användes i början av meningar, blev mer spritt först under 1300-talet och genom trycktekniken på 1400- och 1500-talet.
Dialekter: Frågor och svar om dialekter
För dig i skolan: Frågor och svar om språk
Frågor och svar om dialekter för unga
Minoritetsspråk: Frågor och svar om minoritetsspråk
Språkpolitik: Frågor och svar om språklagen