• Huvudmeny

25 november 2019

Avhysningar, trakasserier och anpassningar

Flytt och migration 2/3

Att ha växt upp i läger och levt ett kringresande liv karaktäriserat av tillfälliga vistelser, avhysningar och uppbrott är gemensamma erfarenheter för de flesta svenska romer födda under den första dryga hälften av 1900-talet. Forskningsarkivarie Charlotte Hyltén-Cavallius berättar här om några av resultaten från forskningsprojektet I stadens utkant – svensk-romska livsberättelser och lägerplatser från 1900-talet.

Alltid jagade – så beskriver Singoalla deras tillvaro i en intervju. Samtidigt som det alltid fanns en potentiell risk för att bli utsatt för våld och för avhysningar vilade romernas liv och överlevnad på omfattande relationer med den bofasta majoritetsbefolkningen – gruppen levde inte som en enklav, isolerad från resten av samhället. Det gällde att hålla sig väl med majoritetsbefolkningen.

Svartvitt fotografi föreställande människor som står uppställda framför kameran. I bakgrunden syns flera tält.

Välgörenhetskvinnor besöker ett romskt läger någon gång mellan år 1897 och 1910. Platsen är okänd. Foto: Maria Helmina Gustafva Kihlbaum/Sundsvalls museum (CC BY-NC).

I sin första bok Zigenerska tar Katarina Taikon starkt avstånd från bilden av romer som ett folk som har vandringslusten i blodet. Hon vänder sig mot debattörer som exempelvis författaren Ivar Lo-Johansson som romantiserat romernas tidigare kringresande liv och beklagat att de blev fastboende. Det synsättet menade hon var både farligt och missriktat. Boken, som publicerades den 3 oktober 1963, bidrog till att förändra romers situation. I denna beskriver Taikon sin egen bakgrund och de svenska romernas historia, men lägger särskild vikt vid romernas situation som svenska medborgare. På grund av sitt ursprung hade de inte tillgång till vare sig bostäder eller skola, annars självklara medborgerliga rättigheter.

Tidigare generationer till den grupp romer som i dag identifierar sig som svenska romer kom till Sverige omkring sekelskiftet 1900, och många levde ett kringresande liv ända in på 1960-talet. Då fick de rättigheter som fasta bostäder och skolgång, efter den intensiva medborgarrättskamp som leddes av Katarina Taikon tillsammans med bland andra systern Rosa Taikon, Hans Caldaras och Thomas Hammarberg.

Ett kringresande liv innebar ett ständigt byggande och rivande liksom packande, uppackande och transport av bostadstält, vagnar och tillhörigheter. För tivoliägarna gällde detta i än större skala. Resandet var påtvingat, en ständigt pågående migration, eftersom romer ofta inte fick stanna någon längre tid på samma plats. Ibland blev de ivägkörda redan efter en dag. Tillstånd att slå läger på en plats, av markägaren eller av ordningsmakten, gällde enbart en viss tid, men i många fall var resandet också nödvändigt för att finna försörjning. Flera av de intervjuade i projektet I stadens utkant berättar om att de ofta blev avhysta från lägerplatserna. Avhysningar har även lämnat spår i vittnesmål, litteratur, tidningar, domstolsprotokoll och arkiv. Marianne, en drygt 70-årig romsk kvinna, berättar om hur det var när hennes familj blev bortkörda från en av platserna de bodde på:

Pappa plockade ner tältet och satte alla oss barn i bilen. In i bilen allihop, för han och mina två äldsta bröder och min mamma plockade ner allting. Småbarn skulle sitta i bilen och vänta och inte springa runt och göra oss illa liksom. Jag måste ha varit ungefär tio år. Då kom folk i kostymer som jag kallar dem. Någon polis kom med. Det var inget bråk, för pappa skrek inte. Inte de andra heller. Det var bara det att vi inte fick bo där.

Nu i efterhand tänker Marianne att föräldrarna måste ha varit väldigt rädda. I den ögonblicksbild som hon målar upp förmedlas en känsla av tillkämpat lugn. För de vuxna handlade det om att hålla samman, fälla lägret och komma iväg så fort som möjligt innan de utomstående männen gjorde något och utan att känslor som ilska, rädsla eller sorg nådde fram till barnen som väntade i bilen. Vi körde inte så långt, berättar hon, det var till nästa anhalt och då plockade vi upp alla saker igen.

Singoalla skildrar avhysningarna som en del i en återkommande rytm. När länsmannen eller landsfiskalen kom och sa att här får ni inte bo var det bara att packa ihop och flytta till nästa by. Där kunde de stanna några dagar eller, om de hade tur, några veckor eller till och med månader. Men några starka känslor utvecklades inte för platserna. Det var aldrig så att man kände att det var tråkigt att flytta härifrån. Man var ju van vid att jagas säger Singoalla.

Skiljelinjen mellan avhysningar och trakasserier var skör. Nyfikna människor kunde komma till lägren och det var inte givet att lägerinvånarnas integritet respekterades och närvaron kunde snabbt övergå i trakasserier (Ericsson 2017:52). Lärare som arrangerade undervisning i lägren rapporterade om återkommande nyfikna folkmassor som samlades runt dem, tittade in i tälten och ibland kastade sten eller besköt lägren med ärtrör. Vissa var för djävliga säger Rosa i en intervju, och minns ett tillfälle då lokala ungdomar kom och kastade sten på tälten. Då fick man snabbt ta undan småbarnen så att de inte skulle skadas. Marianne berättar att hon lärde sig att inte komma alltför nära de majoritetssvenska barnen. Det gick förvisso att leka och umgås med dem; flera av de intervjuade berättar om hur de fått låna cyklar av eller läst serietidningar tillsammans med majoritetssvenska barn. Men det förekom också att barn – och vuxna – stod vid utkanten av lägret och skrek elaka saker eller bara tittade. Som om vi var några djur säger Marianne.

Svartvitt fotografi som föreställer flera barn som kikar in under en tältduk.

I ett läger på 1930-talet. Tjyvkikar barnen på en föreställning eller in i ett privat tält? Foto: Gunnar Lundh/Nordiska museet.

Det hände också att mindre trakasserier steg för steg eskalerade till våldshandlingar och utpräglade utdrivningsaktioner. Så var till exempel fallet i juni 1897, i ett läger i Skövde där människor samlats för att se en föreställning (Ericsson 2017:52-53). I folkmassan uppstod flera ogrundade rykten, bland annat att ett barn hade misshandlats och att en äldre kvinna höll på att mördas. Personerna som bodde i lägret misshandlades av män beväpnade med påkar och käppar, jagades ut i skogen och förföljdes med stenkastning. När några personer som lyckats söka skydd i staden återvände till lägret gav stadsfiskalen order om att lägret skulle rivas, vilket innebar en ytterligare eskalering av konfliktsituationen.

I sin självbiografi beskriver artisten och romske aktivisten Hans Caldaras en våldsam avhysning han som barn upplevde i Göteborgstrakten år 1951 (Caldaras 2015:87-88). Plötsligt fick de lägerboende besked om att de var tvungna att lämna platsen inom ett par dygn. Att det inte var lätt att snabbt komma iväg fick de inget gehör för hos de lokala myndigheterna. Lastbilar skulle hyras för att bland annat forsla husvagnarna, och all packning med bohag och tillhörigheter skulle få plats på järnvägsvagnar för att transporteras till den ort där man hade fått tillstånd att stanna för en tid skriver Caldaras. Det hade regnat häftigt de senaste dygnen och tälten var genomsura. Man var rädd för att de skulle mögla och förstöras om de packades ihop. Hans Caldaras morbror Erland vädjade om respit, men de fick bara 24 timmar på sig att försvinna. Sent nästa kväll fylldes hela lägret av intensivt tjutande sirener. Polisbussar, ’Svarta Major’ omringade lägret. Ut ur bussarna rusade poliser med batong i högsta hugg, de spred sig snabbt bland tälten och husvagnarna. Poliserna var aggressiva och skrek rasistiska slagord, paniken var fullständig. Hans Caldaras fördes tillsammans med sin mor och bror till arresten, medan lägret revs och forslades några mil bort.

För de boende i lägren låg en ständig osäkerhet och dallrade under ytan och strategier utvecklades för att kunna hantera potentiella hot. Barnen hölls helst i lägret där umgänget med utomstående ofta var begränsat. Att skapa stabila relationer med bofasta personer, exempelvis andra barn, var därför inte lätt. Allan, en drygt 70-årig romsk man, berättar att det hände att han blev vän med andra barn, men att kontakten var svår att upprätthålla eftersom de snart flyttade. Upplevelsen av att av andra ses som avvikande och annorlunda grundlades starkt i kroppen genom barndomserfarenheterna.

Marianne säger att vi fattade ju inte riktigt att vi var som vi, och de var de. Vi var så mörka, det förstod vi. De var alla ljusa, och dem skulle inte vi gå till. Barnen förmanades noga av föräldrarna att inte bråka med eller gå hem till andra barn. Man förstod ju det, att zigenarungar är inte något att ta hem. Då försvinner hela hemmet säger Daniella en drygt 70 årig romsk kvinna, och iklär sig i intervjun rollen av en representant för majoritetsbefolkningen. De rasistiska föreställningar hon uttrycker var sådana som präglade tillvaron för henne och andra romska barn. De försökte navigera rätt i världen och i samhället, men hotades ibland också med våld av vuxna majoritetssvenskar.

Marianne berättar om en sådan incident:

Vi var tre flickor som skulle gå dit [till en gård] och hämta mjölk. Vi tog med en krona, för vi skulle baka pannkakor. Så kom vi till gården, knackar på, så kommer det en farbror och skriker på oss och kommer ut med gevär. Jag glömmer aldrig den där farbrorn. Det pratar man inte så mycket om. Vi barn hade det jobbigt.

I intervjuerna finns många liknande berättelser om rädsla och hot om våld. Singoalla betonar återkommande gånger att många människor var snälla, men blev även hon hotad med gevär när hon tillsammans med sin mor bad om vatten på en gård. Hon kan också berätta om incidenter som involverade barn: när vi åkte förbi någon by, då sprang det massa barn efter och skulle titta på oss. Fullt med barn sprang omkring och tittade på oss. Och hon berättar vidare att ibland fick de springa mitt i natten och gömma sig: för det kom många som ville slå på oss, tända eld på tälten och hålla på. De kastade stenar och allt möjligt, så vi har varit med om mycket.

Att romerna såg det som nödvändigt att anpassa sig till majoritetssamhällets förväntningar är inte konstigt. Frånsett obehagligheter och våld från enskilda personers sida, var samhällets praxis och regelverk gentemot romer genomsyrat av diskriminering. I våra samtal lyfter flera intervjupersoner fram att relationerna med majoritetsbefolkningen ofta var god, men att de kände sig tvungna att anpassa sig för att inte störa. Föräldrarna var noga med att sällskapet inte skulle förarga någon, eftersom de befann sig i en beroendeställning gentemot den bofasta befolkningen. Det kunde gälla att få hämta vatten på en bondgård eller vid en villa eller ett arbetsuppdrag som förtenning som bidrog till ekonomin. För att maximera tillgången på grundläggande överlevnadsfaktorer (så som vatten och arbete för att få pengar till mat och annat) användes olika anpassningsstrategier. En av de intervjuade, Borta, då en drygt 90-årig romsk man, berättar att hans pappa var till exempel noga med att hundarna skulle bindas så att ingen skulle klaga. Och Borta lägger till att ofta var det människor som var hyggliga, annars hade vi romer inte överlevt.

Referenser

Intervjuer med 11 romska kvinnor och män utförda 2014-2016, arkiverade vid Isof, Dialekt- och folkminnesarkivet, Uppsala.

Caldaras, Hans, 2015 [2002]. I betraktarens ögon. Stockholm: Bladh by Bladh.

Ericsson, Martin, 2017. ’Såsom det brukas med tattare.’ Kollektivt våld mot familjer utpekade som tattare eller zigenare 1872–1955. Historisk tidskrift (2017:1), s. 37–63.

Fernstål, Lotta & Charlotte Hyltén-Cavallius (red.) 2018. Romska liv och platser – berättelser om att leva och överleva i 1900-talets Sverige. Stockholm: Stockholmia förlag.

Om projektet I stadens utkant

I stadens utkant – svensk-romska livsberättelser och lägerplatser från 1900-talet var ett forskningsprojekt som bedrevs i samverkan mellan den romska kulturföreningen É Romani Glinda och andra romska sakkunniga, Historiska museet, Isof, Mångkulturellt centrum och Stiftelsen Kulturmiljövård 2015-2016 med stöd av Riksantikvarieämbetets fou-medel.

Bild från den arkeologiska utgrävningen av Skarpnäckslägret vid Flatensjön i Stockholm.

I projektet har vi arbetat bland annat med att samla in berättelser om olika erfarenheter av att leva som rom i Sverige. Projektet har gjort livshistoriska intervjuer med elva svenska romer. I intervjuerna har vi velat fånga romers erfarenheter av att leva ett kringresande liv, att bo i läger under 1900-talet och av att växa upp i Sverige. Med dessa röster har vi velat föra svenska romers erfarenheter till historieskrivningen och till kulturarvsinstitutioners arkiv och samlingar.

Projektet genomförde även en arkeologisk utgrävning av en tidigare romsk lägerplats – Skarpnäckslägret vid Flatensjön i Stockholm – lokalisering av tidigare romska lägerplatser i Stockholmsområdet samt arkivstudier. Arbetet startade år 2013 och boken Romska liv och platser – berättelser om att leva och överleva i 1900-talets Sverigelänk till annan webbplats (red) Fernstål & Hyltén-Cavallius, gavs ut på Stockholmia förlag 2018.

Länkar

I utställningen Sveriges Historia på Historiska museetlänk till annan webbplats i Stockholm visas resultat från utgrävningen av Skarpnäckslägret och material om den romska medborgarrättsrörelsen.

Läs mer om den romska medborgarrättsrörelsen på RomArchive, ett digitalt arkiv för romsk konst och kulturlänk till annan webbplats.

Läs rapporten från den arkeologiska utgrävningenlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Läs den vetenskapliga slutrapporten från projektetPDF (pdf, 550.1 kB).

Mer från bloggen

  • 23 februari 2018
    Karl Gösta Gilstring – en storsamlare
    Karl Gösta Gilstrings efterlämnade samling innehåller tiotusentals uppteckningar insamlade under ett halvt sekel. Susanne Nylund Skog berättar om en h...
  • 16 januari 2018
    Samlarna
    Frimärken, fåglar, tekannor, sudd eller stenar – många av oss har en eller flera samlingar där hemma. Susanne Nylund Skog, som själv samlar på lergöka...
  • 22 december 2017
    Hur kom jultomten till Sverige?
    Våra dagars jultomte är inte särskilt gammal när det kommer till jultraditioner, men hans rötter går att spåra ända till 200-talets Mindre Asien. Tomm...
  • 15 december 2017
    Julbröd med magisk kraft
    Förr i tiden var skådebröd och julhögar ett självklart inslag på många julbord runtom i landet. Åsa Holmgren vill inspirera dagens julfirare att ta up...
  • 23 november 2017
    Skrämselväsen i äldre tid
    Förr i tiden, och kanske även i dag, var det vanligt att vuxna tog till påhittade skräckgestalter för att skrämma barn till lydnad eller för att skydd...
Uppdaterad 25 november 2019

Om skribenten

Charlotte Hyltén-Cavallius är forskare i minoritetskulturer på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.

Tema:
Flytt och migration

Det hävdas ofta att vi lever i en tid av ökad rörlighet och krav på flexibilitet. Så må vara fallet, men en titt i våra arkiv vittnar om att vi människor alltid befunnit oss i rörelse. Krig, kärlek, tvång, arbete, nöd och hunger, äventyrslust och slump har flyttat människor till, från och inom Sverige. Vissa flyttar är permanenta, andra är tillfälliga. I flytten tar människor med sig minnen, erfarenheter, språk och traditioner som förändras och utvecklas i mötet med nya platser och människor.

Inlägg

Del 1: Det är roligt att flytta, det måste hända saker i livet då och då (5 november 2019)

Del 2: Avhysningar, trakasserier och anpassningar (25 november 2019)

Del 3: Flyttar i arkiven (kommande)

Kategorier