• Huvudmeny

Turnerande klassisk cirkus

Cirkusar har turnerat i Sverige sedan i slutet av 1700-talet. I början av 1900-talet fanns det ett tjugotal cirkusar i Sverige, men antalet har varierat bland annat beroende på konjunkturläge och publikintresse.

Kategori: Framträdanden

Namn: Turnerande klassisk cirkus

Geografiskt läge: Hela landet

Fotografi föreställande ett stort, blått cirkustält på ett asfalterat område invid ett vattendrag.

Cirkustälten blev vanliga först på 1900-talet. Innan dess hölls föreställningarna oftast under bar himmel eller i fasta lokaler. Foto: Roy Himsel, Cirkusakademin.

Under de senaste fem åren har antalet cirkusar minskat ytterligare samtidigt som nycirkusen har blivit allt vanligare. Nycirkus kan presenteras i många olika sammanhang, men teaterhus och andra fasta lokaler är betydligt vanligare än hos den klassiska cirkusen. I dag finns möjlighet till cirkusutbildning på gymnasial nivå och på högskolenivå.

Beskrivning

Cirkus är en konstform med tonvikt på framträdanden av bland annat akrobater, jonglörer, lindansare, trapetskonstnärer och clowner. Inom den klassiska cirkusen framförs även nummer med olika djur. I Sverige turnerar klassiska cirkusar från vår till tidig höst, med enstaka föreställningar vintertid.

Fotogarfi föreställande en kvinna i lila, glittrig klänning stående i en cirkusmanege hållande i en rockring. En grå hund hoppar högt genom rockringen.

Vilka djur som uppträder på cirkusar har skiftat, och skapat diskussion, under åren. Foto: Roy Himsel, Cirkusakademin.

De flesta klassiska cirkusar förestås av en cirkusdirektör som, förutom att äga cirkusen, även kan ha rollen som konferencier. I andra fall kan rollerna delas upp, som till exempel på Cirkus Scott som många år drevs av Käte Bronett, men där hennes son Francois var presentatör.

Presentationen av de olika artisterna, vilka ofta har fantasifulla artistnamn, spelar en viktig roll för stämningen. Genom att konferenciern höjer och sänker röstläget inför varje nytt framträdande skapas en atmosfär av förväntan som stegras i takt med att framträdandet fortskrider. Även musiken och trumvirvlarna spelar stor roll, dels som stämningsskapare och dels för att markera händelser i ett enskilt framträdande. Den turnerande klassiska cirkusens musik framförs oftast av en blandad grupp musiker – blåsinstrument, keyboard, elgitarr, elbas och trumslagare. Numera används den digitala tekniken till hjälp för att förstärka det musikaliska uttrycket.

Djurhållningen på cirkus har förändrats genom åren. År 1960 förbjöds rovdjur (tigrar, lejon, björnar, med mera) och apor på svenska cirkusar. År 2016 förbjöds även sjölejon och elefanter. Numera är endast domesticerade djur som hästar, hundar, katter, getter, kameler med flera tillåtna.

Under de senaste åren har antalet klassiska cirkusar minskat, samtidigt som nycirkus blivit allt vanligare. Nycirkus kan presenteras i många olika sammanhang och former, och framförs ofta i fasta lokaler. Sammantaget finns det i dag en strävan inom hela cirkusbranschen att öka statusen som kulturinstitution.

Fotografi föreställande en man iklädd en vit, utsmyckad rock, sittandes på huk invid två små ponnysar i en cirkusmanege.

Att cirkustraditionen har sitt ursprung i kavalleriet märks bland annat på personalens klädsel. Foto: Roy Himsel, Cirkusakademin.

Historik

Den klassiska cirkusen, som grovt kan definieras som ”en organiserad serie av uppträdanden i en ring av åskådare”, har samma ursprung som ridsporten, i kavalleriet. Det är förklaringen till att flera av cirkusens discipliner också är grenar inom ridsport, exempel är voltige, kür och frihetsdressyr, samt att cirkuspersonal än i dag bär uniform.

Den brittiske kavalleristen Philip Astley anses allmänt vara cirkusens skapare. Han uppträdde redan år 1768 med ridkonster och fann att dessa med fördel utfördes i en cirkel med 13 meter i diameter. Astley märkte att den fart som hästen fick i en cirkel med detta mått, skapade en centrifugalkraft som underlättade utförandet av balanskonster på hästryggen. Runt denna manege placerades åskådarna och det byggdes snart en byggnad med tak för betalande publik i ena änden av manegen. Astley framförde även ett komiskt nummer som byggde på misslyckade försök att ta sig upp på hästen. Numret blev mycket uppskattat och föreställningen blev mer varierad. Astley anställde lindansare, komiker och akrobater som fick fungera som pausnummer mellan ryttarkonsterna. Astley, som hade bakgrund inom militären, visste hur man skapade dramatik på slagfältet och anställde därför en trumslagarpojke som fick stå i manegens mitt och förstärka konsterna med trumvirvlar, vilket än i dag är vanligt förekommande i en klassisk cirkusföreställning.

Fotografi föreställande en vitklädd cirkusartist som går på lina.

Foto: Roy Himsel, Cirkusakademin.

I Sverige framfördes den första föreställningen år 1787. Platsen var Barnhuskällaren i Stockholm, i närheten av dagens Norra bantorget. Cirkusen drevs av det engelska paret Peter och Rosalia Price och turnerade i Sverige fram till 1790.

I början hölls oftast föreställningarna under bar himmel. Under 1800-talet växte dock fasta cirkusbyggnader fram i de större städerna. Några av dem finns kvar i dag, bland annat i Linköping (ombyggt till kontor), i Malmö (Hippodromen) samt den yngsta, byggd 1940 Furuviksparken utanför Gävle. Cirkus i Stockholm är den mest intakta, även om anläggningen har genomgått betydande om- och tillbyggnader.

Det var först i början av 1900-talet som cirkustältet gjorde sin entré. Företeelsen uppstod i Amerika kring 1870 och spred sig därefter till Europa och senare även till Sverige. Tälten gjorde det möjligt att turnera i ett större geografiskt område, och man var inte längre hänvisad till fasta cirkusbyggnader. Under lång tid fanns det en cirkusplats i snart sagt varje svenskt samhälle.

De turnerande cirkusföretagens antal har alltid följt industrikonjunkturen. Går industrin bra har Sverige också haft flera turnerande cirkusar. Mellan 1940 fram till 1955 turnerade ett tiotal cirkusar, därefter minskade antalet kraftigt.

Fotografi föreställande en man som bär på en cirkusskylt.

Antalet cirkusar i Sverige har varierat beroende på industrikonjunkturen. Foto: Roy Himsel, Cirkusakademin.

I början av 1980-talet förändrades läget. Svensk ekonomi och industri expanderade och de turnerande cirkusarnas antal ökade från tre till åtta. Det kan också jämföras med den kraftiga ökningen av antalet privata teatrar. År 2015 var sju cirkusar fortfarande ute på turné. Under de senaste fem åren har antalet minskat ytterligare och numera finns endast tre turnerande cirkusar kvar.

Från 2001 har nycirkusen blivit allt vanligare. Nycirkus är ofta en storstadsföreteelse som till skillnad från den klassiska cirkusen framförs i fasta lokaler som exempelvis Folkets hus och olika teaterhus. Nycirkusen tar sig många uttryckssätt och framförs ofta i form av barnföreställningar och cirkusskolor under en begränsad tid.

Under 1930-talet växte frisksportrörelse fram i Sverige med bland annat akrobatik som ett viktigt inslag. Det medverkade till att allt fler personer utan cirkusbakgrund fick arbete som cirkus- och varietéartister.

Fotografi föreställande en kvinna sittande på huk i en cirkusmanege, där hon kelar med en get och en lama.

Foto: Roy Himsel, Cirkusakademin.

Vidareförande och främjande

Kunskapen om att uppträda på cirkus har tidigare vidareförts mellan generationer, genom att ungdomar gått i lära hos äldre artister eller börjat träna på egen hand. 1900-talets svenska cirkusar kan ses som familjeägda produktionsbolag där artister och teknisk personal hyrts in för olika produktioner.

Rekryteringen av artister har i Sverige skett från frisksportar- och gymnastikföreningar, IOGT-NTO och genom folkparkernas talangjakter och varietéer. Cirkusartister var ett självklart inslag i folkparksvarietéerna och dessa väckte stort intresse bland barn och unga. En annan viktig utbildning har varit Furuvik i Gävle som startade med cirkusskola på 1940-talet, vilken utvecklades till landets första cirkusgymnasium som startade år 1988, efter bland annat en utredning som gjordes av akademiens grundare Alf Danielsson på uppdrag av kulturrådet.

I början av 2000-talet startade ytterligare ett cirkusgymnasium i Botkyrka, med inriktning på nycirkus och i regi av Cirkus Cirkör i samarbete med S:t Botvids gymnasium. Cirkus Cirkör är en ideell och partipolitiskt obunden organisation med målet att etablera nycirkuskonsten i Sverige. Förutom gymnasieprogrammet innefattar verksamheten även föreställningar på turné samt kursverksamhet. Stockholms konstnärliga högskola bedriver i dag en av världens främsta samtida cirkusutbildningar och har även doktorander i cirkus.

Ett antal cirkusskolor inriktade mot fritidsverksamhet har funnits sedan mitten av 1980-talet ibland annat Norrköping, Ludvika, Malmö och Uppsala. Några av ungdomarna i dessa fritidsgrupper har gått vidare till gymnasie- och högskoleutbildningar både i Sverige och utomlands och arbetar i dag som artister.

Vid Tekniska högskolan i Stockholm finns även en cirkusutbildning på akademisk nivå. Kandidatprogrammet i cirkus sker inom ramen för Stockholms konstnärliga högskola. Programmet innehåller bland annat kurser i cirkusdisciplin och konstnärliga processer. Kandidatexamen i cirkus ger också möjlighet att fortsätta studera på högre nivå, till exempel på ett mastersprogram.

Fotografi föreställande en clown som står på huvudet.

Foto: Roy Himsel, Cirkusakademin.

Det finns ett flertal hinder mot den traditionella turnerande cirkusens fortlevnad. Bland annat har ökade hyresavgifter för cirkusplatser, färskvattenanslutning och avfallshantering medfört att antalet fasta cirkusplatser – främst kommunalägda – stadigt har minskat. Många kommuner har även höjt avgiften för markupplåtelse och affischering, vilket leder till höga kostnader. Ändrad lagstiftning och inställning till djur på cirkus har också påverkat branschen.

Dokumentation och litteratur

Cirkuskonsten väl dokumenterad såväl i skrift, som på bild och på film. I Sverige finns ett rikt material samlat sedan 1974 vid Cirkusarkivet i Bromma. Även Stockholms Stadsmuseum har en stor historisk cirkussamling som testamenterades till dem år 1952 av varietéproducenten och cykelakrobaten Fritjof Malmsten. Båda samlingarna består bland annat av tiotusentals fotografier och affischer från svenska och utländska cirkusar, varietéer och tivolin. Malmstensamlingen innefattar även 1800-talets svenska artister och cirkusar. Till detta kan fogas i Cirkusakademiens arkiv ett antal filmer, programhäften samt facklitteratur och tidskrifter. I Ingelsträde strax utanför Höganäs finns numera även Sveriges enda Cirkusmuseum. Museet innehåller bland annat kostymer och rekvisita som trapetser, clowncyklar, och ekvilibristpiedestaler.

Utifrån ett internationellt perspektiv har det genomförts ett flertal studier om cirkuskonsten. Ett exempel är Peta Tait, professor vid La Trobe University Australien, som 2005 publicerade studien ”Circus Bodies: Cultural identity in aerial performance”. Tait undersöker luftakrobatiken som cirkusdisciplin ur ett historiskt perspektiv med betoning på uppfattningen av kroppen i förhållande till kön och sexualitet. Ytterligare ett exempel är ”Rings of Desire”, av Helen Stoddart. I boken undersöks cirkusen som en modern konst- och underhållningsform samt hur den framställs i litteratur och film.

Även Pascal Jacob, cirkusforskare och historiker, har skrivit ett flertal böcker i ämnet. Jacob undervisar i cirkushistoria vid cirkushögskolorna i Bryssel, Châlons-en-Champagne och Montreal, har doktorerat inom amerikansk cirkuskonst samt även forskat om cirkusdräktens historia. Boken "Eisfeldt – en surrealistisk familj" av Sonny Eisfeldt, Ann-Charlotte Nilsson Eisfeldt och Richard Magito Brun ger en inblick i cirkuslivet utifrån en resande familj. De har sedan början av 1800-talet varit verksamma som akrobater och lindansare i de nordiska länderna, och har starka band med resandefamiljer nere på europeiska kontinenten. Boken skildrar artisternas liv och bemötande i olika tider.

Den svenska etnologen Christer Cederberg avslutade 1979 sin doktorsavhandling om cirkuslivet sett ur ett etnologiskt perspektiv 1979. Tyvärr gick han bort allt för tidigt, utan att han fick disputera i ämnet. Avhandlingen fick i sin tur flera inspirerande efterföljare i bokform som exempelvis den danske gymnasieläraren Jørgen Lorenzens ”Rundt om cirkus” och ”Hvad er cirkus”, samt författaren Marie Olofssons bok ”Bronett’s, historien om en cirkusfamilj”. Även cirkushistorikern och rektorn Per Arne Wåhlberg har i sin bok ”Inte bara glitter” berättat om ett 20-tal svenska artistnummers levnadsöden, från sekelskiftet och fram till våra dagar.

Kommentera artikeln
Vill du kommentera den här artikeln? Använd kontaktformuläret nedan.



Uppdaterad 02 april 2020

Litteratur

Björfors Tilde & Lind Kajsa. 2009. Inuti ett cirkushjärta = Inside a Circus heart. Norsborg: Cirkus Cirkör.

Cederberg, Christer. 1981. Cirkusliv : en etnologisk studie av en ambulerande yrkesgrupp i vår tid. Stockholm: Gidlund.

Croft-Cooke Rupert & Cotes Peter. 1976. Circus: a world history. London: Elek.

Eisfeldt Sonny, Nilsson Eisfeldt Ann-Charlotte, Magito Brun Richard. 2014. Eisfeldt: en surrealistisk familj. Uddevalla: Bohusläns museums förlag. Serie: Skrifter/utgivna av Bohusläns museum och Bohusläns hembygdsförbund, 0280-4174.

Ericson Uno Myggan. 1996. Historier från cirkus. Göteborg: Tre böcker.

Eklund Jonas. 2019. The sensational body: a spectatorial exploration of the experience of bodies on stage in circus, burlesque and freak show. länk till annan webbplatsStockholms universitet. Institutionen för kultur och estetik: Stockholm: Department of Culture and Aesthetics, Stockholm University.

Hivernat Pierre & Klein Veronique. 2010. Panorama contemporain des arts du cirque. Paris: Textuel, c2010. Serie: Hors les murs.

Lorenzen, Jörgen. 1991. Hvad er circus. [Randers] : Skippershoved.

Loring, Philip. 2007. The most resilient show on earth: the circus as a model for viewing identity, change, and chaos. Ecology and Society 12(1): 9.

Loxton Howard. 1997. The golden age of the circus. London: Grange.

Olofsson, Marie. 1995. Bronett's : historien om en cirkusfamilj. Stockholm: Fischer.

Pascal Jacob. 2018. The circus: a visual history. London : Bloomsbury Visual Arts.

Puravaara Tomi. 2012. Contemporary circus: introduction to the art form. Stockholm: Stiftelsen för utgivning av teatervetenskapliga studier.

Skog Linnéa. 2003. Arbete: För första gången i världshistorien! Om tradition och nyskapande inom cirkuskonsten. Uppsats. Teatervetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

Stoddart Helen. 2000. Rings of desire: circus history and representation. Manchester Univ. Press.

Söderlund Lisa. 2001. Arbete: Det uppträdande jaget - En studie av nycirkus som yrke och livsstil, uppsats i etnologi, 2001. Institutet för folklivsforskning, Stockholms universitet.

Tait Petra. 2005. Circus bodies: cultural identity in aerial performance. London: Routledge.

Wykes Alan. 1977. Circus!: an investigation into what makes the sawdust fly. London: Jupiter books.

Wåhlberg Per-Arne. 1992. Cirkus i Sverige: bidrag till vårt lands kulturhistoria. Stockholm: Carlsson.

Wåhlberg, Per Arne. 2005. Inte bara glitter: möten med cirkusartister. Stockholm: Carlsson.

Länkar

Cirkusmuseum i Ingelsträdelänk till annan webbplats

Akademin för cirkuskonstens bevarande i Sverigelänk till annan webbplats

Cirkus kul och buslänk till annan webbplats

Cirkus Rhodinlänk till annan webbplats

Cirkusarkivet I Brommalänk till annan webbplats

Cirkus Brazil Jacklänk till annan webbplats

Manegen - nationell intresseorganisation för cirkus, varieté och gatuperformancelänk till annan webbplats

Cirkus Olympialänk till annan webbplats

Cirkusgymnasietlänk till annan webbplats

Bohusläns museums samlingarlänk till annan webbplats

Norrköpings ungdomscirkuslänk till annan webbplats

Nycirkusgymnasiet - Cirkus Cirkör /S:t Botvids gymnasium (Youtubeklipp)länk till annan webbplats

Kulturrådet: Professionell samtida cirkus 2017länk till annan webbplats