Frågor och svar om dialekter

I ett språk kan det finnas olika dialekter. En dialekt är en variant av ett språk, och den varianten talas i ett visst område.

Ibland kan man undra varför något är en dialekt och inte ett eget språk. I Kina är dialekterna så olika varandra att talarna av två olika dialekter inte alls kan förstå varandra. Andra gånger kan det vara tvärtom. Språken norska och svenska är så lika varandra att svenskar och norrmän ofta förstår varandra väldigt väl. Men skillnaden är att Norge och Sverige är två självständiga nationer. Kina är en enda jättestor nation. Det är ofta nationsgränserna som avgör var man drar gränsen mellan olika språk.

Det finns dialekter i alla levande språk, men alla språk har inte lika stora dialektskillnader. I länder där en folkgrupp som talar samma språk har bott länge finns det ofta många olika dialekter. I Storbritannien finns det därför fler engelska dialekter än i USA. Ändå är USA mycket större till ytan och det bor ungefär fem gånger så många människor där.

Ofta är det så att ju längre tid en folkgrupp har bott på samma ställe, desto fler olika dialekter finns det.

Det går inte att säga hur många svenska dialekter det finns. Man pratar ofta om till exempel skånska eller norrländska, som om varje landskap eller till och med landsdel hade en enda gemensam dialekt. Men inom Skåne och Norrland finns det stora variationer i hur man pratar och det finns många olika dialekter. I Malmö i Skåne pratar man till exempel malmöitiska, och i Umeå i Västerbotten umemål. Det är väldigt svårt att avgöra var en dialekt börjar och en annan slutar eftersom gränserna är flytande.

Hur stort område som har en och samma dialekt har människor också olika uppfattning om. Varje dialekttalare får faktiskt avgöra själv vad hon eller han talar och vad dialekten ska kallas.

Vad talar du för dialekt?

När folk talar märker man att dialekter är olika. I göteborgskan går man upp lite i slutet av en mening. I stockholmskan går man ner lite. Det finns olika sätt att uttala ett visst ljud på. I skånskan har man ett rullande r baktill i halsen. I många andra dialekter uttalas r långt fram i munnen.

Orden kan också få olika slut i olika dialekter. Ett exempel är att man i många dialekter säger äte och inte äta. Ord kan böjas på olika sätt. I några dialekter säger man böt i stället för bytte. Man har ibland dessutom olika ord för samma sak: pojke kan heta påg i skånskan, here i västgötskan och sork i gotländskan.

Svenskt standardspråk, standardsvenskan eller rikssvenskan, är svenska som är lätt för alla att förstå eftersom det saknar ord och uttal som bara finns i dialekterna. Man kan säga att standardspråk är svenska utan dialekt. Det liknar skriftspråket. Orden som används är de som finns med i ordlistorna.

I regionalt standardspråk kan man höra på uttalet och vissa speciella ord från vilken större region eller del av landet en person kommer. Det kan vara bakre r hos personer från Sydsverige, uttalet int istället för inte hos någon från Norrland eller Finland eller ord som gôtt och tetig hos en göteborgare.

Men i neutralt standardspråk är det omöjligt att höra varifrån talaren kommer. Forskarna brukar säga att det egentligen inte finns någon som talar helt neutralt standardspråk. Tänk efter – har du hört någon tala så neutralt att du inte ens kan ana från vilken del av landet personen kommer?

Alla språk som lever och används förändras med tiden. Nyheter kommer in i språket på olika sätt. En del nyheter uppkommer direkt hos talarna. Andra nyheter lånas in från andra språk eller dialekter som talarna har kontakt med. Vissa gamla uttal, ord eller former försvinner då, medan andra lever kvar. På så sätt blir språket en blandning av gammalt och nytt.

Dialekter finns för att blandningen av gammalt och nytt i språket skiljer sig åt från plats till plats. Olika nyheter har uppkommit i olika områden. Efterhand som tiden gått har det därför blivit större och större skillnader mellan dialekter runtom i landet.

Nyheter utifrån kanske inte har nått fram till en viss plats för att den är isolerad genom berg, hav eller skogar. Men även om det nya har nått fram är det inte säkert att det har börjat användas. Talare kan börja använda nyheter för att visa samhörighet med andra som talar likadant. Det kan till exempel vara människor som de har kommit i kontakt med genom handel. Men genom att inte börja använda nyheterna kan de också markera avstånd mot människor som de inte känner samhörighet med. Ofta sker allt det här ganska omedvetet.

På de äldsta runstenarna kan man se att det knappt fanns några skillnader på språket i olika delar av Norden. Men ganska snart började skillnader att uppstå. Först var det bara små dialektala skillnader men efterhand blev de större och språket i Norden delades upp i östnordiska och västnordiska.

Östnordiskan är grunden till dagens svenska och danska. På 800-talet hade de dialektala skillnaderna inom östnordiskan blivit så stora att språket i nuvarande Sverige räknas som ett eget språk: runsvenska.

Från år 1225 kallas språket i Sverige istället för fornsvenska. (Det är vi nu på vår tid som har hittat på det här namnet, på den tiden sa de bara svenska!) Årtalet är satt för att den äldsta kända handskriften på svenska skrevs då: den äldre Västgötalagen. Genom att jämföra språket i de gamla landskapslagarna från 1200-1300-talen kan vi hitta bevis på att det redan då fanns vissa dialektsskillnader inom svenskan.

Ett exempel på dialektsskillnader i fornsvenskan är ordet vika (som uttalades med kort i som i vicka) som betyder vecka. I Uppland var uttalet vicka men i Västergötland sa man veka.

Språket fortsatte sedan att utvecklas olika på olika håll. Vissa dialekter behöll de gamla orden från fornsvenskan medan andra bytte ut dem mot nya. De nya kunde till exempel komma från människor som talade danska, tyska eller norska. Det berodde på vilka man hade kontakt med, exempelvis för handel med olika varor.

Skillnaderna mellan olika svenska dialekter var som störst under 1800-talet och i början av 1900-talet. Sedan började något som kallas dialektutjämning som du kan läsa om i nästa fråga här nedanför.

Nej, dialekterna förändras med tiden. Ord som inte behövs längre försvinner. Istället uppstår nya ord för nya saker. Förr bodde många på landet och jobbade inom jordbruket. De hade särskilda ord för olika redskap eller sysslor. De hässjade hö eller kärnade smör. Nu messar vi kompisar, mikrar maten och självscannar i mataffären. Förr lekte de tjärpytsen och gjorde kalkugnsstopp (lekar som du kan läsa mer om här), nu kör vi gokart och spelar wii.

Dialekterna i Sverige har blivit mycket mer lika varandra nu än vad de var för hundra år sedan. Detta kallas för dialektutjämning. Den största anledningen till dialektutjämningen är att samhället har förändrats så mycket. För hundra år sedan bodde många på samma plats hela livet. De hade inte så mycket kontakt med omvärlden. Nu reser och flyttar vi mycket mer och längre bort. Vi träffar oftare människor som kommer från olika delar av landet.

När talare av olika dialekter möts försöker de anpassa sig. De byter ut ord och uttal som de märker att andra verkar ha svårt att förstå. På så sätt har skillnaderna mellan dialekterna försvunnit mer och mer.

Pratar du likadant som dina föräldrar?

Vi talar olika mycket dialekt i de olika nordiska länderna.

Svenskar talar mycket mer dialekt än danskar. I Danmark har dialektutjämningen (se föregående fråga) gått väldigt långt. Många danskar över hela Danmark pratar nuförtiden som de gör i Köpenhamn. Man säger att köpenhamnskan utgör standard för talspråket i Danmark.

Norrmän talar däremot mer dialekt än svenskar. Även i officiella sammanhang använder norrmän sin dialekt. Dialekter har högre status i Norge än i Sverige. En viktig anledning är att det i Norge finns två officiella skriftspråk: bokmål och nynorsk. Det gör att norrmännen är mer vana vid variation i både tal och skrift än vad vi är i Sverige.

Islänningar talar inte mycket dialekt alls. De har heller aldrig gjort det, till skillnad mot danskarna som talade mer dialekt förr i tiden. Island är en ganska isolerad ö ute i Atlanten med en liten befolkning. De har därför inte lånat in nya ord och uttal från sina grannar på samma sätt som vi gjort här i Skandinavien. En annan bidragande orsak är att islänningarna har en lång och stark skriftspråkstradition. Alla har kunnat läsa och läste ganska mycket även långt tillbaka i tiden. Det har hjälpt till att bevara språket och motverkat dialektala förändringar.

Färöarna har fler dialekter än Island, trots att de har en mindre befolkning. Hur kan det ha blivit så? Islänningarna har en lång skriftspråkstradition, men på Färöarna är det precis tvärtom! De fick inte ett skriftspråk förrän på slutet av 1800-talet. Ända fram tills dess utvecklades den talade färöiskan fritt utan ett skriftspråk att hålla sig till.

Du kan läsa om de svenska dialekterna i Finland i nästa fråga!

I Finland finns det personer med svenska som modersmål. De talar finlandssvenska. Det är inte svenska med finsk brytning! Svenska dialekter i Finland kallas för finlandssvenska dialekter. De flesta som talar finlandssvenska bor i regionerna Österbotten, Åland, Åboland och Nyland. Både finska och svenska är officiella språk i Finland.

De som talar svenska i Finland har inte haft så mycket kontakt med svenskar. Därför är de finlandssvenska dialekterna mer ålderdomliga än många dialekter i Sverige. Det innebär att de har kvar ord och uttal som fanns förr i tiden. Ett exempel är orden djup och djur. I många finlandssvenska dialekter uttalas de som de stavas, med både d och j. Så säger vi inte i Sverige längre, men man kan se på stavningen att vi också sa så en gång.

De svensktalande på landsbygden i Finland har levt ganska isolerat. De har inte haft mycket kontakt med finsktalande. Finlandssvenskan i städer som Helsingfors och Vasa har däremot påverkats en del av finskan. Där heter element (som värmer upp hus) batteri. Det är för att element heter patteri på finska. Lån av finska ord är allra vanligast bland unga i städerna. De säger till exempel ”det var kiva” istället för ”det var kul”.

Nej, den är snarare ett gruppspråk som utvecklats av ungdomar i invandrartäta storstadsförorter. Fittjaspråk, albysvenska och rosengårdska är andra exempel på sådana gruppspråk. De har uppstått i flerspråkiga områden i storstäder. Enspråkiga och tvåspråkiga ungdomar med olika etnisk bakgrund har tillsammans skapat och utvecklat språken.

Rinkebysvenska är ett kompisspråk. Ungdomarna använder det bara vid vissa tillfällen när de vill visa gemenskap och samhörighet med sina kompisar. Med andra personer pratar ungdomarna ”vanlig svenska” istället.

Eftersom rinkebysvenska bara används av en viss åldersgrupp vid speciella tillfällen kan man inte säga att det är en dialekt.

Läs mer

• Centrum för tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet: Är 'rinkebysvenska' en ny svensk dialekt? Länk till annan webbplats.

Varje människa har ett unikt sätt att uttrycka sig på. Det gäller både i tal, i skrift och med kroppsspråket. Språkvetare kallar det för personens idiolekt.

Idiolekten påverkas mycket av dialekten (eller dialekterna) som en person hör. Man påverkas mest som barn men även som vuxen. Det sociala sammanhanget påverkar också mycket. Det är till exempel vilken utbildning och vilka yrken ens föräldrar och andra personer i ens närhet har när man är barn, och utbildningen och yrket som man själv får. Även ålder och kön påverkar idiolekten.

Man kan säga att idiolekten skapas utifrån alla intryck och erfarenheter en person får. Den skapas utifrån vad varje person hör, ser och läser genom hela sitt liv, och den förändras med tiden.

Många fördomar är kopplade till dialekter. Några exempel är att stockholmare är snobbiga, göteborgare är roliga, norrlänningar är tysta och smålänningar är snåla. Det här är såklart inte sant, fördomar brukar inte stämma... Ändå påverkas vi av dem. Dialekten kan ge oss förutfattade meningar om nya personer vi träffar. Därför är det viktigt att vi blir medvetna om fördomarna och inte låta oss luras av dem!

Hur vi uppfattar en dialekt kan också ha med makt att göra. Stockholm förknippas med makt eftersom det är är Sveriges huvudstad. Därför tycker många i andra delar av Sverige inte om stockholmskan så mycket. Det känns lättare att tycka om dialekter som talas långt ifrån Stockholm, som värmländska eller gotländska.

Våra egna erfarenheter kan också påverka hur vi uppfattar olika dialekter. Om din bästa vän är skåning är det troligt att du gillar skånska även när någon annan pratar det. Då förknippar du skånskan med en person du verkligen gillar, och omedvetet tycker du genast om andra som talar samma dialekt.

Det finns inte så mycket forskning på svenskars attityder till olika svenska dialekter, och det var ett tag sedan det undersöktes. Därför vet vi inte riktigt hur det ser ut idag.

I två undersökningar från 70-talet (Bengt Loman 1973) och 90-talet (Jasmina Bolfek Radovani 2000) var resultaten i alla fall ganska lika varandra. Dialekterna i norra och västra Sverige var mer omtyckta än andra dialekter. Till exempel var göteborgska, värmländska, och dalmål mycket populära. Dessutom var gotländska mycket omtyckt i båda undersökningarna. Skånska och stockholmska var däremot mindre omtyckta.

Det fanns också attitydskillnader i olika delar av landet i undersökningarna. Norrländska var till exempel mindre populärt i Skåne än i resten av landet. På samma sätt var skånska mindre omtyckt i Norrland än i övriga Sverige. Forskare har också kommit fram till att vi brukar vara lite extra misstänksamma mot våra grannar. Dialekterna i områden som gränsar till vårt eget område tycker vi ofta inte om.

Tycker vi om vår egen dialekt då? Det kan vara lite blandat. På ett sätt tycker vi inte om den. Det känns finare att prata mindre dialekt och mer likt stockholmska (som har hög status trots att det inte är så populärt) eller standardspråket (utan dialekt). Men på ett annat sätt tycker vi om vår dialekt. Den visar att vi hör ihop med och tycker om vår familj och våra vänner, som pratar likadant som vi.

Dialekter hade länge låg status i samhället. Därför fick man inte tala dialekt i radio eller tv. Om någon talade dialekt i en äldre svensk film var det troligen för att visa att personen var obildad, dum eller okunnig. Det var meningen att tittarna skulle skratta åt den som talade dialekt. I radio, tv och på teatern var det bara standardsvenska som gällde. Först på 1970-talet när lokalradion kom började dialekter sakta att accepteras mer i media.

Idag har dialekterna högre status i vårt samhälle. Nu är det ganska vanligt med dialektala inslag i media. Det finns radio- och tv-program om dialekter, vi hör dialekt i reklam, filmer och musik. På Internet finns det också många sidor på dialekt eller om dialekter. Dessutom har många populära programledare och nyhetsuppläsare i radio och tv dialektalt uttal. Även den vanliga människan från olika delar av landet är med i dokusåpor och tävlingsprogram. På så sätt hör vi dialekter mycket mer i media nu än tidigare.

Dialekter har blivit mycket mer accepterade idag jämfört med förr i tiden. Tidigare var det väldigt viktigt för den som exempelvis ville göra karriär att arbeta bort sin dialekt. Att tala dialekt hade låg social status. Det var standardsvenska som gällde om man ville höja sin sociala status.

Under de senaste cirka 100 åren har dialekterna i Sverige genomgått något som kallas för dialektutjämning. Det innebär att de både har blivit mer lika varandra över större områden och mer lika standardsvenskan. Därför har det blivit mycket lättare att förstå andra dialekter än vad det var förr, när skillnaderna mellan olika dialekter kunde vara väldigt stora. Det gör att det är lättare att acceptera att någon talar dialekt. Vi förstår ju ändå precis vad de säger.

En annan anledning till att dialekter har blivit mer accepterade i media och fått högre status är att vår värld har blivit så globaliserad. Vi kan ta del av och resa över hela världen... Men då har det blivit ett ökat intresse igen för det lokala och regionala. Dialekten som ligger oss nära och som vi känner väl till ger oss trygghet i den stora världen.

Att dialekter hörs så mycket mer på radio och tv gör också i sig att de får högre status. Vi blir mer och mer vana vid olika dialekter. Ju fler dialekter vi hör, desto vanare blir vi och desto mindre reagerar vi på dem som något konstigt eller avvikande.

Kom ihåg att det faktiskt kan ge en person högre status att tala dialekt idag. Dialekten visar din personlighet, att du är unik. Dialekten blir ett sätt att få folk att komma ihåg dig. Den gör så att du sticker ut från mängden.