Smör

Grädden är den fetaste och dyrbaraste delen av mjölken och det bästa sättet att förädla den på är att kärna smör. Därför har grädden nästan uteslutande omvandlats till smör och kärnmjölk. Över hela landet har smörkärning i stort sett gått till på samma sätt och redskapen har varit de samma.

Smörkärning i Kinnarumma år 1928 (Uppsala, 3599).

Gräddsättning

Innan separatorn fanns, gräddsattes mjölken i tråg eller bunkar. Oftast var de av trä, men det fanns också bunkar av koppar eller keramik. I senare tid användes också bleckbunkar. Större gårdar hade särskilda rum eller skåp, där trågen ställdes in medan grädden flöt upp och lade sig på ytan. Nästa dag kunde grädden skiljas av och det kunde göras med olika metoder. Antingen kunde man skumma med en slev, vilket var vanligt om mjölken förvarades i en bunke, eller också hällde man av skummjölken och höll kvar grädden i tråget med hjälp av handloven, en visp eller en träspade.

Arkivnummer Uppsala 1763:1

Stötkärnan

Då grädden avskilts från mjölken samlades den i en kärna. Ofta tillsattes syrakultur, till exempel kärnmjölk från en tidigare kärning. Det gör smöret mer hållbart och det får också en bättre smak. När man tyckte mängden var tillräcklig fick grädden stå ett tag för att bli lite syrlig, innan den kärnades till smör. I ett självhushåll kunde det röra sig om en vecka ungefär. Hade man större gräddmängder kunde det räcka att syra grädden till nästa dag.

Stötkärnorna utvecklades under tidig medeltid och användes in på 1900-talet. De var laggade av trä, och man använde en stång, som i änden hade ett kors eller en platta med hål i – en törel. När man stöter den upp och ner i grädden delar sig grädden i smör och kärnmjölk. Det är ett tungt arbete som kan ta mellan tio och trettio minuter, beroende på temperatur och mängden grädde.

 

Te fortare du kernar, te förr får du smör
Te vidare du skrevar, te större blir din röv

Ramsa som enligt en arkivuppteckning, sades av någon som
kom in i rummet när kärning pågick (Uppsala, 3599)

Vevkärnor

Under sent 1800-tal kom vevkärnor av trä i allmänt bruk. Alla typer av träkärnor skulle vara rengjorda med enrislag och skurade med en tvaga av skäfte (skavfräken) eller granris. Först skulle de sköljas med hett vatten och sedan med kallt, för att inte smöret skulle fastna.

Vevkärna från 1800-talet. Foto: Per Sundell/Skansen (CC BY-SA)

Vevkärnorna i trä byttes ganska snart ut mot rostfria vevkärnor, eller också sändes mjölken till mejeri. Den som inte hade så mycket grädde att kärna, kunde vispa för hand eller skaka i en burk.

Det färdigkärnade smöret togs upp ur kärnan och lades i ett tråg eller en stor skål. Här tvättades smöret i flera vattenbad och bearbetades för att få ur kärnmjölken. Om inte all kärnmjölk har tvättats ur, riskerar smöret att härskna fortare. För att det skulle klara lagring saltades det kraftigt. Kärnmjölken var en omtyckt dryck, men användes också i matlagning, osttillverkning och som djurfoder.

Pengar och status

Smör var inte något som alla kunde kosta på sig att konsumera till vardags. Det var framför allt en vara man sålde, eller betalade skatt med, vilket finns belagt sedan tidig medeltid. Under lång tid var smör en stor svensk exportvara, och det var en viktig inkomstkälla för många bondehushåll – framför allt i de trakter där man höll mycket boskap och varifrån det gick att transportera varor till de större marknaderna.

Smörstolar och smörkyrkor

Foto: Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

I tillräckligt välbärgade hushåll kunde smörets och hemmets status markeras genom att man vid högtider och festligheter ställde fram smör på bordet enbart för att beskåda, ofta på en svarvad sk smörstol eller smörfot. För att göra smöret extra dekorativt skulpterade man det i mönster, eller pressade det i slöjdade formar, till exempel föreställande djur eller blommor. I institutets arkiv finns en hel serie teckningar av hur smörformar, även kallade smörkyrkor eller smörhus, från Hede socken i Härjedalen kunde se ut (Uppsala, 1482:1). Smörkyrkorna var vanligast i västra och norra Sverige och förekommer också i Norge.

Nedan har vi samlat några av dem i ett bildspel. På webbplatsen Digitalt museum hittar du flera bilder på olika sorters smörformarlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster från bland andra Nordiska museet. 

 

Tumgås och bakverk

När man trots allt åt smöret var det ofta som en klick till brödet, eller i gröten. En klick smör kunde tryckas ut på brödet med tummen och kallades då tumgås. Barnen kunde få smaka på de små klimpar som flöt upp till ytan vid kärningen, och såg ut som små gäss av smör – smörgåsar.

Man passade ofta på att hälla undan en del av den sura/syrade grädden och använda den i våfflor eller något bakverk. Den kunde också ätas med bröd eller annat tillbehör.

Att göra smör av grädden var länge det enda sättet att konservera överskottet av fettet från mjölkproduktionen. Först under sent 1800-tal då nya tekniker för kylning utvecklats kunde också obehandlad grädde bli en vara på marknaden.

"Dona smör" (Uppsala, 2174)

Gräddsättning på mejeri

Mot slutet av 1800-talet gav maskiner som separatorer, pastörer och mer effektiva smörkärnor den professionella mejerinäringen en ordentlig skjuts. Detta ledde till att alltmer av smörtillverkningen flyttades till mejerier. Du kan läsa mer om mejerinäringens historia i artikeln Mejerier genom tiderna.

Folktro kring smör

Det var förstås viktigt att lyckas med smöret. Begreppet smörlycka avsåg just det, att den som kärnade hade tur och fick ett bra smör. Om det var som förgjort att lyckas med smöret, kunde det bero på att kärnan var förgjord. För att bota kärnan kunde man lägga ett mynt i den eller ett ormskinn under den, i värsta fall skjuta ett skott igenom den. Det kunde också vara så, att man fått besök medan man kärnade och att den besökande sedan gått ut med smörlyckan. Då gällde det att få tillbaka den med olika metoder.

En utbredd tro var den på mjölkharen, som också kunde kallas baran, bjäran, puken eller pukharen. Mjölkharen finns till exempel belagd i medeltida kyrkomålningar runtom i landet (bilderna nedan kommer från de uppländska kyrkorna Söderby-Karl och Dannemora). Mjölklyckan kunde uppnås genom förbund med onda makter. Med djävulens hjälp skickade kvinnan ut sin mjölkhare, som diade grannens kor och kom tillbaka och spydde upp mjölken i ett gräddsättningskärl. Så småningom kunde kvinnan fylla kärnan med grädde och kärna mer smör än sina grannar. Även i våra uppteckningar finns berättelser om mjölkharen.

Foto: Olle Norling/Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND)

Foto: Bengt Backlund/Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND)

Fakta om smör

Smör består av kärnad grädde och ibland salt. Det har fast form i rumstemperatur men smälter vid ungefär 35 grader.

En person i Sverige äter i genomsnitt drygt två kilo smör per år.

Smöriga talesätt

Att smöret varit ett betydelsefullt livsmedel märks inte minst i gamla uttryck och talesätt:

  • smöra för någon (fjäska)
  • gå åt som smör i solsken (ha strykande åtgång)
  • se ut som man sålt smöret och tappat pengarna (se olycklig ut)
  • inte för allt smör i Småland (inte för hur mycket pengar som helst)
  • komma upp sig i smöret (ha framgång)

Lästips

Grafström, Margareta (1979). Träsniderier i Ångermanland. Smörmått och smörkrus samlade i ord och bild. Härnösand: Bokförlaget Ångermannia.

Söderlind-Myrdal, I (1977). Att kärna smör, Fataburen 1977, Nordiska museets och Skansens årsbok. Stockholm: Nordiska museet.

Jordbruksverket: Marknadsöversikt - mjölk och mejeriprodukterPDF (pdf, 1.3 MB)


Röster från arkivet

Bohuslän

Smör var det alltid till brödet. Det var inte lönt att komma med något annat till tjänstefolket i den tiden. Först skulle mjölken separeras, den slogs då i separationsskålen och så drogs vevor runt tills separatorn fått den rätta hastigheten då kranen öppnades. Grädden rann då genom en ”tut” ned i en kruka och skummjölken genom en annan ”tut” ned i en spann, medan man drog med samma jämna fart. När man fått 7-8 lit. tjock sur grädde slogs den i en stor kärna och så var det att dra runt kärnan med en vev tills det var smör. Inuti kärnan var en stång i mitten och i den sattes en räfflad vinge fast och så ett lock över. När det blivit smör togs det upp och tvättades rent från kärnmjölk och lades i en ”smörältningsapparat” av räfflat trä för att ältas och saltas. Nästa dag togs det åter upp för att ältas ännu en gång, sedan var det färdigt för paketering och så säljas.

Berättat av: Kvinna född 1892
Plats: Bro, Bohuslän
Upptecknat: 1959 (Göteborg, IFGH6002:18-22)

Dalarna

Smörbyttorna voro av mycket olika storlek. Smöret förvarades i fäboden i mjölkboden och hemma i källaren. Från fäbodarna och hem till gården transporterades det endast i mån av behov.

Man brukade aldrig sira ut smöret på något sätt, men vid högtidliga tillfällen stjälpte man ur en hel bytta och satte upp det efter byttan formade smöret på en sk smörfot av trä. Man brukade ej sätta julljus i smöret. Det på smörfoten uppsatta smöret fick ej röras utan skulle stå orört under måltiden.

Det smör, som man behövde på färder, förvarades i en ask av trä, vilken storlek varierade efter behovet.

Smör exporterades i stor utsträckning nedåt landet. Man gjorde under hösten handelsresor, varunder man försålde smide och smör eller bytte till sig säd därför. I Falun voro jämtlänningarna svåra konkurrenter i fråga om smörhandel.

Berättat av: Karin Halvarsson (född 1853), Knuts Karin Hansson (född 1854), Knuts Martina Jakobsson (född 1852)
Plats: Lima, Dalarna
Upptecknat: 1929 av Niss Hjalmar Matsson (Uppsala, nr 2213)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.3 MB)

Fler röster från Dalarna

Nysilad mjölk förvarades i träskålar på en hylla hängande över matbordet. I fäbodarna förvarades den i härbret, smör, ost och messmör förvarades även i härbret. Vid mjölkning användes en laggad stäva av trä med en hög stav som handtag. Vid silningen användes siltapp, den tillverkades av det långa håret på kosvansen av därtill vana gummor, den rengjordes med kokhett vatten. Kärl i vilka mjölken silades var dels särskilda träskålar, sileskålar, dels laggade, låga runda bunkar rymmande 1 – 1 ½ kanna. I fäbodarna användes dessa bunkar mäst.

 

Till skumning av mjölk, renna, användes blotta handen, den rendes i ett träämbar. Grädden hälldes genast i holken.---Den kvar blivna gräddranden ströks av med ett finger och hälldes i holken, det var också brukligt att barnen (krippä) fick slicka av den, flötskåli.

 

Beredning av smör

Då getter funnos blandades grädden samman. Holken var gjord av stavved i olika storlekar, i nedersta delen vid bottnen fanns hål. Kärnstaven var försedd med ett kors med fyra vingar en del med genomborrade hål. Vid kärnandet stod man vid spisen. Då kärningen misslyckades brukade man lägga i en silfverslant, eller vigselringen i holken eller också tog man kvasten och slog (strykade) holken. Före kärnandet uppvärmdes grädden med att holken ställdes i spisen (askravi) en stund.

 

Smöret sköljdes i kallt vatten i tre omgångar och knådades med blotta händerna, saltades samtidigt, en näve salt för var mark smör.

 

Det färdiga smöret kallades smjörkapp packades i en lackbytta av trä och förvarades i källaren. Från långfäbodarna klövjades smör och andra produkter hem till bygden. Till matsäck lades smör i ett trääske. Smör som icke behövdes för hushållet såldes på marknader i grannsocknarna.

Berättat av: Sara Karin Andersdotter (född 1848)
Plats: Våmhus, Dalarna
Upptecknat: 1927 av Hed Olof Andersson (Uppsala, nr 1347)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.2 MB)

 

Kärngrädde togs alltid av vid varje smörkärning, så att familjens medlemmar fingo var sin portion, ungefär så mycket som nu rymmes på ett kaffefat. Man åt bröd eller mysudeg till. Någon maträtt tillreddes ej av detta slags grädde ej heller av annan, ty ”man måste vara rädd om flätär”.

 

Gräddbildningen

Den nysilade mjölken förvarades ej i skåp utan på hyllor i stugan, mjölkhyllor. I fäbodarna fanns en särskild mjölkstuga med bänkar och hyllor, på vilka mjölkskålarna förvarades. Denna mjölkstuga bestod av ett enda rum, ibland fristående, ibland genom en svalgång förenad med eldhuset. För luftväxlingens skull fanns hål i väggen, vindögon. Mjölkskålarna lades efter diskningen i svalen eller utanför mjölkstugan på bänkar eller stenar.

 

Smör, ost och messmör förvarades också i mjölkstugan, tills ägaren hämtade sitt. Ostarna lades på en särskild hylla. Uppsilningen av mjölken skedde genom en siltapp. Denna var förfärdigad av kosvanshår. Detta kardades och spanns till spåne, som virkades (nålbands) ihop till en flat och rund lapp, siltapp, av något mindre omfång än en tallrik. Vid silning veckades den ihop i kanterna, så att en fördjupning uppstod i mitten. Man höll den med vänstra handen och hällde mjölk i den med den högra.

 

Beredningen av smör

Utom av komjölk bereddes smör av get- och fårmjölk. Endast ko- och getsmör åts. Fårsmöret användes som fettämne vid beredning av skosmörja. Även såpa har kokats av lut och fårsmör eller fårgrädde, dock icke i någon större omfattning.

 

Holken var laggad. Urholkade trädstammar har icke förkommit. Holkarna voro av olika storlek, stora för kogrädde och små för getgrädde. De stora rymde intill 6 kannor (ca 20 liter) de små mindre än 1 kanna. Dessa togos med på myrslåttern, där man ofta kärnade getgrädden. Getter togs nämligen med på dessa arbeten.--- Under det att man kärnade, stod man var som helst på golvet i stugan, och i fäbodarna intill mjölkstugan eller inne i mjölkstugan, om det var mycket varmt ute.

Berättat av: Anders Staffansson (född 1838), Trapp Katarina Larsdotter (född 1848), Göran Keste Andersson (född 1844), Lok Anna Olsdotter (född 1859)
Plats: Älvdalen, Dalarna
Upptecknat: 1926 av Johannes Back (Uppsala, 1188:1a)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 21.7 MB)

 

Om kärningen misslyckades, var gräddens temperatur icke lämplig. För att få riktig och lämplig temperatur på grädden, ställdes därför holken med grädden före kärningen i hett vatten. Blev grädden för kall, så att kärningen misslyckades, brukade man värma upp den genom att lägga glödande kol i kärnan. Man brukade också för att lyckas riktigt bra med kärningen, lägga en silverslant i holken. Detta ansågs i äldre tid som ett nästan osvikligt medel mot kärningens misslyckande.

 

Inga smörformar användes, möjligen kunde man någon gång krusa smöret något litet med en sked. Det smör som man hade med sig på färder till skogen, på slåtter o dyl förvarades i små träaskar av olika storlekar och form.

 

Ingen smörexport förekom, man hade sällan mera smör än man själv behövde. Men hände det ibland att man hade smör mer än till eget behov, brukade man alltid få sälja eller byta bort det mot något annat till någon i byn. Foder brukade man på detta sätt byta åt sig.

Berättat av: Lund Majt Larsdotter och Gut Karin Larsson
Plats: Bonäs, Mora, Dalarna
Upptecknat: 1927 av Karl Gut (Uppsala, 1511:1)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 17.1 MB)

 

Den nysilade mjölken förvarades i tråg, skålar eller bunkar i köket hemma vid gården. I fäbodarna hade man inga bunkar. Där förvarades mjölken i tråg, som stodo på två vågräta stänger, stättör, i den med stugan sammanbyggda kammaren. På denna funnos hål på väggarna för att luften skulle hållas frisk. Hemma vid gården hade man mjölken i mjölkstekän, trågen stodo direkt på pinnarna, men hade man skålar eller bunkar lades en bräda först på pinnarna, och på denna ställdes kärlen.

Berättat av: Mård Per Andersson och Kerstin Gottfrid
Plats: Mockfjärd, Dalarna
Upptecknat: 1928 av Hjalmar Hedman (Uppsala, 1687)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 10.4 MB)

 

Beredning av smör

”Smör” eller ”gås” tillverkades veterligen aldrig annat än av komjölksgrädde. Kärnan bestod av holken, ”otjän” och staven, ”mållo”. Holken var en trång hög laggad cylinder av ungefär samma storlek. Stavens nedre del var ett kors av trä, ”kåsse”. Under tjärnandet satt man med otjän mellan knäna och förde mållo i lagom takt för att få rätta bullerljudet. ”Ljodär i otjän”. Man undvek sorgfälligt att ställa kärnan över skarven mellan golvtiljorna och om det var svårt att ”få smör”, lades en silverslant eller, i brist på sådan, en synål i kärnan. Innan grädden hälldes i kärnan hölls denna en stund upp och nedvänd över glöden.---

Under kärnandet, medan grädden var som tjockast, tog man en sked av grädden och lade på ett stycke tunnbröd samt gav åt barn i första hand, men även åt vuxna. Rätten kallas ”flötgås”--- Smör har fordom också kallats ”gås”, vilket numer är ett föråldrat uttryck och ersatts med ”smör”.

 

Kärnmjölken slogs efter kärnandet i ett tråg och begagnades till grötsovel (att äta till gröten) eller till beredning av ost.--- Smöret lades i ett tråg, sköljdes med friskt vatten, varefter man knådade med en slev. (Fordom torde blotta händerna ha använts). Efter saltningen som skedde samtidigt, fingo vanligen närvarande familjemedlemmar och grannar en smakbit av smöret lagt på en bit tunnbröd, ”gåstupp”.

 

Det färdigbehandlade smöret lades i en smörbytta och förvarades i källaren. Smörbyttan var ett laggkärl med lock rymmande en eller två kannor (en kanna=2,62 l).

 

Det i långfäbodarna tillverkade smöret bars eller klövjades därifrån när man i augusti flyttade hem med kreaturen.

Berättat av: Håll Nils Mattsson
Plats: Dalarna, Sollerön
Upptecknat: 1928 av Håll Nils Mattsson (Uppsala, 1826:1)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.1 MB)

 

För att kärningen skulle lyckas, kastade men ner 3 saltkorn i grädden. Före kärnandet sattes kärnan på ett varmt ställe, tills den fick lagom temperatur, tex på spishällen.

Berättat av: Brita Andersson (omkring 65 år)
Plats: Bingsjö, Dalarna
Upptecknat: 1930 av Gerda Modin (Uppsala, 2970:1)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 12.8 MB)

Dalsland

När mjölken stått så att den var väl sur och gräddan flutit upp skummades gräddan av. Detta gjordes av de sura tätmjölksfaten med en sked. Gräddan låg på dessa som en tjock fäll och det gick så bra att dela den från mjölken i synnerhet om man när man silade den hällde några droppar kallt vatten i varje fat. Grädden östes för det mesta direkt i kärnan och mjölken hälldes i mjölkspannen. Trågen och faten som mjölken stått i diskades nu väl och ”bakades” antingen så att man öste kokande vatten i dem och lät det stå tills det svalnat, eller restes de mot en brasa i spiseln som bakade dem med elden så att mjölkfettet rann utefter kanterna. När man var riktigt noga med mjölkkärlen kokade man ”enelag”, man bröt färska eneriskvistar som man kokade en stund i vatten och sedan östes detta i kärnor, mjölkkärl och bunkar. Där det fick stå och kallna och sedan skurades de med sand både utan och innan. En sådan rengöring företogs en gång i veckan.

För att det skulle bli gott smör måste grädden vara lagom varm och lagom sur. Blev den för gammal jäste den och smöret blev surt och dåligt. Under vintern ville den gärna bli för kall. Detta märktes snart när man börjat kärna, för då växte grädden upp och fyllde kärnan och man fick inget ”kärneljud” i den. Då fick man försöka få den varmare. Det enklaste sättet var att slå litet kokande vatten i kärnan, men så blev ju mjölken magrare och kärnmjölk ansågs god och hälsosam, därför värmdes den genom att elda stenar och lägga i kärnan eller om det var en långkärna (ståndkärna) ställa den i en gryta med kokande vatten i.

På sommaren ville grädden gärna bli för varm. Det var svårare än att den var för kall, för man hade inget att avkyla den med annat än vatten och det gick så sakta. Det kunde hända att man blev tvungen slå grädden ur kärnan i en bleckflaska och sänka ner den i en brunn eller källa över natten.

Om grädden (den har förr kallats ”flöt”) var lagom varm och kärningen sköttes bra skar sig grädden snart. Man sade då att den ”gröpt sej”. När man hållit på ännu en stund blev kornen större och kallades ”sank”. Då skulle man ”sanka”. Man rörde då sakta på kärnan så att sanket samlades till större klimpar. Dessa togos med en träsked eller träslev upp ur mjölken och lägges i ett träfat eller tråg och översköljes en eller två gånger med rent kallt vatten under tiden arbetas ”ältas” det med träskeden. Sedan saltas smöret med fint malet koksalt som ältas väl in och så packades det i smörbyttan. En sådan smörbytta kallades smörlaga. Familjen skulle smaka på det nykärnade smöret ”ha kärngås” innan det packades i byttan. Smörbyttorna voro laggade av granstavar. Till storleken voro de mycket olika. Det fanns pundbyttor, halvpundsbyttor, femmarkersbyttor och ändå mindre. Pundsbyttorna rymde 20 skålpund eller marker, omk 8,5 kilo.

Smörbyttorna sattes i källaren där där de fingo stå till hösten då de fördes till sta´n för att säljas. Härifrån sändes det mesta till Fredrikshald. På höstarne gick det handlande som köpte upp sommarsmöret och sedan foro och sålde det.

Berättat av: Maria Aronsson (född 1865)
Plats: Råggärd, Dalsland
Upptecknat: 1945 (Uppsala, 17358)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 8.7 MB)

Gotland

Det var ganska vanligt här i socknen vid sekelskiftet att man tog upp is om vintrarna för att ha till mjölkens och smörets behandling om somrarna. Min syster säger at man ställde cylindrarna med nysilad mjölk i isvatten för att grädden fortare och bättre skulle skilja sig från mjölken.

Vid högtidliga tillfällen såsom bröllop, begravningar och andra festligheter var det nog vanligt att smöret formades till figurer.

Berättat av: Hugo Pettersson (född 1886)
Plats: Atlingbo, Gotland
Upptecknat: 1948 (Uppsala, 19222)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.8 MB)

Gästrikland

Smör bereddes av gräddan från komjölken. Dock berättas att det en och annan gång förekommit att smör tillverkats av getmjölksgrädda. Men det var ovanligt ty, dels blev detta smör bittrare och dels var det svårt att få grädden att skilja sig.

Vid högtidliga tillfällen formades smöret som en sockertopp som sedan krusades med ett smörkrus eller smörsporre.

Berättat av: Per Persson (född 1859), Lisa Olsson (född 1854), Maria Olsson (född 1859), Karin Lindström (född 1863)
Plats: Valbo, Gästrikland
Upptecknat: 1939 av Vivi Wendin (Uppsala, 13427)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 11.5 MB)

Hälsingland

Smöruppläggningar

Smör till alla måltider användes inte förr i tiden. Man torde kunna säga att detta varit fallet i de flesta hem på landet.

Fick man i gamla tider smör någon gång på dagen var det mest vid frukosten, då blev man ofta tilldelad både bröd och smör. Var det barn i familjen voro de ofta avundsjuka på varandra om någon möjligen hade fått mer. Barnen fingo inte ta smöret själva utan att någon äldre bredde alltid smörgåsarna. Det gjorde mor tills vi voro 15 år, säger en talesman. Till gröt eller välling användes sällan smör, det var oftast välling till idag och gröt med mjölk till kvällen. När man blev tilldelad smöret togs det ofta direkt ur träbyttan, sedan sattes den undan – man fick en bit var, sedan fick man hushålla med biten. På en del ställen fick man även bara en bit bröd. Åt man potatisgröt eller lillgröt (gröt kokt på kornmjöl och mjölk) kunde man gräva ett hål mitt i fatet och lägga ner en smörklick, nu doppade alla som åto, ner skeden, i vilken de först tagit gröt. Man hade ibland potatisgröt till middag, det var då som man lade ner smördoppa.

Endast vid större helger samt vid bröllop och andra större familjehögtider, skulle smöret stå på bordet hela helgen, man lade då smöret i en sk ”smörstol”. När det var sådana kalas där man skulle ha ”förning”, eller som det hette vid bröllop, ”bröllopskost” med, tog man smöret jämte ostkaka, grynkaka, ost och bröd med, när man gick till gästabudsgården.

Berättat av: Signe Widholm (född 1892)
Plats: Bergsjö, Hälsingland
Upptecknat: 1930–60 (Uppsala 25517 s 101)
Se hela uppteckningen:

Fler röster från Hälsingland

För att hava lycka med kärningen lades ett ormskinn under kärnan eller ock kastades en tjugofemöring ned i grädden.

Berättat av: Vallstintorna Karin Olsdotter och ”Stav-Brita” (Brita Hansson)
Plats: Bjuråker, Hälsingland
Upptecknat: 1927 av Valfrid Backman (Uppsala, 1487:1)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 7.7 MB)

Lappland

Smörtillverkningen tillgick så att man slog mjölken i en träkagge med stort hål i mitten (för att få ut smöret måste naturligtvis hålet vara stort).

Denna kagge fick en sedan vagga fram och tillbaks till dess att smör erhölls. Detta smör togs sedan upp, sköljdes med vatten och saltades. Smör brukade också tillverkas i renmagar. Man slog mjölken i en renmage, tillknöt denna samt hängde upp den i ett ganska långt snöre. Denna renmage skakades fram och tillbaks till dess att smör erhölls.

Berättat av: Tomas Klementsson
Plats: Vilhelmina, Lappland
Upptecknat: 1948 (Uppsala, 19233)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 7.4 MB)

Fler röster från Lappland

Ibland hade man så stor kärna att man måste kliva upp på vedbänken för att kunna kärna. Dylika kärnor sköttes av två personer. Töreln var då försedd med en tvärslå upptill.

Berättat av: Evelina Persson (född 1849)
Plats: Stensele, Lappland
Upptecknat: 1929 av Margit Neuman (Uppsala, nr 2416:6)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.1 MB)

 

Kärngrädde var en delikatess. När husmor kärnat grädden en stund, östes av denna upp på tallrikar eller små skålar. Att få en tallrik kärngrädde var lika fint som när vi i våra dagar bjuder på tårta eller glass. Men kärngrädde användes inte vid sk kalas, ty denna rätt kunde ju inte förvaras.

Berättat av: Göta Vikberg (född 1900)
Plats: Arjeplog, Lappland
Upptecknat: 1968 (Uppsala, 26957)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 5.1 MB)

Norrbotten

I slutet av veckan, vanligen på lördagen, kärnades smör av den under den gångna veckan hopsamlade grädden. I större hus med rikligare tillgång av grädde kärnades två gånger i veckan. Grädden fick bli högst en vecka gammal och förvaras på svalt ställe.

Kärningen är ett arbete, som räknas till kvinnosysslorna. I synnerhet gäller detta beredningen av smöret efter själva kärningen. Där så förhållandena tillåter kan nog en karl utföra själva kärningen, enär det är tungt att draga staven upp och ned i kärnan. På grund av kärnans höjd, vanl 1 meter, är det bäst att utföra kärningen stående, att sitta är ej fördelaktigt.

Misslyckad kärning kan bero på att antingen gräddan är sur och icke blivit försett med filtäte eller också därför att grädden kommer från avsinade kor.

Vid kall väderlek eller om kärnan var kall, bör kärnan ställas i en gryta med varmt vatten.

Arbetet med kärningen bör räcka minst en timme, om det skall bli bra. Blir det smör inom kortare tid kallas det ”varmkärnat” och sådant smör blir ej så fast som vanligt smör.

När kärningen var färdig togs smöret upp ur kärnan och lades i gräddbyttan, där det bearbetades med en liten slev, så att kärnmjölken gick ur. Före saltningen sköljdes två gånger och efter saltningen en gång. Detta arbete kallades att ”göra upp smöret”. Sköljningen av smöret skedde med friskt vatten. Saltet krossades i ett särskilt litet tråg, kallat salt-tråg. Som smakbit till barnen gavs en ”kärnsmörgås”, bestående av en bit bröd med påstruket smör.---

Den vid kärningen erhållna ”kärnmjölken”, nyttjas mest för framställning av ”blanda”, men den användes även i några fall då den är färsk, som ”grötväta”.

Berättat av: Algot Lundberg (född 1888)
Plats: Nederluleå, Norrbotten
Upptecknat: 1928 (Uppsala, nr 1981)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 26.1 MB)

Fler röster från Norrbotten

Av det nykärnade smöret brukade husmodern göra ”kärngåsar”, runda smörkulor, stora som ett ägg och två åt var person och dessa lades upp på locket till kärnan i två ringar, en inre och en yttre. Den ena skulle vara till potatisen och fisken på lördagenskvällen, den andra till blötan på söndagsmorgonen.

Plats: Edefors, Norrbotten
Upptecknat: 1927 av Gerd Enequist (Uppsala, nr 1500:1)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 15.9 MB)

Skåne

När smöret lades på tallrik, lades de i formen av en stack, slät och fin, så togs med en sked eller kniv, å gjordes utsirningar, men ett kors i toppen var nånting som alltid var, det togs med kniven eller skeden, å gjordes ett kors. Det skulle vara kors i det som di sålde också, så ingenting blev förgjort.

Smör kunde också packas i stenkrus å gömmas tills smöret blev dyrare, men då fick de stå på svalt ställe, för annars blev det härsket.

Berättat av: Annette Sonesson (född 1881)
Plats: Ö Äspinge, Frosta härad, Skåne
Upptecknat: 1932 (Lund, 1579)

Småland

Rosentiden var den värsta tid, man kunde kärna smör på. Av vissa naturliga skäl tog det mycket längre tid, antagligen beroende på att korna fingo i sig någon olämplig ört under betandet i hagen, en ört som just i rosentiden hade sin utveckling men som ingen kände till och inte visste någon bot för. Det lär ha hänt förr i tiden, att kärningar helt kunnat misslyckats och då skyllde man på trolleri av något slag, tex att någon klok gubbe eller gumma varit framme och läst besvärjelser över smörkärnan i ont uppsåt eller också kunde det bero på något skogsrå, tex skogstippa, eller något annat väsen, såsom näcken eller skogsrået. För att mota sådana väsen måste man sätta vigt stål i någon av kärnans laggar, en knivspets, en syludd eller något annat av stål för att man skulle vara säker på att få sitt smör.

Kärnmjölken dracks till måltiderna av husfolket och den ansågs genom sin syrlighet vara en läskande hälsodryck. Gärna sågo drängar och pigor, att smöret var dåligt frånsilat, ty då fingo de i sig det smör som de sällan fingo på brödet.

Berättat av: Gunnar Skogsmark (född 1904)
Plats: Misterhult, Småland
Upptecknat: 1972 (Uppsala, 28488)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 28.8 MB)

Fler röster från Småland

Av sur grädde, litet socker och mjöl, bakades sura gräddbakelser. Av samma deg bakades flötbulle. De lades ned i en järngryta med upphettat flott, tills de blevo ljust bruna.

 

Gräddbakelser och flottbullar togs med som förning till kalas, samt till barnsängskvinnor då man besökte dem.

Berättat av: Annie Andersson
Plats: Dalhem, Småland
Upptecknat: 1929 (Uppsala, 24205)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 7.6 MB)

 

Krusat smör. Wid större kalas såsom julkalas, husförhör, bröllop å begravningar så skulle även smöret på bordet vara lite fint och grant, det gjordes på många olika sätt, alltid med en krussked eller krusslev, det var ett verktyg som var avsett endast för smöret, i kanten på skeden var skurna uddar, som gjorde ränder då den användes. Med denna sked skar dom små tunna skivor av smöret och vek dem, liknande grankottar. En annan modell var att lägga skivorna i form av ett löv, ett annat att göra små klotformiga kulor, och stapla upp dem i pyramidform, varje kula lagom till en smörgås, och den kunde ej delas, dessa togs med gaffel.

 

Ofta lades smörältan fram hel på fatet men bara då utkrusad med blotta skeden eller sleven i olika former och ränder. På sommaren måste smöret förvaras på kallt å kyligt ställe såsom i källaren eller hänga det i brunnen.

Berättat av: KJ Nilsson (född 1869)
Plats: Karlstorp, Småland
Upptecknat: 1948 (Uppsala, 19721)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 15 MB)

 

Det var för omkr 50 år sen hos en bonde i Odensjö by nära Hallandsgränsen, de omöjligen kunde få smör, då de kärnade. De vände sig då till en klok gumma, Anna i Göbbryd, med förfrågan, om hur de skulle göra. Hon sade, att de skulle köpa droppar i Halmstad.

 

”Det är en människa som tagit smöret ifrån er. Det skall ni få igen av henne lika mycket, som hon tagit ifrån er. Vem det är, som tagit det, säger jag ej, men med tiden skall ni nog få veta det. Hon har för ej länge sedan varit hos er och fick då en smörgås, och då tog hon smöret ifrån er. Nu skall ni först elda bakugnen eldröd och slänger ni in den grädden ni ej fått smör av i bakugnen, och skyndar er att stänga till ugnsluckan. Då kommer det att bli ett väldigt dån, och då löses förtrollningen. Vid nästa kärning slår ni dropparna i grädden och sen skall ni få rikligt med smör.”

 

De följde klok-Annas råd, och när grädden slogs i ugnen blev det ett dån, så att ingen kunde vara i huset. Efter en tid kom svärmodern till bondgården och jämrade sig över, att hon ej kunde få något smör. När bonden fått igen sitt smör i rik måtto, så började också svärmodern få smör.

Berättat av: Anna Greta Magnusson
Plats: Dragaberg, Angelstad, Småland
Upptecknat: 1908 av Selma Rothén (Uppsala, 29403:15)

Uppland

Om kärningen ej lyckades, kunde detta bero på att någon ”trollat bort” korna. För att hindra mjölkköpare att trolla bort korna, strök man omkring i den köpandes mjölkkärl med en tänd svavelsticka, eller också kastade man några saltkorn i mjölken. Den köpande fick ej inne i ladugården säga till om att han ville köpa mjölk.

Berättat av: John Westin (född 1895)
Plats: Möja, Uppland
Upptecknat: 1927 (Uppsala, 1308:1)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.4 MB)

Fler röster från Uppland

För smörets utsirande och uppläggning vid högtidliga tillfällen användes en smörspade av trä, ofta var den räfflad. Smöret sattes i allmänhet upp pyramidformigt och pryddes med lingonris.

Berättat av: Simon Eriksson (född 1889)
Plats: Östervåla, Uppland
Upptecknat: 1929 (Uppsala, 2090)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 46.8 MB)

Värmland

Smör beredes även någon gång av grädde från getmjölk; detta getsmör blir emellertid ej så bra, liknar ljustalg.

Vispning av grädde till smör har förekommit och förekommer fortfarande, då man har för litet grädde för att använda kärna. Man vispar i regel medsols med högra handen, då det i längden är tröttsamt och även krångligt att vispa åt motsatt håll – fast nog bleve det smör även i detta fall. Numera har björkvispen ersatts med en stålvisp, liksom den gamla träkärnan har utbytts mot en roterande plåtkärna, försedd med vev.

Berättat av: Karl L-son Bergkvist (född 1899)
Plats: Dalby, Värmland
Upptecknat: 1948 (Uppsala, 19789)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 10.6 MB)

Fler röster från Värmland

Man kunde kärna smör genom att vispa grädden och då gällde det att man som regel vispade åt samma håll hela tiden. Dessutom kunde man ha stora glasflaskor, i vilka man skakade grädden tills det blev smör.

 

Vid ältningen av smöret begagnade man en smörslev eller smösi. Dessa voro gjorda av tanner. Tanner var av den förhårdnade delen av gran och tall. Denna förhårdning uppstod vanligen då träden skadats av eld vid svedjning.

Berättat av: Carl Axel Arvidsson
Plats: Brunskog, Värmland
Upptecknat: 1939 (Uppsala, 12837)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.9 MB)

 

När upptecknaren i slutet av 1890-talet, jämte äldre syster, sändes till granngården att hämta mjölk ställdes mjölkkärlet, sedan det påfyllts, i den öppna spisen, varvid matmodern, som lämnade ut mjölken korsade över kärlet med ett kol.

 

Hörde av min mor, att samma matmoder också släppte tre nypor salt i utlämnad mjölk. I samma gård, Halla i Berga hemma, ägde folket en pukhare. Uppgiften har senare bekräftats under föregående år, med tillägg att pukharen ”hängde på väggen”.

 

Benämningen ”puksmör” förekommer, alltså smör från gård där man hade en puke.Uppgift har lämnats om, att även en ”spertus” drog mjölk och smör till huset.

Berättat av: Linus Brodin (född 1889)
Plats: V Emtervik, Värmland
Upptecknat: 1947 av Linus Brodin (Uppsala, 19112)

 

Trollsmör. Man berättade förr om personer som ansågs kunna göra trollsmör. AJ berättar om en gumma som levde i hennes barndom, som hade det ryktet om sig. Gumman hade bara två kor, men bar så mycket smör till handlaren, att han blev misstänksam och prövade med en kniv. Då rann blodet efter kniven; då visste han, att det var trollsmör.

 

AO berättar efter sin far om några som misslyckats med kärningen. Då gingo de till en trollkunnig person och bådo om hjälp. Han rådde dem att gräva en grop i marken och lägga grädden i en handduk i gropen. På morgonen var det smör i gropen.

Berättat av: Agnes Karlsson (född 1877), Hedda Danielsson (född 1887), Anna Helgman, (född 1879), Augusta Johannesson (född 1874), Anders Olsson (född 1867) Fridolf Sunnegård (född 1888)
Plats: Sillerud, Värmland
Upptecknat: 1944 av Hugo Renlund (Uppsala, 17312)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.9 MB)

Västerbotten

Utom grädde av komjölk användes sådan af getmjölk till smör, men hade liksom mjölken en frän smak och afskyddes därför af många, skiljes lätt från kosmör genom den vitare färgen.

Orsakerna till att det ej blef smör, tillskrefs att man hade grädde af kor som äro nära kalfningen, eller att djuren ej voro friska, grädden kunde vara för kall. För att få smör lade man en sked fil i grädden.

Berättat av: CL Burström
Plats: Bureå, Västerbotten
Upptecknat: 1928 (Uppsala, 1867:1)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 7.8 MB)

Fler röster från Västerbotten

Kärnan varierade i storlek alltefter hur många kor som mjölkade, dvs husmodern tog fram den som i storlek bäst passade till antalet tråg i pinnhyllan. Det räknades för ”heft” = stolt stund, när själva storkärna var i bruk. Också fick den stå på riktigt synliga platser och den vädrades och bars ut och in mycket i onödan. Storkärnan rymde ung 10 tråg och lillkärna 3-4.

 

Genom byarnas lägen i betesrika trakter inom socknen, ha fäbodar aldrig varit i användning. Men man har överallt haft sommarladugårdar att ha korna i om nätterna. De saknade varmtak och fönster och båspallarna bestod av jord.

Berättat av: Axel Fällman
Plats: Umeå landsförsamling, Västerbotten
Upptecknat: 1936 (Uppsala, 9263)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 2.2 MB)

 

Det var vanligt att kärna på lördagarna. Man gjorde då smakbitar av det nykärnade smöret och ge en åt varje familjemedlem. En sådan smakbit gjordes rund som en boll och kallades smörkula. Man gjorde en liten fördjupning i den och lade den på en brödbit. Brödet med smörklimpen kallades tillsammans för smörgåsa. Var och en märkte sin smörklimp med en skåra, en instucken brödbit eller något liknande. Någon bestämd storlek var det ej på smörkulorna, men det var ju bra, om husmodern ansåg sig ha råd att göra dem någorlunda stora; det var nämligen meningen att de skulle räcka för hela helgen. På lördagskvällen åt man smör till potatis och kärnmjölk, på söndagsmorgonen hade man smör i kornmjölsgröten och om man hade något kvar av sin smörbulle till söndagsmiddagen fick man användning för det då, ty då skulle man doppa i grytan.

 

När tjänare flyttade brukade de få en ”smörgås” bestående av en råglimpa med en liten smörbulle lagd ovanpå.

 

Det smör som ej förbrukades i hushållet, såldes. Försäljningen skedde oftast på marknaden. Smör exporterades från socknen. På marknaderna brukade det alltid finnas uppköpare som köpte upp smöret och förde det vidare. Det hände också att uppköparna gingo omkring i gårdarna och hämtade ihop smör. Under järnvägsbyggandets tid såldes tex mycket smör upp till Malmberget.

Berättat av: Eufrosyna Andersson (född 1867), Amanda Lindberg (född 1884), Olof Valfred Lindberg (född 1881), Anna Lundström (född 1863), Ester Lundqvist (född 1882).
Plats: Burträsk, Västerbotten
Upptecknat: 1951 av Vera Lundkvist (Uppsala, 21528)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 12.1 MB)

 

Att kärningen misslyckades, troddes i allmänhet bero på att någon förgjort kärnan eller grädden.---

 

Var kärnan förgjord, gällde det att bota den. Det vanligaste medlet, var att sänka ned en vigselring eller en enkrona i grädden. Var ej detta tillräckligt, fick man skaffa kärnan till någon klok gubbe, som botade den. En gubbe från Norsjö, byn Adjaur, har så sent so för cirka 20 år sedan varit med sin kärna till en klok gubbe i Lycksele socken för att få kärnan botad, och med gott resultat. Hur den kloka gubben botade kärnan, har min sagesman dock ej fått veta.

 

Getmesosten räknades liksom getosten som en särskild läckerhet.

Berättat av: Juliana Nilsson (född 1844)
Plats: Norsjö, Västerbotten
Upptecknat: 1929 av Bertil Nygren (Uppsala, 2099:1)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.8 MB)

Västergötland

Mjölkens förvaring. Så långt tillbaka som jag kan minnas, eller på 1860-talet, förvarades mjölken, sedan den blivit silad, mestadels i träbunkar, senare tillkom lerfat och bleckbunkar. Dessa insattes i ett större skåp i köket som vanligtvis kallades mjölkaskåpet. Om sommaren förvarades mjölken i källaren, där kärlen insattes antingen i skåp eller för ändamålet uppsatta hyllor. För att hålla luften frisk i källaren fick källargluggen vara öppen, med någon sorts galler för densamma så att icke några katter kunde komma dit. Ävenså sattes enbuskar i källaren för det skulle bli friskare luft. Silen vari mjölken silades var tillverkad av trä, formad som ett vanligt träfat, från vars två sidor utgick armar som räckte över bunkens kant, i silens botten, var ett hål, varöver lades en bit tunt tyg som mjölken fick rinna igenom. Vid mjölkningen användes ”byttor” av trä (laggkärl). Byttan var försedd med lock, som fästes i två stavar som var något högre än byttans kant, detta lock fastsattes med ”byttpinnar”. Ävenså användes en bytta med en uppskjutande stav vid ena sidan som utgjorde handtag att bära den med. Sådana byttor kallades för ”hållbytta” eller ”stope”. Såväl byttor som bunkar voro mestadels tillverkade av sälg eller en, vilka trädslag ansågos, sedan de före begagnande blivit väl kokade, lämna minsta smak ifrån sig. Såväl byttor som bunkar av trä, voro laggkärl. Dessutom användes även svarvade träfat, till sådana ansågs al och lind vara det bästa trädslaget. Alla kärl av trä kokades ibland, så att de icke skulle surna. Att skumma av grädden med begagnades en större flat och tunn träsked, denna kallades ”gräddsked” eller ”skumslev”.

Smörberedning. Vid beredning av smör begagnades allmänt stavkärna. Kärnan var ett högt och smalt laggkärl med stav inuti. I stavens nedre ända var fäst, antingen en rund trissa av trä med många hål i eller och ett kors. Staven benämndes ”töle”. Kärnan var försedd med lock, i vars mitt var hål för tölen, som gick ett stycke högre än locket. Tölen drogs upp och ner så grädden kom i kraftig rörelse, och så fortsattes tills smör började bildas, då sades det att grädden ”skär sig”, sedan ströks grädden ner på kärnans innanväggar varefter kärningen fortsatte i saktare tempo så att smöret kunde samla sig, därefter togs smöret upp ur kärnan och lades i ett större fat eller bunke för att ”älta” ur kärnmjölken. Detta tillgick så att friskt kallt vatten hälldes på smöret och så ältas det med en sked (vanligen gräddskeden) till dess att all kärnmjölken kommit ur detsamma, varefter det saltades. Sedan lades smöret i smörbyttan att förvaras så länge det räckte till för hushållet. När smöret lades ner i byttan togs alltid undan något som lades på en ”tärning” bröd och delades ut till husfolket, en sådan tärning bröd med nykärnat smör på kallades ”kärngås”. De smörbyttor som användes att förvara hushållssmör i voro i allmänhet mycket väl gjorda, ofta utskurna i botten och på lockets undersida, sa att det bildades blommor, sädes-ax m.m. i smöret. Smör som användes till matsäckar under färden lades i smöraskar, sådana funnes alltid, större och mindre.

Berättat av: Kvinna (född 1824)
Plats: Blidsberg, Västergötland
Upptecknat: 1936 (Göteborg, IFGH3898:11-12)

Fler bilder från Västergötland

Om det inte ville bli smör av grädden, skulle man gå ut och se, om man inte hittade trollsmör i närheten. Trollsmör var ett slags svamp, som elaka människor lade ut för att göra illa och för att hindra smörbildning. Man skulle ta hem trollsmöret och bränna upp det. Då kom den, som hade lagt ut det, och då kunde man få ge honom vad han förtjänade.

Berättat av: Anna Johansson (född 1863)
Plats: Redslared, Västergötland
Upptecknat: 1939 av Maja Bergstrand (Uppsala, 13109)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.8 MB)

 

Efter kärningen arbetades smöret med en träsked. För att förvissa sig om att det ej fanns några hårstrån i smöret, drog man en gaffel eller en strumpsticka flera gånger genom smörslagan (smörklumpen).

 

Då smöret var färdigt, erhöllo barnen vanligen en ”kärnegås”, bestående av ett stycke bröd med en smörklick på. Smöret utströks vanliges med tummen, varför smörgåsarna visade tydliga fingeravtryck. (S P Blomberg)

 

Vid smörkärning brukade man lägga något under kärnan för att kärningen skulle lyckas. Det var vanligen en pung med obekant innehåll, som man erhållit av någon klok gubbe eller gumma. Under kärningen skulle man arbeta flitigt med kärnstaven så att det blev ”kärneljud”. Ty utan att sådant hördes, gick det långsamt att få smör.

 

När en ko kalvat skulle hon gå över stål och svavel för att det skulle bli tur med henne. Det fanns vissa personer som hade mjölkharar. De voro gjorda av trasor och dylikt och voro mycket svåra att komma till livs. Den mjölk de sugit till sig hos korna, spydde de ut i en spann hos sin ägare. (Matilda Bladh)

Berättat av: SP Blomberg (född 1848) och Matilda Bladh (född 1862)
Plats: Ugglum, Västergötland
Upptecknat: 1928 av Assar Blomberg (Uppsala, 1763:1)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 3.9 MB)


Västmanland

De kärl, i vilka mjölken silades upp, kallades bunkar. Dessa var i äldre tider gjorda av furu och laggade. Senare användes bunkar av bleck, koppar och lergods.

Kärnmjölken användes till att dricka till maten, till kokning av kärnmjölkssoppa och av kärnmjölksgröt, samt som degspad vid bakning av kärnmjölkslimpor.

Kärnmjölksgröten och - soppan kokades av vetemjöl och kärnmjölk och ansågs av många som en läckerhet. Denna uppfattning delas inte av upptecknaren, vilken många gånger som barn ätit dessa rätter. Däremot är kärnmjölkslimpor mycket smakliga. Överbliven kärnmjölk gavs åt svinen.

Berättat av: Brita Lovisa Andersson
Plats: Medåker, Västmanland
Upptecknat: 1939 av Ragnar Nilsson (Uppsala, 13459)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 5.7 MB)

Fler röster från Västmanland

Mannen kommer alltid in och drar separatorn, den går så tungt, men hon skall passa på att slå i kannan, för det går ej mer än 2 lit åt gången. Den måste således fyllas 9 gånger, innan de 18 lit, som fås nu om morgonen äro separerade.

Plats: Trumslagaretorp, Ljusnarsberg, Västmanland
Upptecknat: 1905 av Annie Beerman (Uppsala, 29403:21a-b)

Östergötland

Efter kärningen sköljdes smöret i många vatten för att bli fritt från kärnmjölk. Därefter brukade man arbeta smöret med en större träsked som släppte bra, Efter arbetningen saltades smöret. Enligt vad jag kunnat finna brukade man ej skänka bort smakbitar av nykärnat smör. Däremot bjöd man hushållets medlemmar på kärngås efter kärningen. Då fingo de en brödskiva och en liten klimp smör, som de bredde ut över brödet med tummen eller pekfingret. Somliga kallade detta bröd för en tumgås. Sedan smöret arbetats tillräckligt formades det till en smörklimp, som hade formen av en ganska flack kon.

Berättat av: Jacob Adolfsson (född 1872)
Plats: Kättilstad, Östergötland
Upptecknat: 1932 av Birgit Jönsson (Uppsala, 4801)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 8.9 MB)

Fler röster från Östergötland

Smör tillverkades ej av annan grädde än den på komjölk erhållna. Men ibland kunde man göra smör även av vasslegrädde. Om man nämligen ostade fet ost och ej kokte messmör av vasslen, utan lät den stå, bildades grädde även på denna, och av denna grädde kunde man kärna smör, vasslesmör. Det blev dock ej så mycket smör av vasslegrädde som av vanlig grädde.---

 

Ibland var det alldeles omöjligt att få smör, när man kärnade. ”det var förgjort för en”, ”man hade otur”. Men hade man ett ormskinn som en orm krupit ur, skulle man lägga det under kärnan, så lyckades det.---

 

Kärnmjölken slogs upp i stenkrukor och användes för olika ändamål, såsom degspad till rågbröd och särskilt till limpor, ”kärnmjölkslimpor”.

Berättat av: Karolina Johansson (född 1846)
Plats: Regna, Östergötland
Upptecknat: 1931 av Per E Andersson (Uppsala, 3029:1)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 24.1 MB)

 

En omtänksam husmor fick inte kasta ut någon trästicka, som var bränd i båda ändarna, ingen solv, där knutarna ej voro bortklippta och inte heller en disktvaga med oavskurna vidjor. Ty om någon illasinnad käring fick tag på någon av dessa saker, så kunde hon därav göra en trollhare. Med denna kunde hon sedan förtrolla korna. Dessa kunde då upphöra att mjölka, eller också fick inte husmodern smör under kärningen.

Berättat av: Elin Johansson (född 1867)
Plats: Sund, Östergötland
Upptecknat: 1927 av Ragnar Borgskog (Uppsala, 1370:4)

Se hela uppteckningenPDF (pdf, 6.5 MB)

Uppdaterad 04 juli 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


Gå till institutets webb: www.isof.se