Krusbär

Sommartid var krusbär ett viktigt inslag i äldre tiders kosthåll. Idag har bäret - lite oförtjänt - hamnat i skuggan.

krusbärskvist med röda och gula bär

Trivs i Sverige

”Blott Sverige svenska krusbär har”, skrev Carl Jonas Love Almqvist — en rad som många kan citera. Krusbär tycks också vara en buske som trivs i Sverige. Det är inte helt säkert att krusbär från början varit vildväxande här eller om alla de krusbärsbuskar som växer i backar och hagar från Skåne till Jämtland, härstammar från förvildade buskar. Var krusbärsbusken har sitt ursprung är oklart.

I Sverige kom krusbärsodling igång senast under 1600-talet, men först när hushållningssällskapen under 1800-talet började propagera för ökad odling av krusbär, blev bäret mer utbrett. Här finns förstås ett samband med tillgången på socker.

Under 1900-talet angreps Europas krusbärsodlingar av mjöldagg. Det, liksom ändrade konsumtionsmönster efter andra världskriget, bidrog till att krusbärets betydelse kraftigt minskade.

Krusbärskräm var måltidsbas

Innan socker blev vanligt, kunde man lägga krusbär i flaskor med vatten, för att använda dem till soppor, krämer och andra anrättningar. I uppteckningsmaterialet kan vi se att framförallt krusbärskräm har varit mycket vanlig i hela landet. Den var ofta basen i en måltid, framför allt under sommaren.

Man brukar dela in krusbär i gröna, röda, gula och vita, som också skiljer sig i storlek, form och arom, några är söta och andra sura. Idag finns också sorter som är resistenta mot mjöldagg. Krusbär är ett av de bär som förtjänar större uppmärksamhet än det får idag i Sverige. I andra europeiska länder säljs krusbär färska i en helt annan utsträckning.

Krusbär passar också bra att förädla på olika sätt. Eftersom särskilt de omogna bären har en hög pektinhalt, kan de vara bra att blanda med andra bär eller frukter i sylt och marmelad.

I dialekterna

  • stickel(s)bär (i nästan hela landet)

I nationella minoritetsspråken

  • karviainen, karviaismarja (finska)
  • karviainen, kryyspääri (meänkieli)
  • אַגרעס / agres (jiddisch)

Fakta om krusbär

Krusbär (Ribes uva-crispa) är en tornig buske med flikade blad. Frukterna mognar i juli och är styvt borstiga och gulgröna i färgen (förädlade sorter kan ha mörkt röda frukter). Vanligt förekommande i södra och mellersta Sverige men växer även i södra Norrland.

Släktingar

Lästips

Ragnar, Martin och Linder Jens (2019): Krusbärsboken. Stockholm: Ordfront förlag.

Den virtuella floran: Krusbärlänk till annan webbplats

Röster från arkivet

Södermanland

Krusbärsbusken växer som man vet vild nära nog hvar som heldst dock trives den bäst ändå vid hus och gård. Den kan visserligen hafva sin betydelse såsom bärande frukt men ändå vigtigare är den att under och emellan krusbärssnåren så hafva hönsen en säker tillflyktsort för höken om de äro i möjligt tillfälle att hinna dit. Vid bondgårdarna är den af många otaliga arter och oftast högväxta. Bären äro i allmänhet små men busken bär desto flera. Det finnas gula, gröna och någon gång röda; en del äro ludna och till sitt yttre kådartade; en del hafva en nog behaglig smak men en del af skarpaste motsatts. Emedletid så är det mycket för barnen att göra från det fruktämnet börjar visa form. Något bör likväl sparas tills rågskärningen försiggår ty middagshvilan måste utkämpas i krusbärsbuskarna af dem åtminstone som icke vill ha namn af att vara lat och sofva. Krusbärskarten nyttjades till pannkakor som sylt men var bittert surt. Burkarna delades så att hvarje barn fick hvar sin om det var ordning i huset och då kunde äfven far och mor få några i behåll för egen räkning.

Citat från: Folklivet i Åkers och Rekarne härader Södermanland 1. Arbete och redskap
Läs boken som pdf

Uppdaterad 12 juni 2019

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


Gå till institutets webb: www.isof.se