”Bland de fattiga var saftningen liten eller ingen alls”

Målare Gösta Johansson (född 1897) berättar om bärens ställning i kosthållet för fattiga och jordlösa i början av 1900-talet.

Jag minns att i vanliga fall i hemmen på landsbygden (på tidigt 1900-tal) så saftades och syltades ganska lite. Endast lingonen var i ropet, dom andra bären var dyrare att koka emedan det gick åt mer socker, och sockret var dyrt, så bland de fattiga var saftningen liten eller ingen alls, så bär såsom blåbär, hallon och smultron togs inte mycket av allmänheten. Men däremot herrefolket gjorde sig nog mer nytta av skogsbären. Jag vet det fanns flera gamla gummor som plockade nämnda bär, och gick den 16 km långa vägen till Wexjö för att sälja på torget, eller inga bort till något herrskap, tills nästa gång, priset kommer jag inte ihåg men då som nu så varierade det genomsnittliga priset på alla sorterna, var 10-15 öre per liter, så daglönen var liten, det förstår man.

Blåbären, som här kallades ”slennen”, plockades och rensades samt användes färska i mjölk. Någon gång, kanske på en söndag, brukade mor koka blåbärskräm eller soppa, - - - en del bönder m fl minns jag man kunde bliva bjuden på blåbärssoppa hos om man gjort någon tjänst åt dom, annars på Landsbygden var inte blåbären något vidare i ropet, jag hörde talas om att en del kokte mos av bären, sk ”slennamos”, men hur det lagades till vet jag ej. I mitt hem förkom ingen moskokning, däremot brukade mor torka blåbär på en bakplåt i ugnen då hon hade bakat, så det kunde bliva blåbärssoppa på vintern också. Då bären eller frukten torkat lades den i en linnepåse och upphängdes på en vägg eller i ett skåp eller en takbjälke, påsen måste hängas fritt, så att inga råttor kom åt påsen och smakade på innehållet.

Men hallon var det mer efterfrågan. Det brukade saftas några flaskor varje år allteftersom folk hade råd att köpa socker. Man köpte en 3 kg och saftade upp. En del folk köpte större sockertoppar på 5-6 kg. Jag minns inte om det fanns strösocker på den tiden jag såg aldrig till något, men toppsockret var det mesta som gick, man högg en bit till kaffet, och till bak högg man en bit och lade i morteln och stötte sönder den och till saft eller fruktsoppa lade man i bit, den smälte sedan och sötade saften eller soppan behändigt. Hallonen var mer efterfrågade på Herregårdar och städerna, man fick kanske en 5 öre mer på litern än dom andra bären, bland lantbefolkningen var det endast saft som kokades av hallonen, sylt var mer sällsynt men någon var det som hade kokt det också. Det var sådana fruntimmer som i sin ungdom tjänat herrskap, och visste om lite mer än dom övriga, varför dessa blev många gånger anlitade vid kalas att laga till dom, och då blev dom kallade för kokerska.

Lingonen var nog på den tiden dom mest efterfrågade skogsbären, lingon som allmänt kallades ”kröser”, ingick ofta i avtal på arrende, var det någon som hade en stuga som för det mesta var byggd på ofri tomt, skulle han till markägaren plocka vissa kannor lingon för stugtomten, även i torparnas kontrakt var det också skrivet att vissa kannor eller skäppor lingon skulle plockas och rensas och lämnas vid gården. Om lingonen slog fel ett år eller det på annat sätt uteblev med det avtalade lingonpartiet så fick torparen eller hans hustru gottgöra med fler dagsverken.

Jag hörde talas om, som barn, att det var en gumma som bodde i en stuga på Öhrsholms ägor i Öhrs socken. Hon skulle varje år lämna två skäppor lingon, men ett år frös bären bort så hon kunde inte lämna mer än en kanna och året efter så var hon sjuk så hon orkade inte plocka några lingon då heller, annars skulle hon lämnat 4 skäppor det året. Då blev majoren på Herregården arg. Så skickade han upp sina torpare och statare till att riva ned stugan. Gumman bad allt vad hon kunde att stugan skulle få stå, hon skulle gottgöra sin skuld då hon blev bra, på annat sätt. Men det hjälpte ej, stugan revs och gumman fick bo i en jordkula en tid tills han fick stugan uppsatt på en annans mark. Det var hårda tider, detta skulle hända någon gång på 1850-talet. Jag kan inte styrka om det är sant, men jag hörde många gamla tala om det, hur hård Majoren, sedermera Översten på Öhrsholm var då inte folk uppfyllde sina åligganden mot honom.

På den tiden ansågs det, att alla skogsbär tillhörde markägaren, så man må bedja om lov att få plocka bär, detta gällde mest lingon, dom andra bären hörde jag aldrig talas om att någon blev förbjuden att plocka. Man brukade få lämna till markägaren ett visst antal liter eller kilo lingon. På 1800-talet var det kannor och skäppor som skulle lämnas. Fick då markägaren sitt behov, sedan fick den personen plocka så mycket bär han kunde, men det gällde även för han att vakta bären så inga andra kom och tog dom. Då kunde både markägaren och den som skulle plocka bären bliva utan.

Lingon uppköptes i min barndom vid järnvägsstationerna där en eller flera uppköpare fanns, ibland kom någon uppköpare hem till dom som plockade, dom körde med häst och hade lådor till bären vilka betalades i kilo. Nästan alla lingon här i Småland gick över till Tyskland, priset var efter tillgång på bär. Jag tror dom fick 20-35 öre kilot.

Jordgubbar odlades inte så mycket i allmänhet och åtos direkt från plantan. Jordgubbarna odlades mest på Herregårdarna där en trädgårdsmästare skötte om dem.

Oxelbär eller Hosslebär, plockades på höstarna och stektes på glöden i spisen och åts som en läckerhet.

Plats: Moheda, Småland
Upptecknat: 1964 (Uppsala, 25599)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 4.7 MB)

Uppdaterad 23 maj 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


Gå till institutets webb: www.isof.se