”En hälsosam dryck kan man också få av nyponen”

Folkskollärare Egon Lundberg (född 1903) samlade in flera berättelser för att beskriva hur bär- och frukthanteringen i Piteåtrakten såg ut under första halvan av 1900-talet. Här berättas om hur man kan ta tillvara de flesta bär, även havtorn och rönnbär.

Hildur Spångberg, en av informanterna, fotograferad år 1954.

Sedan gammalt har man i våra trakter tillvaratagit många vilda bärsorter bla följande: línbera=lingon, blóbera=blåbär, snòtren=hjortron, jólbera=jordbär eller smultron, bránbera= hallon, ókerbera=åkerbär, stékelbera=stickelbär eller havtorn, óterbera=odon, jénbera=enbär, rórnbera=rönnbär, nypon, vinbär, krusbär. Nästan alla de här uppräknade bären användes i stort sett än idag. Ett undantag tro jag mig ha funnit, och det är odon. Åtminstone hör man aldrig talas om någon som brukar ta vara på dessa bär nu. Gammalt tillbaka däremot, var det en och annan, som använde odon på ungefär samma sätt som man nu använder blåbär. Förresten så finns det stora likheter mellan dessa två bärsorter. Båda har blå färg, storleken är ganska lika, och vissa likheter i växternas utseende, växtsätt etc kan påvisas. Jämför man dock smaken på dessa två bärsorter, så finner man genast att odonen inte alls kan jämställas med blåbären. Men när man gammalt tillbaka någon sommar konstaterade att blåbären nästan lyste med sin frånvaro, så fick man nog nöja sig med odon, om dessa just då funnos i relativt stor mängd. En annan orsak till att en del använde sej av odon, var, om man hade det så uselt ställt med ekonomin att man nödvändigt måste sälja mesta delen av de blåbär, som man plockade. Då fick man kanske för egen del nöja sig med odon.

Det mest vanliga hjälpmedlet, sedan långt tillbaka, är den sk bärplockaren. Den användes först och främst vid plockning av lingon. Men många använder den också för plockning av blåbär, som nätt och jämt är mogna.

Naturligtvis är det ofta bara kvinnor och barn, som är med, då karlarna är upptagna av annat arbete. Ibland, tex under första världskriget, vet jag dock, att vissa karlar tog sig ledigt från sitt vanliga kanske väl betalda arbete och ägnade sig helt och hållet åt bärplockning. Lingonen stod mycket högt i pris då, och en duktig karl kunde komma upp till en hög dagsinkomst, helst om han hade möjlighet att fara ut till någon större holme ute i havsbandet och stanna därute några dagar i sträck. Det var ganska vanligt att man då bodde i tält, om det inte fanns någon fiskarstuga eller jaktkoja att ta in i. Jag minns också att det var mycket vanligt leverera bären till en stor uppköpare i Piteå, som hade uppköpsställen är och där i byarna.

Angående fruktträd och bärbuskar så har jag genom intervjuer och genom egna minnen från min barndom kommit fram till, att det i början av seklet inte förekom någon nämnvärd mängd av sådana i min hemtrakt. Endast hos vissa enstaka familjer kunde det hända, att man skaffade sig något äppelträd kanske mest som ett kuriosum för att se, om man kunde få fram något moget äpple. Oftast blev det bara så, att det kom fram några blommor, men att dessa så småningom föll av utan att ge någon frukt. Ibland blev det väl någon surkart här och där. Sånt där berodde nog mest på att man inte lärt sej, hur det hela skulle gå till. Ibland lyckades det förstås för någon. Så småningom fick man lära sig hur fruktträd skulle skötas, och i våra dagar är det inte alls ovanligt med tex äppelträd i trädgårdarna.

Bättre än med fruktträd gick det i regel med bärbuskar. De vanligaste var röda, svarta och vita vinbär, som vissa år kunde skördas i rätt så stora mängder. Även krusbärsbuskar började planteras här och där. Jag minns tex att vi i mitt barndomshem hade två sådana buskar, som gav rätt så bra skörd. Förutom vilda hallon började man också plantera trädgårdshallon här och där. Bären på dessa hallonrisplantor blir i regel större än på det vilda riset, men allmänt anses de vilda hallonen vara mer söta än trädgårdshallonen.

Stickelbären, dvs havtornets bär, som växer på enstaka holmar här i skärgården, är besvärliga att rensa. Dessa bär, som växer på mycket små buskar, är till färgen gula och sitter liksom i klungor nära stjälken. Det är svårt att få loss bären, allrahelst för att buskarna är försedda med vassa torn, som man lätt sticker sig i fingrarna på. Bäst är att ta kvistarna som de är och stoppa dem i stora papperspåsar, i säckar eller i papplådor. Bäst är också att inte plocka bären förrän på senhösten, gärna efter någon frostnatt. När man kommer hem med kvistarna, börjar den tålamodsprövande rensningen, dvs borttagningen av bären från de taggiga kvistarna, Man bör inte vara ömhudad vid detta slags arbete. En del pillrar försiktigt bort bären för hand. Andra klipper bort bären med småsaxar. En del har inte tålamod att göra på något av dessa 2 sätt, utan dom klipper bara bort de kvistar, eller delar av kvistar, där inga bär sitter, resten sköljer man med vatten och stoppar ner alltsammans i syltkitteln och kokar det hela, varvid bären förstås kokar sönder. Sedan silas alltsammans, och saften kan man buteljera och rent av frysa, tills man ska använda den. Man gör inte just gärna drycker av saften, utan man kokar kräm av den. En del blandar i lite äppelmos i krämen. Smaken på havtornsbär är enastående fin och pikant.

Lingon kan också användas råa. Man kan vid rensningen plocka ur särskilt stora och fina lingon, som man sedan lägger på burk och slår vatten över. Man kallar dem då vattlingon, (märk: inte vattenlingon.) När dom sen ska användas, häller man bort allt vatten och blandar lingonen med socker och grädde. Denna rätt serverades ofta förr på kalas som mellanbjudning, jämte kakor av olika slag, käck, karameller, saft mm. Man kan också blanda råa lingon med socker och röra länge och väl tills man får en syltliknande massa, som man kan äta precis som vanlig lingonsylt.

Av lingon gör man också en vanlig dryck, lingondricka. Därvid malas lingonen på köttkvarn och blandas med en viss vattenmängd, i vilket man löst upp lite vinsyra. Massan får stå i något dygn, och sedan får alltsammans rinna genom silduk. Därefter blandas strösocker i saften och man rör om massan tills sockret är fullständigt upplöst. Därefter buteljeras drickan. Den är mycket koncentrerad, och vid tillagning av måltidsdryck blandas den upp med lagom mängd vatten. Av lingonsaft och lingondricka kan man också göra saftsås, lingongele mm.

Av färska blåbär kokar man ofta blåbärsgröt, som ätes som vanlig gröt, alltså med socker på och mjölk till. Vidare kokar man av blåbär blåbärssylt för vinterbruk. Denna sylt ätes till pannkaka, plättar, palt mm.

Rönnbär kan man också ta vara på. Det är många som gör gelé av dessa bär, och detta gelé anses vara särskilt passande till vilt, tex. Till fågelstek. Vidare gör man rönnbärsdricka i stil med vad som förut skrivits om lingondricka. Av rönnbär kunde man också göra rårörd rönnbärssylt. Förutom socker brukade man också blanda i litet konjak. I våra trakter var det också ett tag ganska vanligt att ha rönnbär på lager i skafferiet och att ta sej något bär då och då. Men så började man prata om att man kunde så njursten av rönnbär, och då minskade förbrukningen av dessa bär.

Frukten på nyponbusken ha många husmödrar sen gammalt tillbaka tagit tillvara på. Man har torkat nyponen och kokat nyponsoppa på dem. En hälsosam dryck kan man också få av nyponen, nämligen nyponté. Man har också försökt sig på att av väl mogna nypon och socker samt lite bensoesyrat natron göra rårört nyponmos.

Av enbär har man, sen gammalt, framställt en dryck som kallas enbärsdricka. Man väntar tills enbären blivit blå till färgen, vilket bevisar att de då är mogna. Sedan man plockat av bären från buskarna, torkar man dem och krossar dem, tex i en mortel. Därefter kokas bären i vatten, och så småningom sätter man till socker i vätskan. Vill man få lite färg på drickan, tillsätter man sk sockerkulör, som sen gammalt finns att köpa på apotek. Än idag är det en och annan som ör enbärsdricka själv. För att slippa besväret med enbären, köper man nu i regel enbärsolja på apoteket. Av en av mina sagesmän har jag fått följande recept: 3 kkp socker, eventuellt några russin, 5 l vatten, 1 dsk sockerkulör, 5 droppar enbärsolja, ¼ pkt jäst (drygt). Av vattnet tar man ½ liter och kokar det med sockret och låter det kallna. Jästen rör man ut i en liten tår av ”lagen”. Sedan blandar man resten av vattnet, sockerkulören och enbärsoljan och rör om ordentligt. Allt ska stå i rumsvärme ungefär 3 dygn. Denna dricka åstadkommer hos många ökad urinering. Detta upplever en del som ganska besvärligt. Andra åter bry sej inte så mycket om detta utan resonerar som så, att genom denna ökade urin mängd få njurarna en välbehövlig rening.

En del lär också gammalt tillbaka ha använt enbär tillsammans med lingon i en slags sallad. Enbären krossas och kokas i vatten ett par timmar. Sedan få de stå övertäckta några timmar, varefter lagen åter uppkokas. I denna lag lägger man ner lingon, och nu kokas alltsammans upp igen. Salladen ska förvaras i krukor. Den lär vara mycket god till kött.

Blåbärsvin: Ett glas blåbär lägges i en litersflaska, fylld med vatten. Några russin kan också läggas i. Flera sådana flaskor ställes i ett soligt fönster och får stå så i 3 veckor. Sedan silas bären och russinen bort. Och till varje liter blandar man i ett glas socker. Flaskorna kan förvaras i en källare. Detta blåbärsvin kan variera i smak, antagligen beroende på kvaliten av bären eller också på väderleken. En gammal tant hade också berättat för länge sedan om att hon brukade blanda 1 msk konjak i en flaska blåbärsvin.

Berättat av: Isa Fjellström (född 1894), Hildur Spångberg (född 1893), Henny Holmlund (född 1895), Ellida Lundgren (född 1896), Elna Risberg (född 1899), Bengt Risberg (född 1902), Jenny Lundberg (född 1905), Siri Lundberg (född 1911)
Upptecknat: 1975 av Egon Lundberg (Uppsala, 29520)
Se hela uppteckningenPDF (pdf, 17.3 MB)

Uppdaterad 23 maj 2018

INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN

Isof, Institutet för språk och folkminnen, är en myndighet med uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grund öka, levandegöra och sprida kunskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och andra immateriella kulturarv i Sverige.


Gå till institutets webb: www.isof.se